I februari 2014 ihågkom man i Österrike att det var 80 år sedan det inbördeskrig mellan socialdemokrater och borgerliga, som varade i fyra dagar, slogs ner. Den krist-konservative kanslern Engelbert Dollfuss hade året innan upplöst parlamentet och grundat ett statsskick utan andra partier än hans eget, kallat Fosterländska fronten (Vaterländische Front). Dollfuss mördades i juli 1934 av nazister. Än idag är minnena av händelserna laddade.
Österrike var efter första världskriget, som flera andra stater i Europa, starkt präglat av motsättningen mellan höger och vänster. Ett annat politiskt spänningsfält skapades av frågan om Österrike och Tyskland skulle förenas till en stat eller ej. Oron att någon sida skulle ta makten med våld ledde till att de borgerliga skapade ett “hemvärn”, “Heimwehr”. Som motdrag organiserade Socialdemokraterna ett paramilitärt “Schutzbund” – ett “republikanskt skyddsförbund” vars officiella roll var att kunna gripa in om högern försökte göra statskupp.
Katoliken Engelbert Dolfuss (1892-1934) blev vald till förbundskansler (regeringschef) i Österrike år 1932 vid 40 års ålder. Han hade utmärkt sig som överlöjtnant under första världskriget, studerat agrar ekonomi i Berlin och doktorerat. Som minister i Österrike genomförde han agrara reformer. Jordbruket såg han och hans anhängare som ett lands modernäring. Dollfuss var påfallande liten till växten men en kraftfull talare.
1933 förklarade kansler Dolfuss att parlamentet upplöst sig självt på grund av dess “ansvarslöshet och formalism”. Ett nytt auktoritärt statsskick infördes, en kanslerdiktatur som motståndarna på vänsterkanten kallade “austrofascism”. En ny författning skrevs och antogs 1934. Politiska partier förbjöds. Dollfuss proklamerade en “Ständerstaat” – ett svåröversatt ord som syftar på att olika samhällsgrupper skulle samverka med varandra för det gemensamma bästa istället för att stå emot varandra i klasskamp. Samhällsmodellen var inspirerad av den katolska kyrkans sociallära. Arbetsgivare och arbetstagare möttes för att resonera sig samman i “yrkesstånd”. Någon övergripande arbetar- eller fackföreningsrörelse som sammanslöt sig i solidaritet ovanför yrkesgrupperna skulle inte finnas. Modellen saknar inte likheter med de system som infördes i Italien under Mussolini, i Spanien med Franco och i Portugal under Salazar på 1930-talet. Intressant nog kan man se likheter mellan denna samhällsmodell och hur förhandlingssystemet kom att fungera mellan socialdemokratiskt präglade fackorganisationer och motsvarande sammanslutningar på arbetsgivarsidan, bland annat i de skandinaviska länderna.
De som jämställer de sydeuropeiska samhällsmodellerna i Italien och Portugal, Spanien och Österrike med den samhällsmodell som socialdemokratin (s) drev igenom brukar tala om “korporativism”. Det finns dock en viktig skillnad. Socialdemokraterna var parlamentariska demokrater, de andra modellerna diktatoriska eller åtminstone starkt auktoritära. Kommunistiska vålds- och klasskampsförespråkare buntar i regel ihop sagda samhällen under beteckningen “socialfascism” och talar om en förkastlig “klassamarbetspolitik”.
Dolfuss för sin del ansåg att parlamentarisk demokrati var ett splittrande och ineffektivt system som egentligen inte behövdes. Ett gott och rättvist styre kunde organiseras utan demokratisk parlamentarism. Dollfuss såg bönderna som den grundläggande statsbärande samhällsgruppen som med orätt kommit att nedvärderas. De producerade inte bara de livsmedel som folket behövde för att överleva. Bönderna förvaltade också jorden och uppehöll de viktigaste traditionerna i samhället. De var starkt präglade av den katolska kyrkan, som intog en tydligt positivt hållning till den nya samhällsmodellen.
Att ena alla tyskspråkiga områden i Europa var en idéströmning från 1800-talet. Dollfuss var dock patriot och ville värna Österrikes frihet och självständighet mot dem som ville införliva landet med Tyskland. Det var förbjudet i Versaillefreden 1919, men efter 1933 var det landets nazister som stod för sådana strävanden.
Socialdemokraternas “republikanska skyddsförbund” motsatte sig i februari 1934 ett dekret från Dollfuss att de skulle avväpnas. Strider bröt ut med början i staden Linz och fortsatte sedan i Wien. På den ena sidan stod det borgerliga “hemvärnet”, polis och militär, och på den andra de s k “austromarxisterna”: även en del kommunister kämpade sida vid sida med socialdemokraterna. Fler än tre hundra personer dödades, många var civilister som kom i vägen för skottväxlingar. När striderna 12-16 februari upphört, dömdes trettiosex personer till döden, men bara nio avrättades.
Lugnet hade inte varat mer än några månader, när nazister i juli 1934 försökte gripa makten genom en kupp. Kanslerskansliet i Wien angreps och ockuperades. Dolfuss blev nedskjuten och låg blödande på golvet i timmar, medan de nazistiska kuppmakarna hånade och smädade honom. Vem som avfyrade det “andra skottet” som dödade kanslern är oklart. Efter ytterligare några timmar stormades kansliet av polis och kuppen var slut. Två personer dömdes senare till döden och avrättades. Under kuppförsöket ockuperade unga nazister även ärkebiskopssätet i Wien. Målningar med kristna motiv skars sönder med knivar. Händelsen blev för många katoliker ett tecken på nazismens antikristna karaktär.
Engelbert Dolfuss kom att regera i bara 26 månader. Åren efter sin död och fram till införlivandet med Hitlertyskland 1938 hyllades han som ett helgon och en martyr som försökt rädda Österrike. En sång skrevs till hans ära och sjöngs av ungdomar och skolbarn.
Kurt Schuschnigg tog över som ståndstatens kansler. I sin utrikespolitik försökte han blidka den store grannen i norr genom ett samarbetsavtal, men hamnade i underläge mot nazisterna i landet. I mars 1938 hade de framtvingat ett beslut om folkomröstning om eventuell anslutning till Tyskland. Dagen före valet rullade tyska trupper in i Österrike och ockuperade landet. Några dagar senare höll Hitler ett tal mitt i Wien inför stora anhängarskaror. Valet hölls i april i ett i praktiken ockuperat Österrike och en stor majoriet sade ja till anslutning med Tyskland. Schussnigg avgick, Hitler blev härskare över Österrike, som ombenämndes till Ostmark.
Dolfuss Ständerstaat är intressant eftersom den var ett av flera försök att lösa några av den tidens viktigaste och svåraste politiska frågor.
Gästskribent Axel W Karlsson
Om skribenten: Gästskribent
