I en tid där sakfrågor reducerats till oväsentligheter, till fördel för etiketternas utbredda välde i samhällsdebatten, har de ideologiska epiteten varit många, och då i synnerhet när de tillägnats den nationellt sinnade höger som kunnat växa fram i 2000-talets Sverige och Europa. Genom årens gång har främlingsfientlig, högerextrem, invandrarfientlig eller xenofob, kunnat varvas med den återkommande favoriten: rasist!

Gemensamt för samtliga termer är de alltid används av de tilltalades motståndare, aldrig av dem själva. Alltså kan man med enkelhet skönja deras primära funktion som stigmatiserande, snarare än genuint beskrivande. När den svenska debatten, i sin karaktäristiska enkelspårighet, gått kring partiet SD, har dock en person utmärkt sig genom att alltid gå snäppet längre än de övriga. Jag talar naturligtvis om vänsterjournalisten Henrik Arnstad, och dennes till synes patologiska fixering vid fascismen.

Herr Arnstad är en högst kontroversiell figur i svensk debatt, som under en kort period (ungefär lika kort som den regeringskris perioden kantades utav) fick agera någon slags expert åt vår statsminister, när det rörde just SD och den ”nyfascism” de plötsligt, stick i stäv med den terminologi som dittills rått, påstods företräda. Tvärtemot statsministerns försäkranden om att denne Arnstad var en historiker, har numera allmänt kända avslöjanden kunnat visa hur han upprepade gånger ljugit om att inneha någon kandidatexamen i historia. Vidare har statsministerns fascismexpert ertappats av en norsk sociolog med att förfalska citat från denne, samt avslöjats med att krydda ett liknande citatförfalskande med ytterst bristfällig källhänvisning .

Med bakgrund i dels detta, dels Arnstads beryktade deltaganden i debatter och intervjuer, har en närmast mytisk aura uppstått kring honom. Nätforum och kommentarer har spekulerat i huruvida han är ett konstprojekt, medan termen never go full Arnstad (en skämtsam referens till filmen Tropic Thunder) populariserats i den högerorienterade nätkulturen.

Men i ett försök till att finna nyans i saken, och stilla min egen nyfikenhet kring en omstridd vänsterprofil, har jag läst Arnstads kändaste verk, Älskade Fascism, från 2013. Nedan följer min recension av boken, stundom kompletterad med citat från intervjuer.

De ”svartbruna” rörelsernas många definitioner

Tidigt får jag faktiskt medge att författaren Arnstad positivt överraskar i jämförelse med medieprofilen Arnstad, vars unika manér vi alla redan känner till. Det säger kanske inte särskilt mycket, men det bidrar till att göra läsningen uthärdlig. Språket har jag i huvudsak inga problem med, utöver ett överanvändande av vissa stilfigurer, och flertalet upprepningar. Prägeln genom hela boken är givetvis i tydligt progressiv anda; med fokus på ”sociala konstruktioner”, och ett antal hela kapitel tillägnat genus. I nio delar redogör författaren, på ett någorlunda spretigt sätt, för sin analys av fascismen, dess historia, dess olika geografiska avarter, dess påstått efterkrigstida evolution, samt vad han anser vara uttryck för den idag.

I sina analyser utgår han främst ifrån vetare som Kevin Passmore, Robert O. Paxton, Emilio Gentile, Stanley G. Payne och, inte minst, hans personliga favorit; Roger Griffin. Dessa, och andra, får agera auktoriteter och refereras till lite här och var, oftast beroende av hur väl deras tankar om just ett område överensstämmer med författarens. Några tillskott till forskningen i övrigt presenteras inte, förutom den hemsnickrade termen kulturbiologi, enligt Arnstad en prevalent föreställning hos dagens nationalister (SD inräknade) om att kulturen ”finns nedärvd i generna” (vilket för övrigt, på något vis, påstås motbevisat av den vänsteranknutne forskaren Thomas Hylland Eriksens citat om att ”gemensamma kulturer är en skapad föreställning”…). Arnstads föreslagna tillskott, som mig veterligen aldrig brukats av någon annan än honom själv, tycks utelämna tanken att invandrare uppfostrar sina barn i sin ursprungskultur, eller att gemene nationalist skulle kunna känna till detta.

Först och främst redogörs för fascismens s.k. historiografi. En välkommen dos av nykterhet ges, när de sovjetiska tankarna om fascismen som ett uttryck för kapitalistisk kris (”fascism is capitalism in decay”, för att citera Lenin), avfärdas med hänsyn till deras funktion i statlig, sovjetisk propaganda, samt deras deterministiska ådra. Likaledes kritiseras den generella, västerländska uppfattningen från kalla kriget för att präglas av den Hollywood-inspirerade synen på andra världskriget, som ett västmakternas krig ”mot fascistisk ondska”, och som av nödvändighet närde bilden av fascistledare som monster eller galningar, eller sammanfogade fascismen i en undermålig totalitarismdiskurs när retorisk ammunition mot Sovjet behövdes.

Det finns definitivt fog för denna kontext-relaterade kritik. Man kan dock fråga sig om det inte, trots allt, finns åtminstone något av värde hos definitioner från dessa platser eller tider? A. James Gregor, Paul Gottfried, John Lukacs, eller för den delen, Julius Evola, har samtliga författat givande och användbara texter i ämnet, sin tid och plats till trots. Vidare infinner sig en stilla undran hos den eftertänksamme läsaren; om nu alla dessa analyser kan tillbakavisas utifrån de politiserade sammanhang de uppkom i, vad utesluter att samma kritik kan riktas mot de nutida, vänsterliberalt präglade analyserar Arnstad själv förlitar sig på?

Mellankrigstidens Europa- skådeplats för generisk fascism?

Efter definitionsdiskussionen följer dock flera, stundtals intressanta kapitel, som skildrar fascismens framväxt i mellankrigstidens Italien. Arnstad gör ett högst märkvärdigt val, när han bestämt utelämnar alla möjliga ideologiska rötter till fascismen, för att istället kika på dess strukturella förutsättningar. Där tas bland annat upp skräcken inför Sovjet, eller marxister i största allmänhet, som präglade hela Europa efter revolutionen 1917. Av vikt var även första världskrigets nationellt förbrödrande inverkan, samt den kollektiva känslan av att ha missgynnats, på ett rent förödmjukande sätt, av krigets territoriella konsekvenser. Emfas läggs på ideologins initiala utbredning inom medelklass, framförallt den lägre, som ansåg sig angripna ovanifrån av storindustrierna, och underifrån av den välorganiserade arbetarrörelsen.

Fascismens väg till makten framhålls som en process av våldsamt kväsande av socialistiska motståndare, de paramilitära svartskjortornas växande inflytande hos förmögna jordägare (vilka i andra länder kunnat förlita sig på icke-fascistisk hjälp mot socialister), och, slutligen, den italienska monarkins avgörande välvilliga inställning. Rent spontant känns det som att fascismens otvivelaktiga populariserande blir rätt svårförklarligt när dess utveckling mest beskrivs i termer som ”våldsorgier” och ”mordiskt raseri”, men annars är det inte tvunget någon felaktig gestaltning av händelseförloppet.

Ett långtifrån okontroversiellt ställningstagande görs dock, helt utan vidare reflektioner, när Arnstad behandlar tanken om en generisk fascism som ett förgivettagande. Visst fanns det likheter mellan Mussolinis skapelse och andra nationalistiska rörelser i mellankrigstidens Europa; exempelvis Rumäniens legionärer, Spaniens falangister, Tysklands nationalsocialister, Ungerns pilkorsare, eller Finlands Lappomän. Men att samla de alla under begreppet fascism, som i självbeskrivande syfte användes högst begränsat utanför Italien (främsta exemplet vore kanske Mosleys BuF-parti), är knappast helt oproblematiskt. Här redogörs över huvud taget inte för, förslagsvis, Lukacs tankar om att Nazityskland och det fascistiska Italien skulle haft fler drag som skilde dem åt än vad som förde dem samman. En bättre samlingsterm för alla dessa mellankrigstida fenomen vore, enligt undertecknad, tredje positionen, radikalnationalister, eller något i det stuket.

Vad bör kallas fascism?

Om personen A tillsammans med vännerna B och c startar ett uttalat fascistparti, dock utan paramilitärer, upphör de därmed att vara fascister? Svaret är naturligtvis nej.

-Henrik Arnstad

Här kommer vi också in på bokens stora problem: definitionsfrågan. Det må så vara att man kan bedriva fascistisk verksamhet utan paramilitärer, men om man därtill aktivt tar avstånd ifrån och vägrar kännas vid fascismen, hur stor grund finns det för att ändå plocka fram det ökända F-ordet? Tydligen en betydande stor, att döma av Arnstads resonemang.

Varken fascismens ursprungliga upphovsmän, eller ens analyser utfärdade innan 1990-talet, skänks någon som helst tanke när författaren ska drista sig till att fastställa en grundläggande definition att utgå ifrån. I och med kalla krigets slut anser han att debatten ”revitaliserades”, när de anglofona, komparativa studierna blev på modet, och Griffins bidrag uppmärksammades. Att enbart dessa studier förlänas någon egentlig legitimitet av boken beror gissningsvis på författarens eget tycke, eftersom det är aktualiteten hos dem, snarare än kvalitén, som betonas.

Men inte ens de mest citerade gestalterna i Arnstads bok, som Paxton, Gentile, Passmore eller Payne, får sina fascismdefinitioner redogjorda för. Det privilegiet tillfaller uteslutande gullgossen Griffin. Arnstad tar upp dennes välkända/ökända ensatsdefinition: ”Fascism är en typ av politisk ideologi, vars mytiska kärna- i sina olika gestaltningar- är en folklig ultranationalism inriktad på nationens återfödelse.” Detta är dock en s.k. heuristisk idealtyp, alltså ett tillvägagångsätt specifikt framtaget i syfte att, trots sin ofullständighet, kunna vägleda för den omedelbara stunden. Mer utförliga definitioner från Griffin har bland annat gjort gällande att fascismen är revolutionär, anti-liberal och anti-konservativ. Om man över huvud ska tala om något konsensus i fascismvetarnas värld (vilket lite talar för), så är definitionen än mer ingående. Att då göra som Arnstad, och okritiskt behandla denna ofullständiga sats som en felfri definition, och underlag för alla efterföljande slutsatser om saken, tyder antingen på häpnadsväckande okunskap, eller en vilja att hjälpa sina privata teser på traven med alla till buds stående medel. Min gissning är att det rör sig om en livlig kombination.

Kritiker till Griffins ensatsdefinition har beskyllt den för att vara alldeles för bred, och ifrågasatt det meningsfulla i att sammanfatta en politisk ideologi i en enda sats . Även Arnstad själv tar upp att definitionen i fråga ”är berömd men högst kontroversiell”, och att den ”inte täcker in viktiga aspekter av fascismen”. I senare kapitel, när definitionen plötsligt övergått till att bli den för boken enda relevanta, heter det dock enbart att den är berömd. Här kan den observante ana omfattande inkonsekvens hos författaren. Generellt känns boken väldigt bipolär; de senare delarna tenderar överge mycket av det som etablerats tidigare.

Om man vill bedöma huruvida ensatsdefinitionen fungerar utmärkt som underlag för betydande ideologiska analyser, kan man antingen sätta sin tilltro till Arnstads goda omdöme, eller själv läsa vidare om saken. För det senare valet rekommenderas ett blogginlägg från Griffin själv , angående 31 fascismforskares samlade insatser i The Oxford Handbook of Fascism, där han beklagar sig över att hans ”berömda” sats helt utelämnas.

I största allmänhet lider ensatsdefinitionen av den luddiga termen ”ultranationalism”, som ju är mer av talspråk än någon genomvetenskaplig term med vedertagen innebörd. Saken förvärras av att ingen som helst definition ges genom hela bokens gång, trots att ordet flitigt appliceras, utan vidare förklaringar, på lite allt möjligt. Så gott som alla moderna högerpopulistiska partier får heta ultranationalister. Putin är visst ultranationalist, och så även det ryska kommunistpartiet. Norden ska tydligen vara ”ett av ultranationalismens starkaste fästen på jorden”, och då i synnerhet det extremt nationalistiska Norge, där Breivik mer eller mindre framställs som en oundviklig produkt av det norska samhället. I praktiken görs ingen skillnad mellan nationalism och ultra- nationalism, vilket framgår tydligast i fallet med det peronistiska Argentina, som tillägnas ultra-prefixet eftersom ”det var anti-imperialistiskt, vilket är ett uttryck för nationalism”. Det är inte utan att man undrar ifall Arnstad själv uppskattar imperialism, annars kan han alltså med fördel placeras hos övriga ”ultranationalister”.

Efterkrigstiden och nyfascismen

1946 bildades det italienska partiet Movimento Sociale Italiano, inspirerat av den Mussolini-styrda regim som just försvunnit. Rörelsen såg sig som dess arvingar, och betecknades som nyfascister. Givet att så gott som ingen annan större rörelse betraktat sig som detta, och givet att övriga nationaliströrelser helt avvisat någon sådan terminologi, kan det förefalla märkligt att ändå envisas med användandet av ett ord som utvecklat närmast parodiskt vaga räckvidder. Men inte för Arnstad.

Enligt honom ”uppstod nyfascismen” 1968, när en viss grupp fransmän gick samman för att byta ut fascismens fasad. Bakgrunden till nya högern, som de kommit att kallas, var visst ”insikten om fascismens mörka framtidsutsikter i Frankrike efter 1945”. För varje genuin kännare av nya högern, dess tankesmedja GRECE, och inte minst dess huvudperson Alain de Benoist, framstår Arnstads påståenden som renodlad historierevisionism. Dessa tänkare verkade inte för att ”smyga in fascismen i politiken igen”, de hade över huvud taget ingen relation till ideologin. Ingen bakgrund inom den, ingen fascination för den. Männen bakom nya högern kom från en bred fåra av konservativa och nationalistiska grupperingar, och slöt upp bakom arven från de mellankrigstida konservativa revolutionen-tänkarna, traditionalisten Julius Evola, och europeisk historia i största allmänhet.

Att över huvud taget kalla den ideologiska syntes de skapade för nationalistisk vore en grov förenkling. Nya högern må betrakta hotet mot den nationella särarten som ett problem, men deras mångfacetterade världsbild utgår näppeligen från nationen som enda eller primära gemenskap. Den nyans som krävs för att nå dylika insikter är tyvärr helt ointressant för den som vill göra det lätt för sig i kampen att driva sina teser vidare.

De mytomspunna fransmännen bakom nya högern ska sedan ha lyckats nästla sig in i fransk politik via Front National, och genom dem kunnat inspirera partier över hela Europa, i sin mästerligt konspiratoriska strävan att återuppliva fascismen. Det heter att de gav ideologin ”en total makeover”. Som någon med omfattande upplevelser inom både identitära nya högern-kretsar, och den moderata patriotism som företräds av bland andra SD, kan jag svårligen erinra mig om någon överlappning alls. De enda sverigedemokrater jag vet om som över huvud taget tycks känna till nya högern har snarare tydligt gått ut och brännmärkt dem, på ett närmast arnstadianskt sätt, i pinsamma, spontana utspel. Ett lustigt inslag i Arnstads resonemang kring det hela, är för övrigt hur kusligt mycket de avspeglas i de mest konspiratoriska resonemang som förts kring den ökända Frankfurtskolan. Där heter det dock att de försökt smyga in kommunismen under andra namn. Nietzsches citat om att slåss mot monster gör sig påmint.

Dagens europeiska situation

De moderna nationalistiska partierna som kunnat etablera sig i västeuropeisk politik, såsom franska Front National, holländska PPV, österriska Frihetspartiet, finska Sannfinländarna, med mera, är för Arnstad inte bara ”ultranationalister”, utan tvättäkta fascister. Judehatet har de minsann bara bytt ut mot ett ”muslimhat” (som han bedömer kan övergå i judehat när som helst, med hänvisning till Mussolinis Italien, som utvecklade antisemitism med tysk influens), de har övergett symboler och suspekta utstyrslar, tonat ned terminologin och breddat ut sig, men likväl är de fascister. Tankegångarna om ”kostymnassar” känns igen mer än väl. Det är nu författaren tydligt börjar anknyta till vår nutida samhällsdebatt.

”Faktum är att får leta noga bland experter på fascism för att hitta någon som hävdar att dagens ultranationalistiska rörelser är icke-fascistiska”, fastslår Arnstad, och visar upp ett antal lösryckta citat från Griffin, Paxton och Passmore. Efter visst rannsakande av de källor som uppges, varvat med några turer på nätet, får man dock anse hans slutsats vara under all kritik. Griffin proklamerade bara året innan boken skrevs att man inte kan tala om någon ”fascistisk återuppståndelse” , och har bland annat avstått ifrån att kalla Front National fascister. De får istället heta ”konservativa liberaler” . Antagligen har han liknande att säga om de rörelser Arnstad anser vara inspirerade av dem.

Även Paxton verkar anse att epitet som ”fascist” bäst förbehålls marginella partier , och föredrar att betrakta de företeelser Arnstad berör som ”högerradikala”. Slutligen har vi alltså Passmore, som inte heller han anser att detta historiskt överanvända ord kan appliceras på våra nutida nationaliströrelser . De få citat Arnstad kunnat hänvisa till tycks beröra perifera partier, såsom brittiska BNP eller tyska NDP. Man kan tycka vad man vill om att kalla dessa rörelser ”fascistiska”, men Arnstads förebilder får ses vara enhälliga i sina val att begränsa F-ordet till just dem. Deras slutsatser, hur kritisk man än må ställa sig till dem, förtjänar att försvaras mot författarens förvrängningar.

Här måste jag dock anmärka något som övergår det vanliga i en bok som redan kantas av flertalet brister. Arnstad åberopar historikern Diethelm Prowe, som ska ha konstaterat att ”de moderna rörelserna är att betrakta som fascistiska”, och att ”endast korporativismen har förlorat sin lyster”. Källan som anges råkar vara en DN-artikel, skriven av ingen mindre än en viss Henrik Arnstad. Påståendena lyser dock med sin frånvaro i artikeln. Att Arnstad fel- och falskciterat många gånger tidigare är välbekant vid det här laget, men nu tycks han ha lyckats med konststycket att felcitera sig själv. Enligt mig en bedrift som kan summera hela hans karriär.

Sverigedemokraternas smygfascism

Då har vi alltså anlänt till bokens stora höjdpunkt, den bit författaren byggt upp förväntningarna kring ända sedan start, och, anar man, den huvudsakliga anledningen till att boken ens finns till. Smutskastandet av Sverigedemokraterna.

Är våra sverigevänner en samling fascister? Trots att partiet står bakom alla demokratiska institutioner och tar avstånd ifrån revolution, totalitarism och politiskt våld? Trots att deras ekonomiska politik är marknadsorienterad snarare än korporativistisk? Trots att man får leta både länge och väl för att hitta några militaristiska ideal, eller hyllningar av ”krigets heroiska dygder”? Trots att de förordar öppen svenskhet och kulturell patriotism? Trots att de slentrianmässigt utesluter alla som avviker minimalt åt höger? Trots att deras fokus ligger på tradition, stabilitet och socialkonservativa principer, snarare radikal samhällsomdaning och nationell pånyttfödelse? Trots att deras förebilder hittas hos den historiska socialdemokratin och konservativa tänkare, snarare än hos inhemska eller utländska fascister eller nationalsocialister? Och trots att inga samhällsvetare eller historiker vill betrakta dem som så? Arnstads svar är ett rungande ja.

Vår gode författare slår fast att SD:s könspolitik är ”identisk med de fascistiska mellankrigstida rörelsernas motsvarigheter”, och lyfter fram ett utdrag ur deras partiprogram, som menar att skillnader i mäns och kvinnors preferenser inte nödvändigtvis måste bero på ”diskriminering eller könsmaktsordningar” (för det kan väl ingen konservativ, liberal, eller, för den delen, socialist, möjligtvis instämma i?) Att över huvud taget basera en påstådd ideologisk analys av ett parti på två ringa utdrag ur deras partiprogram, samt ett fåtal citat från lokala företrädare, är fruktansvärt tvivelaktigt om man gör anspråk på ha en vetenskaplig grund.

Vidare konstateras att SD inte är populister (eftersom de är ”rasister”, och det är inte vidare poppis i Sverige), men helt klart folkliga, eftersom hela nationen tillåts delta i deras politiska kamp (annars ett gemensamt drag för övriga partier, ända sedan klassmedvetandet föll ur modet ett antal decennier sedan). Här återknyts alltså till den kontroversiella, heuristiska ensatsdefinitionen; ”en folklig ultranationalism åsyftande till nationell pånyttfödelse”. Den folkliga biten är avklarad, och ultranationalister är de helt enkelt eftersom Henrik Arnstad säger att de är det. Så hur vill SD ha den här nationella pånyttfödelsen, som återstår för att stämpla dem som fascister? Jo, se, de anser nationen vara degenererad (för de tycker ju att den saknar reell ”stabilitet och gemenskap”), och vill ersätta ”tendenser till anarki och samhällsupplösning” med trygghet, hög moral och lag och ordning. Där har ni det. Trygghet, hög moral, lag och ordning. Klockrena ansatser till en total nationell pånyttfödelse, enligt Arnstad i paritet med Mussolinis försök att rita om hela den italienska kalendern till att börja vid fascismens födelseår 1919. Nu får ni faktiskt förlåta mig om jag inte är övertygad.

Författaren tar även upp en SD-affisch från 2010 med texten ”Ge oss Sverige tillbaka”, enligt honom ett solklart exempel på deras strävan efter pånyttfödelse. Mattias Karlsson har dock redan bemött saken i en debatt, och förklarat hur det åsyftar Sveriges EU-medlemskap. Utöver att eftersträva trygghet, moral och lag och ordning så är alltså kritik mot överstatliga organisationer ett exempel på SD:s ”fascistiska kärna”. Alla, utom möjligtvis de som redan tycker exakt likadant som författaren, bör förstå mycket väl vid det här laget varför statsvetare och historiker i gemen sågar Arnstads analyser.

Fascisten Henrik Arnstad

”Vi demokrater är rättslösa. Våra skattepengar går till de som vill mörda oss; partistöd åt SD och enorma polisinsatser för att eskortera nazister. Själva får vi ingenting i form av skydd eller rättvisa. Kontrakt mellan medborgare och stat har därmed brutits. Det är ett icke-existerande rättssamhälle.
Resultatet för oss – de tusentals hatade – förblir skräck, terror och hjälplöshet.
Vad övrigt är, är tystnad.”

-Henrik Arnstad i en Aftonbladetartikel

När jag ögnade igenom den ”ideologiska analysen” av SD var det inte utan att jag lekte med tanken; kan man inte använda samma kolossalt vaga definitioner, och samma ambitiösa skohornsarbete, för att kunna stämpla författaren själv som fascist? Resultatet var överraskande hållbart.

Vi utgår självfallet ifrån samma ensatsdefinition som honom. Först den där folkliga biten. Låt oss ta en titt på detta citat från en intervju: ”i Sverige så har det vaknat en gräsrotsrörelse som verkligen protesterar mot fascism och rasism, och som säger att ’vi vill inte vara med om det här längre, vi klarar inte det här.’ Vanliga människor, sjuksköterskor, gymnasiestudenter och så vidare, som tar sig ut på gator och torg”. Folklig retorik i sitt essé. Alla ska med, hela nationen är välkommen att delta i den folkliga resning Arnstad talar om. Höger och vänster är obetydliga referenspunkter, det enda av vikt är den s.k. antirasistiska idén.

Sedan har vi såklart ultranationalismen. Arnstad ser på Sverige som något närmast exceptionellt, en fristad för allt gott och demokratiskt, en förebild för hela Europa. Men landet måste hela tiden beskyddas av den här inre fienden, de mörka krafterna som hotar den nationella, mångkulturella gemenskap han drömmer om, och som bör bekämpas på alla möjliga sätt. Och yttre hotas vi bland annat av ondskefulla norrmän och danskar, eller skurkaktiga ryssar (hatet mot sydlänningar och slaver gör sig påmint). 30-talets spöken har nu börjat göra sig påminda än en gång; Arnstads retorik ekar av svartskjortornas nitiska stöveltrampande.

Citatet ovan om den rådande rättslösheten går inte att tolka som annat än en föreställning om nationens degenerering och stundande kollaps: ”kontrakt mellan stat och medborgare har brutits”, istället florerar ”skräck, terror och hjälplöshet”. Klassiskt svartbrun retorik. Och denna degenerering går enbart att råda bot på med en pånyttfödelse; vi bör blicka framåt, ”fråga oss själva vad det är för ett samhälle vi vill ha om 20 år”, sluta upp i en livsviktig kamp för Sveriges öde som nation. Denna tanke om pånyttfödelse vilar såklart på en omfattande ungdomskult; det heter att ungdomar kan bättre än tidigare generationer, de får symbolisera morgondagens kämpar i kampen mot den inre fienden. Giovinezza, med andra ord.

Och utöver allt detta har vi Arnstads retorik i största allmänhet. I en av intervjuerna ovan beklagar han sig över den ”bruna sjukdom som sveper över Europa”, ett skolexempel på den, enligt boken, centrala fascistiska föreställningen om att ett samhälle är som en kropp, som kan bli sjuk. Meningsmotståndare avhumaniseras och kallas ”bruna löss” , och demokratiska institutioner bör inskränkas i syfte att stoppa den mytiska fiendens framfart.

Summa summarum: Henrik (Himmler) Arnstad är en fullblodsfascist, närmast jämförbar med Mussolini själv. Allt enligt hans egna definitioner och resonemang. Än sen då att han själv vägrar kännas vid etiketten? Det vill ingen fascist idag. Det krävs inte överdrivet livlig fantasi för att nå den slutsatsen, fyll gärna i med fler exempel, så att vi en gång för alla kan sätta dit denne svartbrune mörkerman. Ni vill väl inte ha ett nytt Auschwitz?

Slutsatser och betyg

”Vi har testat det här en gång, med katastrofalt resultat 39-45. Och det är så urbota korkat, tycker jag, att vi ska gå igenom samma sak en gång till när vi
har provat den här idiotiska ideologin och verkligen fått ett kvitto: den fungerar faktiskt inte. Ska vi då vara så dumma i Europa att vi ska testa alltihopa i stor skala en gång igen? Det är så dumt så jag tar mig för pannan!”

-Henrik Arnstad i en intervju

Älskade Fascism kännetecknas av en väldigt polemisk karaktär, ett aggressivt och föga subtilt förakt för de ämnen den tar upp. Det talas återkommande om att Europa ”utsatts” för fascismen, att den enbart förändrar saker katastrofalt, att den kastat in oss i barbari. Vi får höra om vikten av ”anti-fascistiskt vaccin”, och att tex. Tyskland (vid stunden för boken) ”ännu inte tvingas hantera något ultranationalistiskt parti”, och hela ideologin med alla dess beståndsdelar avfärdas alltså på förhand som något ont, en slags pest. Det går jättebra att tycka så, jag har nog liknande tankar om de ideologiska synteser Arnstad känner sig hemmastadd i. Men att konstant ge uttryck för det i vad som ska föreställa ett objektivt och neutralt vetenskapligt arbete, gör helt enkelt att läsningen blir ansträngd, och all nyans blir som bortblåst. Bäst läses boken om man inte tar den allt för seriöst.

Det finns flera andra konstigheter i boken som ännu inte tagits upp. Jan Guillou påstås vara en ”konservativ historieförmedlare”, hos vilken ”den storvulet nationalistiska historieskrivningen florerar ymnigt”. Mussolini påstås ha kommit till makten via demokratiska val. Putin anses ha förbjudit det nynazistiska Blood and Honour-nätverket i Ryssland, eftersom han ”inte tolerar utmaningar om makten”. Hitler hävdas ha proklamerat med stolthet 1934 att NSDAP ”hade fler kvinnliga medlemmar än alla andra partier tillsammans” (övriga partier förbjöds året innan). De danska satirteckningarna om Muhammed jämförs med karikatyrer från Der Stürmer, med den explicita slutsatsen att de kan leda till folkmord. Sovjetunionens anfallskrig mot Finland målas i princip upp som ett försvarskrig, i ljuset av den finska Lapporörelsens anti-ryska retorik. Och så har vi såklart den beryktade biten om de fascistiska inslagen i Sagan om Ringen böckerna, som utmynnar i slutsatsen att deras problemformuleringar är fascistiska, men inte deras lösningar (de är istället ”auktoritärt konservativa”, eftersom de innefattar en kung istället för en ”man av folket”). För övrigt en slutsats som blir än mer förvirrande när författaren, direkt efter, fastslår att det imperialistiska Japan präglades av fascism, och bortser från deras betydande monarkiska inslag, med hänvisning till deras lokala förutsättningar. Listan kan säkerligen utökas.

Den bärande tesen i Älskade Fascism är att det i mellankrigstidens Europa uppstod en generisk, ultranationalistisk ideologi, som från ett vakuum, som tog sig uttryck i folkmord och Auschwitz förintelseläger. Detta är dess ultimata slutmål, höjden av denna ”generiska fascism”, som endast kunde utföras av de tyska nationalsocialisterna eftersom de var ensamma bland fasciströrelser om att ha resurser och kapacitet till det. När denna mordiska ideologi ”inte visade sig fungera” (eller rättare sagt, utplånades av de samlade övriga stormakterna, i historiens brutalaste och mest storskaliga krig), så gick fascismens företrädare under jorden. Fram till 1968, vill säga. Då lyckades de hitta den perfekta formeln för att listigt infiltrera europeisk politik, i sin enorma, men tyvärr bortglömda konspiration, att införa fascismen i Europa igen. Idag sker det i Sverige via SD. När de väl når det rätta ögonblicket kommer de ta bladet från munnen, visa sina rätta ansikten, och återigen försätta Europa i katastrof, med en ny Förintelse som enda logiska konsekvens. Ridå.

Att dra historiska paralleller är skoj för varje idéhistoriskt intresserad, men man bör akta sig för att dra allt för simplistiska paralleller mellan fenomen i helt olika sammanhang. Dagens Europa verkar inte i skuggan av något världskrig, det råder inget utländskt sovjetiskt eller inhemskt marxistiskt hot, och våra etablissemang är numera långtifrån en samling ”konservativa gubbar som föraktar demokrati”. Varje etnocentrisk eller särpräglat nationalistisk tendens bör alltså inte tolkas som ett uttryck för latent fascism, med folkmord som stundande konsekvens. Dessa kan snarare sättas in i ett brett europeiskt, eller till och med mänskligt, arv.

Arnstads bok är inte vetenskap, den underbyggs inte av forskning, den för inte vidare någon konsensusbild. Den förfalskar citat, förvränger påståenden, gör logiska kullerbyttor, struntar i någon faktisk konsekvens, behandlar allt material ytterst selektivt, utgår ifrån påhittade eller omstridda definitioner, avfärdar vedertagna synsätt, strör polariserande epitet omkring sig utan belägg, och genomsyras av propagandistiska tendenser. Den är skriven av en historiestudent som offentligt bevisats ha ljugit om sina kriterier, och totalsågats av forskare både innan- och utanför Sveriges gränser. Det får helt enkelt ses som ett sundhetstecken att den aldrig erhöll något egentligt medhåll ens i ett så pass förvrängt samhällsklimat som det svenska.

Boken bör läsas av alla som är intresserade av förstå hur Henrik Arnstad resonerar. Min recension har varit ett försök att definitivt befästa hur undermålig hans samlade politiska insats och världsbild faktiskt är. Älskade Fascism är inte skriven för att redogöra för huruvida nutida nationalister kan ses som fascister eller inte. Den är skriven för att få kalla dem det. Den är inget argument. Ingen underbyggd sakfråga. Inget bidrag till vår sammanlagda kunskap. Den är ett politiskt vapen. Ett enda stort etiketterande. Och det märks på kvalitén.

Slutligen tilldelar jag Älskade Fascism en fascistisk superman av fem möjliga.

Johan P.