När Anton Lundin Petterson i oktober 2015 klev in på en skola i Sverige och kallblodigt mördade 3 utländska personer, dröjde det inte vidare länge innan flertalet större medier (av den typ vi kallar gammelmedia, slaskmedia) kunde dra nytta av detta, och minsann var de inte nådiga i sina utspel mot bland annat SD, och även den förmenta ”extremhöger” där vi kan antas ingå. När massvis av européer massakreras offentligt, som i Bryssel eller Paris, i den islamistiska terrorismens namn, då är samma belackare inte alls lika pigga på den sortens utspel. Med andra ord; Breivik eller Lundin Petterson representerar alla vars åsikter avviker åt höger, men blotta tanken på att applicera ens i närheten samma resonemang på muslimer är tillräckligt för att aktivera en inövad ”islamofobi!”-respons.
Jag tänker inte fokusera på hyckleriet i detta, och det bör tilläggas att det kan hycklas rätt så häftigt bland våra meningsfränder också. En tanke har dock slagit mig; sett till det oroande höga antalet invandrare i våra förorter, i synnerhet unga män, som sympatiserar med eller rentav reser till terrororganisationen IS; vilka är egentligen den närmsta motsvarigheten hos etniska svenskar, om inte de ack så förhatliga ”unga, arga, lågutbildade, SD-sympatiserande männen på landsbygden”. Ja, där exempelvis jag själv ingår. Inte för att jag vill likställa en SD-röst eller ens ett medlemskap i SMR med att åka och kriga för nutidens mest ökända och brutala terrorgrupp, men de unga männen på landsbygden sitter i grund och botten i samma sits som förortens unga män. Till skillnad från de har de dock ingen (allmänt erkänd) ”rasism” eller ”utsatthet” att ondgöra sig över, och försök till detta kommer enbart resultera i anklagelser om att ”ta på sig offerkoftan”, från just de människor som annars tycker att vi ska vara så förstående mot de stackars IS-sympatisörerna.
Just unga män är en högst betydelsefull grupp i såväl nutida som historiska samhällen. De kan ges tyglar till att uträtta stordåd, men lika lätt utnyttjas till att skapa massiv förödelse. De befinner sig i en övergångsfas i livet, vid ett vägskäl om man så vill, där strävan efter en identitet är central och där de blir öppna för en uppsjö av standardiseringar. Unga män, och även en del kvinnor, i Europas förorter vars föräldrar härrör annorstädes, blir därför via alienation till sina samhällen lätt sårbara inför skickligt gjord IS-propaganda, som kan spela på deras känslor av utanförskap och erbjuda ny mening nere i Levanten. Det positiva i sammanhanget är att unga faktiskt söker en autentisk identitet bortom det konsumtionsinriktade, amerikaniserade, rotlösa samhälle som vi i mångt och mycket delar deras avsky inför. Det mindre positiva är såklart att de enkelt kan manipuleras till att följa de mest extrema och perverterade tolkningar som deras religion och kultur har att erbjuda.
Detsamma gäller då i många avseenden de unga, etniska européerna, som även de känner sig alienerade och negligerade. På samma sätt som de infantilt stolta anti-islamister à la Geert Wilders, som kommit att dominera den europeiska ”extremhögern”, i själva verket gör jihadister en tjänst genom att likställa all islam med islamism, så har liberalvänstern gjort diverse faktiska högerextremister eller nynazister en tjänst genom att likställa all nationalism eller etnisk stolthet med Hitler och vit makt. De har agerat nyttiga idioter åt de extremister de utgett sig för att bekämpa, och påskyndat den radikalisering som utgör deras livnäring. De har givit sken av att man antingen är en (selektivt) tolerant, lattedrickande, antirasistisk, mångkulturvurmande liberal, eller så måste man var något i stil med en blodtörstig, våldsbejakande extremist som gladeligen ägnar sig åt folkmord och terrorism. Arketyperna liberalen eller extremisten är de enda två alternativ som presenteras, totalt utan nyans eller mellanting. Det finns dock ett tredje alternativ: traditionalisten. Traditionalister kan vända sig emot det moderna, mångkulturella samhället utan att för den sakens skull ägna sig åt våldsromantik och ödesdiger fanatism. Traditionalister kan inse poängerna såväl som bristerna i de andras analyser, de framhåller fredlig, etnisk separatism som ett fullt realiserbart och åtråvärt alternativ till liberalens integrationsprat, och extremistens krigsivran.
Kort sagt; det bästa sättet att motverka radikalisering både av typen högerextremism eller typen islamism, är enligt undertecknad att presentera det traditionalistiska alternativet, som erbjuder en fast identitet bottnad i kultur, folk, tradition och religion, utan att driva det till sin yttersta spets. En totalt ignorerad hjälptelefon, och diffust prat om att ”alla ska med” i all ära, men krävs det inte något mer i stil med vad de radikaliserade själva sett som lösningar, för att riktigt råda bot på problemet? Måste etnisk, kulturell och religiös medvetenhet som överskrider liberala normer nödvändigtvis vara av ondo, och ses som förvirrade vanföreställningar, därför att de idag främst tar sig till uttryck hos desperata individers våldsdåd?
Petterson Lundin begick ett s.k. ”suicide by cop”, och ska i sitt avskedsbrev uttryckligen ha bett om att livsuppehållande maskiner stängs av utifall han överlevde attacken. Det rör sig alltså om en person som renderats apatisk, förlorat livslusten och bestämt sig för att ta förval med en smäll. Utan att på något sätt rättfärdiga eller ursäkta hans agerande; kan man inte ställa sig undrande kring vad det egentligen är för samhälle som producerar den här sortens individer? För de lär definitivt finnas i plural. Den nyfikne får gärna läsa igenom denna Flashback-tråd och se själv vad jag menar. Det torde finnas en inte allt för marginaliserad, kokande och, tyvärr försummad, alienation i Sverige även bland de etniskt svenska unga männen. Att IS-sympatisörer i förorten prioriteras före är visserligen rationellt när grupper som IS utgör betydligt större hot än vad internethuserande nynazister någonsin gjort. Men att helt ignorera, rentav göra sig löjlig över och bespotta de inhemska alienerade, som hittills varit strategin, är ett destruktivt drag som i värsta fall leder till det som hände i Trollhättan.
Det är inte heller ett alternativ att helt sonika försöka integrera tillbaka dem in i en knappt existerande och illa definierad ”svensk” kultur, som allt som oftast påminner mer om ett schizofrent hopkok av vänsterexperiment och amerikansk popkultur. Den bästa lösningen bör ligga någonstans i mitten. Den traditionalism som exempelvis Motpol och Nya Högern kan erbjuda, bör kunna kanalisera unga alienerades känslor av frustration och desperation; och förvandla dem till stolthet och identitet, istället för besinningslöst hat. Ett scenario som definitivt har potential, oavsett hur mycket MSM och vänstervridna auktoritetsfigurer än försöker bunta ihop oss med nazister och extremister. Man kan även fråga sig vad för slags moral liberalvänstern egentligen går efter, ifall de är lika eller till och med upprörda över harmlösa Evola fantaster än kallblodiga mördare.
För att klargöra så efterfrågar jag nu inte en direkt allians med islam, inte heller har jag i all hast övergett tanken om etnopluralism och repatriering till fördel för någon sorts mångkulturmodell. Det krävs dock en viss grad av pragmatism, och just islam är heller inget främmande för svenska traditionalister, där giganterna Lindbom och Almqvist båda omhuldade sufismen. Hellre slår jag följe med tradionalistiskt lagda muslimer, båda i Europa och annorstädes, än med vänsterliberala globalister (såväl europeiska som arabiskättlade) som ju haft en betydligt mer förödande inverkan på vår kultur än vad islam eller någon annan religion någonsin haft.
Tilläggas bör att vänsterextremism givetvis inte är någon irrelevant eller ofarlig faktor i samhället. Men vid diverse dåd och attacker i modern tid tycks det nästan finnas en outtalad tävling parter emellan, där hoppet, beroende på åsikter, ligger på att antingen högerextremister eller islamister är de skyldiga. Lena Melins idiotiska utfall torde vara det bästa exemplet. Detta är ett tydligt bevis på hur etnicitet, kultur och religion är frågor som ligger mycket närmare folks hjärtan än vad nutida mantran hävdar. Ett tecken på att 2000-talet mycket väl kan komma att bli identiteternas århundrade.
Johan P.
Om skribenten: Gästskribent
