Lever vi i ett deprimerat samhälle? Om depressionen ersatt den på Freuds tid utbredda neurosen som den vanligaste psykiska störningen, säger det då något om vår samtid? Om detta skriver Robert de Herte i dagens gästkrönika.
Medan depression på artonhundratalet fortfarande sågs som ett enkelt symptom, har depression idag blivit både ett helt kliniskt fält för sig själv samt, istället för neurosen, den vanligaste psykiska störningen i västvärlden. Det rör sig därför om en ny civilisationssjukdom. Den livnär sig på alla sociala missförhållanden, allt elände, allt utanförskap, men i lika hög grad på bristen av riktlinjer och frånvaron av mening. Den kombinerar den gamla aristokratiska melankolin med den demokratiska jämlikheten. Av denna anledning motsvarar depressionen en ständigt besviken horisont av förväntan. Mer än ett tillstånd, är depressionen ett sätt att namnge de problem som orsakas av den samtida världen. Det är i denna mening som man kan tala om ett depressivt samhälle.
Om depression har fått en sådan omfattning i dag beror det på att vi blivit individer, utan tradition och riktlinjer som visar oss vilka vi måste vara och hur vi ska uppföra oss. Såsom Alain Ehrenberg har påvisat för oss är befrielsen av individen och kronisk identitetsosäkerhet två sidor av samma dynamik. Depression är det moderna livets sjukdom. Denna sjukdom går hand i hand med ökningen av individuell autonomi i det sociala livet. Fullt medveten om sin förgänglighet kan människan bara leva genom att i världen skapa sin egen värld, en värld med riktlinjer som utgör summan av möjligheterna av vad vi kan vara som står till buds. Efter att ha blivit självständig inser individen alltför ofta att denne inte lever upp till vad man hoppades på eller vad som har erhållits. Individen räcker inte ens till sina egna begär. Befriad från de gamla systemen som präglats av konformism och lydnad, är individen oförmögen att förvärva de nödvändiga riktlinjerna för att ersätta dem.
I ett samhälle där alla är tänkta att vara självständiga konfronteras individen mindre med frågan om förbud – som inte försvinner, långt därifrån, eftersom det tar mer subtila former – än av obegränsad möjlighet. Emellertid har den explosionsartade utvecklingen av teknovetenskap och den globala spridningen av kapitalismen fört oss in i en tid präglad av gränslöshet. Detta förnekande av gränser är också ett förkastande av alla former av riktlinjer eftersom en riktlinje bara kan fylla sin funktion genom upprättandet av gränser. En riktlinje, oavsett vilken, låter oss förstå att allt inte är möjligt. Likaledes, allt som är praktiskt möjligt behöver inte nödvändigtvis vara önskvärt. Ur denna synvinkel motsätter sig lustprincipen mer än någonsin verklighetsprincipen, särskilt när det virtuella nedvärderar det verkliga och tar dess plats. Obehaget och problemet kommer sedan från oförmågan att hantera motstridiga impulser i ett samhälle som driver en att blomstra och njuta. Inom ramen av en viss konformism och i fullt åtnjutande av ens ”frihet” så ställs det också upp allt mer komplicerade kontrollrutiner. Människan upptäcker sig vara för varje dag mer sårbar och bräcklig i en värld som samtidigt beordrar henne att bli allt mer ”effektiv”. Hon mäter och inser sedan sitt behov av att vara. Hon blir deprimerad.
Men desorientering orsakas också av bristen på förväntningar. Efter 1900-talets misslyckanden och fasor har många försonat sig med att leva under en horisont av fatalitet och uppgivenhet. Nyliberalismens stora budskap, som ständigt förmedlas av massmedia, är att det inte finns något alternativ till status quo. Är detta samhälle hopplöst? Det finns inget alternativ till det medan, mer än någonsin, allt förändras medan ingenting förändras. Vi lever både med en horisont av oändlighet – oändlighet av varor – och med utsikterna till en trång och färdig historia, där den allestädes närvarande distraktionen, i Pascals bemärkelse, har det enda syftet att maskera tomhet, tristess och känslan av en oersättlig förlust som i sin tur orsakar melankoli. Vi lever både i ständig rörelse och stillastående, i överflöd och i tomhet. Både i tanken av att allt är möjligt och med det faktum att ingenting kan bemästras.
Den exempellösa mobiliseringen av det tjugonde århundradet kan väl underhålla tvångsminneshögtider av ett ”minne” som körs på tomgång, dock kan de idag bara väcka missförstånd (exempelvis, hur kan man föreställa sig att man kan dö för en sak eller för gåvan av sig själv i en värld där ingenting är gratis?).
Hot och risker av alla slag verkar föröka sig även när just den kollektiva risken inte längre accepteras, men betraktas som en skandal eller katastrof (till att börja med den högsta risken, som utgörs av döden). Detta resulterar i okontrollerbara rädslor, som i sin tur genererar så många fantasier. I en tid präglad av ”viktimologi”, där varje olycka ses som en katastrof, erbjuds det bara individuella lösningar (”psykologiskt stöd”). Då vet man inte längre vad det är att leva, allt syftar enbart till att överleva till varje pris. Populariteten hos termen ”rättigheter” uttrycker en önskan att vara lagstadgat försäkrad mot allt. Men denna önskan är omöjlig att uppfylla. Fixeringen vid säkerhet kommer dessutom att öka ytterligare med den åldrande befolkningen.
Världens långsamma process av desillusionering – genom teologi först, sedan genom vetenskapen – kommer till ett slut. Omvandlingen av världen till en marknad ritar ett universum där allt utvärderas redovisningsmässigt. Det är inte längre människan som är alltings mått, det är de saker som produceras och utbyts som blir ett mått på människan. Allt som var meningsfullt, allt som hade en symbolisk dimension som bidrar till ens egen fantasi utrotas i en värld där människan och naturen själva mer och mer utesluts. Kapitalismen och den västerländska ideologin om den totala kontrollen bidrar också till spridningen av meningslösheten.
Precis som de sjunkande födelsetalen så avslöjar depression en defekt vitalitet – som om allt som tidigare generationer hade åstadkommit samtidigt hade utmattat följande generationer. Att de rikaste samhällena också är de mest depressiva samhällena visar att pengar inte bringar lycka och att glädje i livet inte är en fråga om levnadsstandard eller köpkraft. De rikaste samhällena, materiellt, är idag de som är de fattigaste i det andliga perspektivet, medan de materiellt fattigaste fortfarande kan ta stöd i det förflutna och behålla framtidstron. Det fanns en gång en direkt koppling mellan förtvivlan (individ) och explosion (det sociala). En sådan koppling finns idag mellan depression och implosion. Denna värld kommer en dag att implodera.
Ursprungligen publicerad på franska i Éléments nummer 114, 2004.
Om skribenten: Gästskribent
