Det är märkligt. Att 1900-talet, ett århundrade så tydligt format av ideologiska och etniska konflikter, att det skulle komma att följas av ett 2000-tal där politisk apati har ersatt viljekraften. Som om människan endast vore kapabel till en verklig kraftansamling per århundrande och nu slickar sina sår, väntandes på nästa stora drabbning.
Det är nu snart 100 år sedan Gavrilo Princip avlossade de dödande skotten som släckte livet på ärkehertig Franz Ferdinand vars död sedermera utlöste det första världskriget. Åtminstone om man ska tro den mer sensationsbetonande delen av historieskrivningen.
Världens geopolitiska karta har sedan dess reviderats och ritats om. Europa har förlorat sin ledande roll och har fått se sig omsprunget av Amerika som tagit den demolerade kontinenten under sina vingar och omfamnat henne i en trygg men stel Atlantism som hållit Europa kvar i politikens finrum men utan att släppa henne utanför sitt synfält, fri nog att göra vad hon själv behagar.
Mellanöstern har seglat upp som en nygammal maktfaktor som inte kunnat utnyttja sin ställning optimalt. Man har varit för politiskt splittrat för att nå ett inflytande passande den energirika regionens förutsättningar.
Efter kommunismens fall har Ryssland och Kina återupprättat en stabil regional maktbas och tagit de första stapplande stegen mot ett verkligt regionalt inflytande, oavhängigt amerikanska ambitioner. Ryssland genom sina ställningstaganden i Syrien, Ukraina och Centralasien. Kina i Japan, Korea, Taiwan och Filippinerna.
Genom eurons införande och skapandet av EU har Europa gjort de första skakiga försöken att bilda en politisk enhet värdig dess förflutna. Försök som riskerar att rinna ut i sanden om befolkningen vänder imperiebygget ryggen och euron hotas av ett sammanbrott.
Förödelsen efter andra världskriget innebar slutet för Europa som en självständig politisk kraft. Drömmen om en enad kontinent, ett mitteleuropa, vars ide man återigen återupplivat genom den Europeiska unionen, fick ett abrupt slut. Ännu ett sorgset kapitel kunde skrivas till den mångtusenåriga historien om enandet av Europa. Det blev inledningen på ett större, mer övergripande försvarskrig, lett av diktaturen i Öster mot en alltmer segerviss jätte från andra sidan Atlanten.
Pax Americana, en term som syftar på den amerikanska eran, att jämföra med den långt tidigare Pax Romana, vann sin slutgiltiga seger när Sovjetunionen kapitulerade och upplöstes den 26 december 1991. 10 år senare tog Amerika ett stort steg framåt mot en unipolär världsordning när man initierade invasionen av Afghanistan som inledde den militära närvaron i mellanöstern som varat i över ett decennium. En signal sändes ut till omvärlden, ”ni är antingen vår vän eller fiende, inga undantag”. Kriget mot terrorismen hade inletts, ett triumfatoriskt segertåg för amerikansk hegemoni påbörjade sin vandring över världen.
Amerikas seger blev inte bara en kulmen på en hundraårig geopolitisk kamp mellan Nordamerika och Eurasien utan den betecknade även slutet på två organisatoriska intressekonflikter av särskild dignitet som följde på Europas degradering från en världsledande maktfaktor till amerikansk stödtrupp. Den främsta är det privata intressets triumf över det politiska, särintressets seger över allmänintresset.
Den andra, som är en följd av den första, är det internationella intressets seger över det nationella, det globalas seger över det lokala som man också skulle kunna beskriva det som. Monopolsträvandet inom den privata sfären överskuggar gränser, kulturer och politiska organ. Samma strävan finns inom den politiska sfären men den hålls tillbaka av att stater till skillnad från företag är svårforcerade juridiska och kulturella konstruktioner som inte kan underkasta sig blixtsnabba förändringar av produktionsförhållandena och revolutionera sitt sätt att agera över så korta tidsintervaller. Politikens oförmåga till flexibilitet har därmed förflyttat taktpinnen från statens stela men fasta grepp till marknadens lätta nyckfulla fingrar.
Detta systemskifte har inte begränsats till en förskjutning av det terminologiska landskapet inom statsvetenskapen, idéhistorien och ekonomin utan det har fått betydligt mer långtgående praktiska implikationer. Redan efter andra världskriget byggde USA upp en omfattande infrastruktur för marknadsliberalt maktutövande. FN, IMF, WTO, Världsbanken och OECD gjorde sin hemläxa och utförde sitt jobb väl. De har följts av marknadsliberala prestigeprojekt som EU, AFTZ och NAFTA.
Avreglering av finansmarknaderna, privatiseringar av statliga tillgångar, öppna gränser, tullfrihet och frihandel. Protektionismen som idé har dekonstruerats. Själva nationalstaten har åsidosatts. Resultatet är enorma globala monopolkoncerner som lever ett eget liv, avskuret från den nationella politikens sfär. En transnationell struktur har utformats som överskuggar varje nationell församling och regering. Inklusive Amerikas egen som likt Frankenstein står oförmögen att kontrollera det monster man en gång skapade. Politisering har ersatts av kommersialisering.
Det är i skenet av detta man ska betrakta den alltmer tilltagande politiska korrektheten. Ett fenomen som i Sverige alltför lättvindigt brukar tillskrivas den mer marxistiskt influerade vänstern. Förespråkarna av denna förklaringsmodell glömmer av att även vänstern är illa skadeskjuten av politisk korrekthet.
Ta exempelvis en sådan som Sydamerikas tidigare galjonsfigur Hugo Chavez. En anti-imperialist som ville föra 2000-talets socialism till Latinamerika. En man som inledde sin politiska bana med ett försök till statskupp för att sedan sadla om och vinna folkets hjärtan den demokratiska vägen. Enligt politiskt korrekt vänsterdiskurs vore han en fullständig hjälte. Den pubertala revolutionsromantikerns våta dröm. En man med potential att vinna samma stjärnstatus som Fidel Castro eller Che Guevara.
Istället har han reducerats till en politisk parantes, förpassad till KP:s partitidning eller till bloggosfären omfamnad av någon enstaka rättstrogen vänsterpartist. Under vänsterns storhetstid i Sverige när Olof Palme rökte cigarr med Fidel Castro och demonstrerade sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör, hade en sådan som Chavez gått obemärkt förbi? Eller hade hans död lyfts fram som en tragedi, hyllad i spaltmeter efter spaltmeter i vänsterpressen som då var en verklig maktfaktor att räkna med?
I den monopolkapitalistiska åsiktskorridoren kan en suverän ledare som Chavez ges utrymme för att kritisera den gamla världsordningens komponenter. Europa, kristendomen, kolonialismen och vitheten, just de barriärer som våra nutida makthavare rivit ner för att själva kunna kravla sig upp på tronen. Om de någonsin skulle våga gå utanför ramarna och utmana vår tids motsvarighet till kolonialismen och dess intressen skulle de snabbt bli hotade, trakasserade och hänvisas till ett politiskt isolat som blir svårt om inte omöjligt att ta sig ur, precis vad som hände Hugo Chavez.
Den som försöker förklara den politiska korrektheten med socialismens inflytande eller för den delen liberalismens, den sanna liberalismen, anarkokapitalismen, har inte greppat den rådande samhällsordningens funktionssätt. Det är inte konsekvent dogmatik som präglar vår tid. Vår tid karaktäriseras snarare av en avsaknad av dogmatik, den är snarare amoralisk än omoralisk. Den präglas av en apolitisk anda snarare än en politisk anda. Den står inte fast vid några starka ideal utan den står utan ideal.
Den politiska korrektheten är ingenting annat än värderelativismen applicerad på politiken. En hel samhällsfilosofi skapad för att bevara status quo. Alla deltagare i samhällsdebatten förväntas befinna sig innanför samma gråskala, avviker man väntar stigmatisering och en status som politisk paria. Oavsett partitillhörighet, ekonomisk ställning eller kulturell bakgrund riskerar man att drabbas. I den meningen är vi alla människor lika mycket värda. En strategi som syftar till en de-facto dekonstruering av människan som en politisk varelse.
Det har skrivits om historiens slut och ideologiernas död, kan vi då vänta oss att även politiken kan läggas till på den listan? Tvärtom, mycket talar för att världen kommer att få uppleva omfattande politiska och sociala omvälvningar i en framtid som kan komma betydligt tidigare än vi tror. Förmodligen väcker det liv i både historien och ideologierna av bara farten. Finanskrisen 2008 var en milstolpe, den skakade det rådande ekonomiska systemet i dess grundvalar, framförallt illustrerade den systemets inkonsekvens, att marknaden var överlägsen ifrågasatte få efter kommunismens fall men nu stod den plötsligt där hjälplös och dess främsta förespråkare, storkapitalet, stod på sina bara knän och bad staten om hjälp.
I dess spår har protester skjutit upp likt svampar även om de tagit väldigt varierande former runt om i världen. Internet banar väg för en samhällsdebatt bortom åsiktsmonopolet där nya politiska alternativ och rörelser andas morgonluft. Det internationella storkapitalets röst når inte lika långt och den ekar inte längre lika ensamt. USA står inför omfattande militära utmaningar i Sydostasien, Mellanöstern, Östeuropa samt Central Asien och ett imperium är dyrt, mycket dyrt.
USAs beslut att inte intervenera i Syrien och Rysslands annektering av Krim är också att betrakta som tidstypiska milstolpar. Ett startskott för en skiftande maktbalans. Det triumfatoriska segertåget verkar vara på väg mot sitt slut och det kan snabbt förbytas till en likvandring när USA drar tillbaka sina trupper från Mellanöstern. En spännande verklighet, full av möjligheter väntar oss när vi lämnar Pax Americana och gör vårt inträde in i Post-Americana.
Elgar Mazepa
Om skribenten: Gästskribent
