Allt sedan den franska revolutionen så har Europa, och därigenom Västvärlden, i grunden ändrat sina filosofiska grundvalar. Det är här idéerna om människans sakraliserande på allvar manifesteras. Innan dess har människan i stort inordnats i en gudomlig ordning. Formerna för denna ordning är sekundära, det essentiella är det sammanhang människan i stort inordnat sig i. På samma sätt inordnade sig individen den roll som främst manifesterade dess egen lämplighet och förtjänst.
1789 år idéer, om man får göra den förenklingen, handlar om en filosofisk rockad där människan intar Guds plats i tillvaron. Det ur denna utgångspunkt som vårt moderna samhälles utopiska triangulär härstammar. De ideologier vi självklart utgår i vår samhällsanalys idag är i stort variationer på samma tema. Alla ämnar förverkliga människans fulla potential (bli sin egen Gud) och bringa ett perpetuellt paradis till jorden: nationalismen, liberalismen och kommunismen. Dessa tre samverkar snarare än motverkar varandra. Konflikterna dem emellan har varit nog så blodiga men har främst handlat om vilken som är den rätta vägen till det utopiska målet, inte om diamentralt motsatta skillnader i sig.
Nationalismen i sin nuvarande form (tvärtemot de tolkningar som görs idag) är en bärande princip för vårt samhälle: medborgarskapet, rättssamhället, fri-, och rättigheterna som är sammankopplade med dessa. Dessa tar avstamp i nationalstaten. Nationalismen har dock misslyckats i stort eftersom nationalstaten idag är i upplösning. Multinationella storföretag utgör större maktfaktorer än enskilda folkvalda regeringar. Överstatliga unioner där den grundläggande maktutövningen flyttas från nation till union/federation byggs i alla världsdelar.
Liberalismen, som idag utgör den förhärskande grundideologin i Väst, har genomförts men inte lett till det utopiska samhälle den ämnade att göra. Man talar om liberalismens död i och med dess totala genomförande: den fria marknaden, individuella rättigheter och möjligheter. Trots att liberalismens principer varit förhärskande i Väst sedan, i alla fall, Andra världskrigets slut har den lett till direkt motsatta konsekvenser: "big government", den terapeutiska staten, från-vaggan-till-graven-samhället, subjektivism – kollektivism istället för sann individualism etc.
Kommunismen dog formellt 1989, men dess bärande idéer lever kvar i perverterade former i västlig intelligentia och nomenklatura, s.k. "kulturmarxism". Även kommunismen, kanske också tydligast, ämnade bringa en ny guldålder åt människan. Detta genom en abstrakt jämlikhet som utopisk vision.
Alla tre poler i triangulären nationalism-liberalism-kommunism har fatalt misslyckats, och vi vet alla hur mycket detta kostat Europa och världen i lidande och människoliv. Krig, revolutioner, upplopp och kaos har följt i utopismens storm över kontinenten.
Grunden för detta misslyckande är abstraktionen av människan som varelse och samhället som ram för denne. Man har ställt sig i ett utifrån-perspektiv och kritiskt granskat hela den europeiska människan och civilisationen och ämnat förändra dem. Befria dem. 1789 år idéer bar alltså i stort samma grundläggande drag som de 1968 års idéer man talat om i samband med Breiviks terrordåd i Norge.
Människan blev således abstraherad och hela samhället, tillvaron, politiserad. Allt blev härmed något i vardande istället för ett varande.
Detta är det moderna samhällets sjuka; det är utopistiskt. Ämnar man ändra dagens samhälle bör man också göra bilden klar för sig: är det en ny utopi man vill förverkliga?
Om skribenten: Gästskribent
