Nationalstatens framväxt i Europa är intimt förknippad med den tendens till centralisering av makt och administration som karakteriserar de kungliga enväldenas epok. Eftersom den starka kungamakten i sin tur var ett resultat av krig och erövringar, kunde inte den gamla kungastaten identifieras som ett etniskt eller ens lingvistiskt enhetligt område, annat än om det råkade förhålla sig så att de regioner som föll under kronan inneslöt besläktade rasgrupper, sedvänjor och språk. Detta var exempelvis för Sveriges del (på 1600-talet) inte fallet i östersjöområdet, där samer och finnar var en etnisk grupp för sig; letter, litauer, ryssar och polacker en annan; danskar, norrmän och nordtyskar ytterligare en. På den tiden såg man således inget egendomligt i att en svensk kung hade tyska eller baltiska anor, ja, kanske brydde man sig inte ens om att han aldrig lärde sig svenska. Och gränsen för nationalstatens utbredning var som sagt ingen annan än andra stater vilka med näbbar och klor kämpade för utvidgningen av sina territorier.
Med facit i hand kan man konstatera att flera av de större nationerna överlevde den kampen, medan många av de mindre antingen helt förintades eller inlemmades som delar i ett större imperium, exempelvis det ryska, ottomanska eller habsburgska. Däremot försvann så gott som alla mindre statsbildningar, inte minst de en gång så stolta italienska stadsrepublikerna, vilka efter renässansens tidevarv försummade att ta varning av det som två tusen år tidigare drabbat de grekiska stadsstaterna ställda inför samma problematik.
Det föreföll kanske den gången inledningsvis som om det utdragna peloponnesiska kriget, vilket var ett inbördeskrig mellan de grekiska städerna, slutat med att det stolta och i andanom nordiskt kärva Sparta avgick med segern. Men det skulle snart visa sig vara en fåfäng lager. I själva verket förlorade samtliga grekiska stadsstater sina dominerande regionala positioner till förmån för den imperialistiska ambition som utgick från kung Filip II av Makedonien, och genom sonen, Alexander den store, ledde till att den grekiska kulturen spreds över hela Medelhavet och Mellanöstern ända bort till Indien. Så här i efterhand är det lätt att konstatera att såväl Sparta som Aten borde ha insett att de båda var alltför små statliga enheter för att i längden kunna bjuda en större gemensam fiende effektivt motstånd. Hade det inte varit för just Alexander, skulle de säkert ha dukat under för persernas envisa anstormning, varvid Europas historia sannolikt tagit en annan vändning.
Nå, de italienska republikerna med Venedig, Genua, Florens, Milano och Påvestaten i spetsen stod inför ett mycket snarlikt dilemma vid 1500-talets början. Lika lite som de tappra grekerna anat att det som tidigare varit deras lekdamm plötsligen blivit jaktmarker för betydligt fulare fiskar, lika lite förstod de italienska stadsstaterna (möjligen med undantag för Venedig) att tolka tidens tecken. Det var inte tillräckligt att de halvhjärtat försökte skapa en italiensk försvarsunion, eftersom det enda som på sikt hade kunnat förhindra att Italien togs över av militärt starkare, betydligt större och glupskare nationalstater, sannolikt hade varit ett Italiens enande som nation redan i början av 1500-talet. Nu satt där istället en hel rad maktfullkomliga småfurstar vid de olika stadshoven och vägrade hårdnackat underkasta sig en gemensam auktoritet. Tvärtom: så ofta de kunde kastade de sig över varandra i ändlösa vendettor.
Så gick det som det gick. Italien som helhet förmådde inte, ställd inför en ny tids utmaningar, dra nytta av det politiska och kulturella försprång det skaffat sig under 13- och 1400-talen. Istället gick det en lång politisk-kulturell nedgångsperiod till mötes, samtidigt och som en följd av att de stora nationalstaterna (Frankrike, England, samt de ottomanska och habsburgska imperierna) på allvar steg fram på historiens arena. Det är således efter deras förebild som även nordens centralstyrda nationer uppstått naturligtvis inte utan en hel del knorr bland tidigare mer eller mindre självständiga regioner (i Skandinavien självfallet hela Sydsverige som av naturliga skäl gärna velat förbli danskt).
Föreställningen om att en stat inte bara måste utgöra ett administrativt och juridiskt sammanhängande område, utan dessutom återspegla en etnisk och språklig enhet, är med andra ord av betydligt senare datum. Napoleon hade i franska revolutionens kölvatten visat att drömmen om imperium inte var förbehållen den gamla privilegierade blodsadeln. Det faktum att han själv erövrat makten från ingenstans och med den franska nationen som bas sånär skapat sig ett världsrike, gjorde att representanter för olika hittills politiskt och administrativt underordnade folk- och språkgrupper inom Europa vädrade morgonluft.
Napoleonkrigen bildade upptakten till den kamp mellan olika språkligt skilda grupper inom Europa som sedermera tillät såväl Tyskland som Italien att äntligen bilda enhetliga nationalstater. Inom de stora imperierna tog sig samma tendens uttryck i separatistiska strävanden: plötsligen ville även ungrarna vara ungrare och bara ungrare; rumänerna rumäner och bara rumäner; serberna serber och bara serber. I samband med den europeiska adelns dekadens och långsamma utdöende gjorde sig de gamla stamkrigens elementära konflikter inte bara åter gällande, utan lyckades så till den grad animera även de gamla nationsstaterna, att dessa under 1900-talet involverade sig i två fasansfulla världskrig innan glöden från de nationalistiska bränderna ute i Europa äntligen tycktes falna.
Tiden var nu äntligen mogen för en översyn och revision av begreppet nationalstat. Det var tydligt att de stora europeiska nationerna som sådana, trots att de i många stycken delade en gemensam civilisation, inte förmått lösa sina inbördes konflikter genom den traditionella metoden krig. Framförallt visade Andra världskrigets utgång att ingen europeisk nation ensam kunde göra anspråk på hegemoni i Europa, och att den politiska makten hädanefter måste delas mellan de olika nationerna i proportion till deras demografiska, geografiska och ekonomiska betydelse.
Efter Andra världskriget uppstod även, åtminstone inom det ekonomiskt och politiskt ledande Västeuropa, en mer eller mindre uttalad konsensus att varje nationalstat nu, och för all framtid, måste nöja sig med det territorium den fram till denna punkt lyckats erövra. I och med att de stora imperierna och kolonialväldena samtidigt föll samman, krympte flera av Europas tidigare så mäktiga nationer till en samling miniatyrstater (tag bara England som exempel), vilka plötsligen stod gentemot det enorma Kina, det enorma Ryssland och det enorma USA som de grekiska stadsstaterna å ena sidan stått inför det persiska imperiet och Alexander av Makedonien, och de italienska stadsstaterna å andra sidan inför Frankrike och det Ottomanska riket på 1500-talet.
I och med att den enskilda nationalstaten definierades som ett en gång för alla etablerat och oföränderligt område, förnekades eller bortföll emellertid samtidigt hela den drivande kraften bakom den: strävan efter expansion och annektering av angränsande områden. Europas folk och nationer avråddes vänligen men bestämt från att fortsättningsvis ha krig i åtanke för att utvidga sina regioner och uppmuntrades istället till att låta sig nöja med sina landsgränser såsom de en gång för alla stod då kanonerna tystnade 1945. Det säger sig självt att nationalstaten, vars hela existensberättigande ditintills byggt på krig och erövring, därmed i praktiken (om ännu ej i teorin) avskaffat sig själv till förmån för en vidare försyn.
Denna försyn är emellertid inte av transcendent ursprung. Nationalstaterna varken är eller har någonsin varit återspeglingar av pre-existerande arketyper och det finns således även om Swedenborg antagligen menade annorlunda inget Sverige, Norge eller Danmark inskrivna som oföränderliga etniska, språkliga eller ens konstitutionellt-administrativa entiteter i himmelens bok. Det torde för de flesta även stå klart att de skandinaviska språken utgör dialekter av ett mer ursprungligt norrönt tungomål, av vilket isländskan behållit många arkaiska och för andra skandinaver därmed främmande drag.
Närheten till Holland, Nordtyskland och England är inte heller bara geografisk utan avspeglar sig i många gemensamma språkliga former och karaktärsdrag. Dessa överensstämmelser har rasmässiga beröringspunkter i så måtto att Skandinavien varit jämförelsevis ointressant som byte för centraleuropeiska nationer, och därför under årtusendenas gång haft en mycket begränsad, för att inte säga praktiskt taget icke-existerande invandring från Syd eller Östeuropa. Som exempel kan nämnas att antalet "renrasiga" judar i Sverige inte är större än circa 17 000 (eller 0,2% av befolkningen). Det finns skäl att förmoda att judarna från och med 1800-talets mitt och ett sekel framåt likväl var den största invandrargruppen i landet. Omvänt har skandinaver i allmänhet utvandrat i flera vågor till andra delar av världen inte minst England mottog under vikingatiden en rejäl dos nordiskt blod med åtföljande kulturell och språklig påverkan.
Skandinaviens tidigaste befolkning var däremot med största sannolikhet genetiskt besläktad med nomadiska samer, vilka i sin tur är släkt med eskimåer och siberiska samojeder. När blont hår och blåa ögon invandrade till norden är inte kronologiskt säkerställt. Utan tvivel kom dock denna folkgrupp till Skandinavien söderifrån får vi tro våra gotiska förfäder såg dessa sig själva som ättlingar till asar vilka skulle ha haft sitt ursprung någonstans i Kaukasus (i Nordamerika kallas den nordiska människotypen alltjämt Caucasian). Detta ger anledning att förmoda att den nordiska människan är en gren av den indoeuropeiska stam som i historiens gryning antas ha brutit upp från det inre av Asien, och därifrån spritt sig över stora delar av Eurasien exempelvis utgör de persisk-iranska och nordindiska folken sannolikt ytterligare grenar på detta stamträd. Även den mest rågblonda och blåögda Stina eller Lotta härstammar således från invandrare i Skandinavien någon gång under bronsåldern, då klimatet i denna del av världen var betydligt varmare än det är idag.
Frågan om vilka de så kallade megalitbönderna var lämnar jag därhän. Somliga historiker och arkeologer har hävdat att denna presumtiva grupp av kortväxta och mörkhåriga ursprungsbönder i Skandinavien kan ha undertryckts och brukats som trälar av en invandrad aristokrati bestående av goternas och vikingarnas förfäder. Men eftersom indicierna även här är vaga avstår jag från att spekulera i frågan. Helt säkert är däremot att Birka under vikingatiden var ett centrum för slavhandel i östersjöområdet och att vikingarna själva underhöll vidsträckta handelsförbindelser utmed de ryska floderna vid vars stränder de lät anlägga handelsstationer som sedermera växte till städer ända ner till Svarta havet och Bysans.
Låt oss därmed, i ljuset av genetiska rön, återvända till den nyare historiska tid som sammanhänger med temat, nämligen nationalstatens tillblivelse. Förutom danskt, norskt finskt och samiskt inflytande gjorde sig tysk påverkan gällande med östersjöhansan under medeltiden. Därefter mottog Sveriges befolkning nya genetiska varianter via de flamländska vallonerna (jag har själv en släng av sleven). Allt detta försiggick emellertid i begränsad skala och det är inte förrän under den senaste efterkrigstiden, vilken tidsmässigt sammanfaller med alla tiders största och mest universella folkvandringar, som den svenska folkgemenskapen, i likhet med så många andra västeuropeiska nationer, assimilerat en stor mängd nya etniska karakteristiska i sin folkgrupp.
Självklart har detta förvandlat den nutida svenskens sett att se på sig själv och sin såväl nationella som rasmässiga identitet. Men oavsett vad vi idag anser om detta förhållande, är "mulatten", "blandrasen", "nysvensken" eller vad ni nu väljer att kalla en individ av heterogent genetiskt ursprung, ett faktum, och vi finner det inte alltför uppseendeväckande att vad som förefaller vara en neger från det svartaste Afrika, eller kines från det gulaste Kina, idag talar svenska med stockholms- eller göteborgsdialekt. Att vara svensk är idag alltså först och främst ett juridiskt bindande begrepp: som svensk medborgare, skriven i Sverige, åtnjuter jag vissa privilegier och har vissa motsvarande skyldigheter (exempelvis att årligen till Skattemyndigheten inge min inkomstdeklaration). Etniskt och kulturellt har Sverige och svenskheten tillförts flera nya dimensioner, och problemet därvidlag består inte så mycket i att detta skett, som att det skett så utomordentligt hastigt och bortom all mänsklig och uppenbarligen även institutionell kontroll.
Vad detta allmänt sett tyder på är att även den geografiskt perifera och befolkningsmässigt obetydliga nationalstaten Sverige sugits in i den globala och ekumeniska världskulturens nätverk, och där i första hand nu försvarar sin position som ett föregångsland ifråga om religiös, etnisk och (fan tro’t!) politisk tolerans. Likväl har det i etniska och i nordiskt kulturella förhållanden rotade Sverige ännu inte i alla läger och i alla befolkningslager hunnit vänja sig vid den snabbhet varmed den internationella (och i spenglersk mening kulturen motsatta) civilisationen erövrat mark i Sverige. Och det bidrar i hög grad till förvirringen att samhällets styrande i synnerhet alla sociala institutioner och media så gott som undantagslöst förskriver sig till den internationella marxism som i alla typiskt nationella uttryck och sedvänjor ser en potentiell fara för landets många invandrade radikala revolutionärer från Latinamerika, och som i protester mot det islamska hotet mot Europa ser ett nynazistiskt varsel (detta trots att Hitler stod på bästa tänkbara fot med stormuftin av Jerusalem och hoppades att med dennes hjälp få den islamska världen på sin sida i kampen mot judendomen).
Till förvirringen bidrar ytterligare att Sveriges ekonomiska system, trots dess korporativa ursprung, väsentligen är kapitalistiskt. Det lämnar nationen i den något paradoxala situationen av att ha ett på profitmaximering inriktat näringsliv, vilket lever sida vid sida med en klart vänsterorienterad politisk opinion i form av press, universitet och media. Som bekant har dessa media under många årtionden så till den grad konsoliderat sitt åsiktsmonopol att de även med framgång förmått göra anspråk på att i namn av majoriteten försvara alla minoriteter. Politikerna, som är helt beroende av media för att säkra sina maktpositioner, vågar inte annat än att bekräfta den mediala världsbeskrivningen senast genom att helt avlägsna begreppet ras ur alla konstitutionella texter (intressant nog är det inte möjligt att avlägsna ordet "ras" ur alla offentliga politiska texter eftersom EU fortfarande använder sig av detta begrepp i sina direktiv och skrivelser!).
Oavsett alltså om inte alla svenskar är för homosexuellas rätt att adoptera barn, är Sverige (media) för detta. Oavsett om inte alla svenskar tycker att det är en bra idé att tillåta massinvandring från ekonomiskt, kulturellt och politiskt efterblivna länder, är Sverige för det. Oavsett om inte alla tycker att det är idealiskt att Sverige styrs av kommunister är media för det och Sveriges Radio TV, denna stalinistiska högborg i folkhemsk förklädnad, tillåts inte bara fortleva i namn av Public Service, utan hyllas ständigt i övriga media som ett mönster av objektivitet och politisk, neutral idealitet.
I praktiken har detta lett till att alla humanitära ställningstaganden alltifrån sådan som rör zigenare över förfördelade inhemska sjuksköterskor och homosexuella till medellösa somalier exproprierats av en marxistiskt dominerad press, vilken ofta, ställd inför lika olösliga som flagranta självmotsägelser, inte vet vilken fot den ska stå på för att ta sig bäst ut. Exempelvis föreskriver den human-etiska marxismen att Palestina måste erkännas av Israel som självständig nation med allt vad det innebär. Å andra sidan leder en aldrig så nyanserad kritik av Israel nära nog per automatik till anklagelser för rasism och antisemitism, vilket Aftonbladet och dess palestinavänliga läsekrets mer än en gång fått uppleva. Rättningen i ledet åstadkoms därefter genom att uddlösa ledarspalter tillskriver både Israel och Palestina lika rättigheter, varvid kriget går vidare utan att det är någon som är skyldig till det. Alla andra definitioner av konflikten, oavsett om de tenderar att ta parti för den ena eller andra parten, stämplas i kraft av pressens kommunistiska konsensus som fascistiska, det vill säga: onda.
Under efterkrigseran har Europas nationalstater gått in i en internationell fas som förutsätter etnisk, ekonomisk och politisk integration i en omfattning som det gamla Europas styrande aldrig tidigare haft att ta ställning till, och vars överväldigande framtida realitet de därför knappt ens kunnat ana sig till. Det är en händelse som ser ut som en tanke att denna sporre till internationalisering av nationalstaterna sammanfaller med den slutgiltiga sekulariseringen av de västerländska samhällena, samt därmed även med deras programmatiska definition av alla trosriktningar såsom individuella, i motsats till statligt-ideologiska, angelägenheter.
Den traditionella vänstern avogt inställd till alla andra former av religion än den dialektiska historiematerialism som propagerades av dess store profet Karl Marx insisterar på att betrakta islam som en visserligen i det stora hela beklaglig vidskepelse, men samtidigt som ett blott och bart borgerligt, individuellt ställningstagande. Den väljer således att helt bortse från det faktum att islam av alla seriöst troende betraktas som uttryck för en universell världsbild och som den juridiskt giltiga grunden för lagstiftning och rättskipning på alla livets områden. Islam är lika lite som conquistadorernas kristendom ett fritt erbjudande till besegrade folk om att utifrån nationell läggning och inre övertygelse fritt ta ställning till lärans innehåll. Islam i sin ursprungliga formulering genom Koranen, och sin ordagranna tillämpning i modern tid, ifrågasätter på alla punkter den sekulariserade västerländska statsidé där religion och politisk övertygelse tillåtits gå skilda vägar. Den strävar med alla medel efter att upphäva den etiska relativism som är Västerlandets för att i dess ställe införa en sträng religiös hierarki, inom vilken exempelvis kvinnans frigörelse och rätt till sin egen kropp (utbildning, karriär och frivillig abort) inte har någon plats.
Hur den svenska feministstaten kan se en inbjudan till islam att göra sig hemmastadd i Sverige som förenlig med nutida "svenska" värderingar är ännu en av de paradoxer som utmärker den mediala vänstern. Men i och med att den som sagt har åsiktsmonopol behöver den aldrig konfronteras med sina självmotsägelser utan arbetar lugnt vidare på att så snabbt som möjligt undergräva såväl språkets som logikens mest elementära förutsättningar. Under tiden är det lätt alkoholiserade Svenne i förorten, som spelar på tipset, hejar på Hammarby och dricker bärsa framför tv:ns sportevenemang, vilken i kraft av sin passiva "desillusionerade" kvinnosyn är den stora torsken och våldsverkaren i samhället. Hassan och Dragan däremot, som de facto sitter fängslade för mord, rån och våldtäkt är statistiska svenskar utan vare sig lukt eller smak faktum är att de i likhet med varulvarna inte ens fastnar på kameralinsen.
Att nu Sverige befinner sig i ett tillstånd av fullständig förvirring beträffande hur det ska kunna göra reda för sina många hopplösa självmotsägelser sammanhänger såvitt jag kan se med dess djupt inrotade ovilja mot att klart ta ställning i någon övergripande fråga där inte "mja, kanske" fungerar som alternativ. Man har inte två hundra år av kujonaktig militär och politisk neutralitet i ryggen utan anledning! Därför måste i ett land som Sverige både Israel och Palestina ha rätt. Och det sticker i ögonen även på föregivet svenska nationalister att en Geert Wilders, samtidigt som han är holländsk patriot, öppet förespråkar intimt samröre med den internationella och israeliska judendomen i syfte att sätta stopp för islam. Nej, vi svenskar, vi ska fortsätta att vara fria och självständiga om vi så ska återgå till att äta kålrötter, sill och potatis och gräva upp SAAB från bilkyrkogården. Och vi ska inte behöva alliera oss med någon annan eftersom vi ju egentligen är så duktiga på att i alla livets skiften klara oss själva. Att sedan hela världsekonomin hänger samman enligt kaosteoriens princip, där en fjärils vingslag på Wallstreet kan utlösa en ekonomisk tyfon i Kina, det föredrar vi som goda provinsialister och glesbygdsbor att välvilligt bortse ifrån. Samtidigt som vi skulle finna det ytterst upprörande om ett nationalistiskt Spanien plötsligen krävde att svenskar inte längre ska tillåtas köpa upp egendomar i Costa Brava eftersom det bidrar till den spanska bostadsbristen genom att trissa upp priserna på den inhemska fastighetsmarknaden.
Nog av. Skapandet och den pågående konsolideringen av den Europeiska unionen svarar mot en vision av ett framtida Europa bestående av ett nära politiskt förbund mellan en rad traditionellt makt- och byteshungriga nationer som för all framtid avsagt sig den möjlighet som består i att sinsemellan med vapenmakt tvinga igenom sin vilja. Istället betonas i alla internationella sammanhang den enhet som Europa, i paradoxal kraft av sin kulturella mångfald, de facto haft sin kulturella identitet att tacka för.
Alltifrån Medeltiden griper gemensamma konstnärliga och arkitektoniska riktningar, humanistiska och vetenskapliga resonemang, gestaltande in i alla europeiska länders liv, även om de naturligtvis också fått sin regionala prägel, varför vi med rätta, och trots stilistiska skillnader, kan inordna allt från katedralen i Sevilla till domkyrkan i Trondheim under allmänbegreppet gotik. Detsamma gäller den därpå följande renässansen, barocken och den europeiska klassicismen. För att nu inte tala om den europeiska vetenskap som bokstavligen talat inte vetat, och inte velat veta av några gränser.
Europeiskt måleri, europeisk skulptur och musik, är likaledes frukten av en lång serie internationella befruktningar och korsbefruktningar, från söder till norr, öst till väster. Med tanke på den dynamik Europa utvecklat i kraft av sin pluralism (den franske och gammeldags liberale historikern Guizot menade på sin tid att Europas framgång var en följd av att ingen ideologi där någonsin helt överspelat en annan och att en ständig konfrontation mellan idéer således är det europeiska samhällets livsluft).
Det ställde sig följaktligen inte så svårt för Europas politiska ledare under efterkrigstiden att inse det både rimliga och önskvärda i att ett fredligt Europa har allt att vinna på att betona sina likheter framför att accentuera sina konflikter. Därmed givetvis även sagt att en framtida europeisk union i den mån den inte uteslutande skulle förbli ett ekonomiskt samarbetsavtal i avsaknad av varje djupare inbördes förpliktelse eller fördel måste komma att bygga på de konstituerande staternas vilja till kompromiss och tålmodig förhandling. I ett Europa där krigsförklaringar alltsomoftast avlöst havererade diplomatiska förbindelser och nya hot mot maktbalansen ständigt tornat upp sig vid riksgränserna, hade de nationella representanterna inte bara att anpassa sig efter internationell konsensus, utan även att ta hänsyn till ständiga demokratiska val, strejkrätt och andra för etablissemangen hotfulla uttryck för allmänna opinionen.
Sedd mot bakgrund av sekler av krig och outsägligt mänskligt lidande, liksom mot bakgrund av människans uppenbarligen medfödda aggressivitet och allmänna förstörelselusta, är den prekära balans Europas politiska ledare lyckats upprätthålla under de senaste 20 åren nära nog ett mirakel. Den enormt snabba integrationstakten av nya medlemsstater hotar nämligen inte bara att undergräva unionens humanetiskt sekulariserade och sameuropeiska värdegrund. I takt med att befolkningar i fattiga och av totalitära styrelseskick präglade länder i både öst och söder trycker på, ökar såväl den kulturella, ekonomiska, sociala och politiska belastningen även på de medlemsstater som gränsar till dessa områden. Det som ursprungligen dels var en följd av de europeiska imperiernas implosion med åtföljande Völkerwanderungen (England och Frankrike drabbades särskilt hårt av den liberala lagliga status de givit medborgarna i sina respektive kolonialvälden), dels av behovet av arbetskraftsinvandring inom befolkningsfattiga ehuru högindustrialiserade länder, hotar nu att övergå i ett apokalyptiskt scenario.
Den senaste globala finanskrisen vilken vi för övrigt kanske bara sett början på har gjort klart för många att föreställningen om en ständigt expanderande marknad med största möjliga lycka och välstånd till största möjliga antalet människor, i bästa fall är en önskedröm, i realiteten dock snarast ett inofficiellt tillkännagivande att det, i händelse av en framtida ekonomisk grundstötning, inte finns livbåtar ombord så det räcker till alla passagerare. Rädde sig alltså den som kan! I ett sådant läge är det förståeligt om paniken sprider sig.
Detta skedde exempelvis under hösten 2009 i Frankrike, där en frikostig välfärdspolitik under decennier av socialistiskt styre invaggat de allmänt sett levnadsglada fransmännen i föreställningen om att staten har råd att underhålla ett enormt pengaslukande socialförsäkringssystem och en hel kader av ekonomiskt olönsamma kulturarbetare, samtidigt som majoriteten av befolkningen kvitterar ut sina statspensioner vid fyllda sextio år eller ännu yngre. President Sarkozys förslag till reform som trots allt inte innebär mer än att pensionsåldern höjs till 62 år väckte ett ramaskri bland en befolkning där numera även många etniska fransmän lever under knappa ekonomiska förhållanden. Den grekiska statsbankrutt som föregick denna drakoniska åtgärd förorsakades främst av att grekiska statstjänstemän (med regeringens goda minne) kunde dra sig tillbaka och njuta sitt otium vid 55 års ålder, samtidigt som ingen av de som till äventyrs ännu arbetade såg någon som helst mening i att betala skatt.
Skriken från de nödställda når oss nu även från ett Irland som levt över sina tillgångar, och det ryktas om att både Portugal och kanske även Spanien ligger illa till. England ser för närvarande den värsta sociala och ekonomiska krisen på många år i vitögat och Tyskland dignar under bördan av att hålla samman det Europa det så heroiskt främjat och förlåtit för ekonomiska oegentligheter under så många år.
Ställd inför en europeisk union utsatt för sådana prövningar är det naturligtvis lätt att gripas av missmod inför "projektet" som sådant och hävda att det vore bäst om var och en återgick till sitt. Problemet är bara att mycket av det gamla inte längre finns kvar. Antalet utomeuropeiska invandrare är i stigande i alla unionens medlemsländer (det förtjänar att påpekas att Schweiz befolkning, som ibland framhålls som ett mönster bland EUs invandringskritiker, till circa 25% består av utländska medborgare, att jämföra med Sveriges circa 12%). Med mindre än att man helt sonika börjar deportera mängder av människor från Europa (Sarkozys krav att rumänska zigenare måste lämna Frankrike var kanske ett första försök i den riktningen och det väckte inget större positivt gensvar inom EU), återstår alltså ingenting annat än att inför stundande ekonomiska realitetsprövningar se över den europeiska invandringspolitik som varit: det handlar om att se vad som kan göras för att alltjämt hålla Festung Europa intakt, samtidigt som åtgärder vidtas för att förhindra att de länder som för närvarande gränsar till eurozonen inte tillåts falla i fullständig vanvård.
Ingenting kan på sikt vara farligare för den Europeiska unionens framtid än att de länder "som inte är med" stöts bort som ovälkomna tiggarungar. Det leder med en naturlags nödvändighet till islams ytterligare spridning och till det fortsatta polariserandet av världen i ett rikt "vi" och fattigt "dom" som är den religiösa fanatismens (även den västerländska) och terrorismens främsta grogrund. Den europeiska invandringspolitiken måste således ses över utifrån en inom hela EU gryende insikt om att invandringen från icke-europeiska länder till Europa inte kan tillåtas fortgå i nuvarande takt, och i synnerhet inte enligt de förvirrade kriterier som råder. Det står dock inget enskilt land fritt att egenmäktigt besluta i denna fråga, eftersom det som står på spel här inte bara är hela Europas kulturella identitet, utan frågan om vem som ska betala för socialförsäkringarna den dag vi verkligen behöver dem och då det kommer till ekonomi sitter vi som bekant alla, och vare sig vi vill det eller ej, i samma båt!
Den stora blott bidragsslukande invandringen måste komma till ett slut därom tror jag alla berörda EU-länder mycket snart kommer att vara överens. Frågan är bara hur det parlamentariska Europa ska kunna nå detta tillnyktrande och finna den inre kraften till reform utan att skamset anklaga sig självt för rasism och politisk hänsynslöshet.
Som jag ser det är detta en av den Europeiska unionens mest angelägna och omedelbart förestående uppgifter, och en uppgift som måste lösas på internationell parlamentarisk väg. Ty endast om vi alla kan två våra händer inför varandra kommer vi att finna det kollektiva modet att göra det som för många kanske ter sig obehagligt, men som för Europas kulturella, politiska och ekonomiska fortbestånd inte desto mindre är nödvändigt.
Lars Holger Holm
Lars Holger Holm är författare, frilansskribent och violinist. Han har varit programledare för P2:s Klassisk förmiddag och publicerat sig i bl.a. Svenska Dagbladet, Moderna Tider och Samtidsmagasinet Salt. Han är just nu aktuell med boken Helvetets förgård som publicerats i nyutgåva av Arktos.
Om skribenten: Gästskribent
