Terrence Malick är den amerikanske filmregissören med den underliga karriären. Innan filmkarriären jobbade Malick som journalist, filosofilärare och publicerade bland annat översättningar av Martin Heidegger. 1973 debuterade han som regissör med filmen Badlands, som 1978 efterföljdes av filmen Days of Heaven; därefter försvann han helt från det mediala rampljuset — och det skulle dröja tjugo år innan han kom tillbaka till filmindustrin.

Det abrupta karriärsavbrottet och försvinnandet efter två högst framgångsrika och hyllade produktioner skapade stor spekulation om vad som verkligen hade hänt och många rykten började spridas. Bland annat sades det att Malick hade blivit eremit och flyttat ut i vildmarken, att han i själva verket var avliden, och ett rykte sa till och med att han hade flyttat till Paris och jobbade som frisör. I verkligheten vet vi inte helt säkert vad han gjorde under perioden 1978-1998 eftersom Malick är notorisk för att i stort sett aldrig ge intervjuer eller berätta om sitt privatliv, men enligt uppgift ska han ha arbetat med att skriva flera egna manuskript, och påbörjat flera olika ambitiösa filmprojekt som aldrig gick av stapeln.

Som regissör är Terrence Malick känd för sin perfektionism, inte minst när det kommer till sitt genomtänkta foto, som alltid är makalöst inspirerande — med en stor förkärlek till naturen och naturbilder. I de flesta filmer är fotot inget man som tittare vanligtvis lägger så stor vikt vid, men i Malicks filmer är det omöjligt att ignorera, varje bildruta är storslagen. Som regissör är han också känd för sina oortodoxa metoder när det kommer till filmskapandet, även fast han är minutiös i sin planering är han samtidigt tämligen improvisatorisk; en titt på några av hans manuskript avslöjar hur löst han verkligen följer dem — ser han någonting av intresse — filmar han det. Det finns en historia om hur han en gång stoppade en dagslång installation av en överflygning med ett jaktflygplan för att filma en fågel som råkade flyga förbi. Det skulle inte vara helt orättfärdigt att kalla Terrence Malick en visuell poet, som tar sin tid för att bygga upp sina historier och färdigställa just sina, och ingen annans visioner.

Debutfilmen Badlands från 1973 etablerar Malicks okonventionella berättarstruktur, där han använder en inre väldigt subjektiv och poetisk monolog oftast från en enskild person, för att föra handlingen vidare. Den inre monologen, eller berättarrösten är ett genomgående verktyg genom alla regissörens produktioner. Badlands etablerar också förutom berättarrösten Malicks signaturstil när det kommer till den enkla handlingen, sköna landskapsskildrande bilder, inzoomningar och närbilder på naturen, och i stort sett inga artificiella ljuskällor — utan filmen är i princip bara filmad i naturligt ljus. Handlingen är löst baserad på ett kriminalfall från 1958 där ett tonårspar under nio dagar på rymmen, och på en resa genom Nebraska och Wyoming mördade omkring tio personer. Mannen, den nittonårige Charles Starkweather dömdes för brotten till elektriska stolen, och hans flickvän Caril Ann Fugate dömdes för medhjälp till livstidsstraff — även om hon släpptes efter 18 år. Filmen inspirerades av de verkliga händelserna och följer ett liknande händelseförlopp men annars är detaljerna i handlingen och vad som händer påhittade och skrivna av Malick. Filmen är väldigt imponerande för att vara en debutfilm, och det finns inte många andra regissörer som lyckats med en sådan ypperlig förstaproduktion.

Erfarenheterna från Badlands skulle Terrence Malick 1978 ta med sig och perfektera i sin nästa film Days of Heaven, en film som vidareutvecklar de starkaste aspekterna från den tidigare filmen och förbättrar dem. Days of Heaven är en av de absolut vackraste filmerna som någonsin gjorts. Den är ett exempel på vad som kan uppnås genom att omge en fantasifull och begåvad regissör med noggrann planering, ekonomiskt mod, teknisk kompetens och ett inspirerat produktionsarbete. Efter framgångarna med Badlands var finansiärerna säkra på Malicks förmåga, och litade på honom och gav honom de pengar som behövdes för att skapa en elegant atmosfär. Den ökade finansieringen möjliggjorde också att Malick kunde kontraktera den legendariske italienske kompositören Ennio Morricone för att göra filmens soundtrack, vilket är ytterst välkomponerat och genom hela filmen förstärker känslorna.

Fotot i den föregående filmen Badlands är extraordinärt, men i Days of Heaven är det hjärtskärande vackert, det är möjligt att i vilken scen som helst pausa filmen, framkalla bilden och använda den som tavla. Varje filmruta kan göras till en tavla, så imponerande är fotot.

Filmens handling är som vanligt när det kommer till Malick enkel, minimalistisk och avskalad. Efter att ha filmat under en kort tid valde Terrence Malick att kasta bort manuset helt och filmade under ett års tid skådespelarna på ett sätt som lät dem ’hitta på historien’ själva. Handlingen centrerar kring en ung man som lever en fattig tillvaro tillsammans med sin flickvän och yngre syster i 1910-talets Chicago, och efter att ha fått sparken från sitt fabriksjobb flyttar trion till Texas för att jobba som dagsverksarbetare på en stor gård.

Inspelningen var delvis svår, eftersom Terrence Malick insisterade på att majoriteten av scenerna skulle spelas in under det som inom fotografin kallas för ”the golden hour”, eller ”the magic hour” vilken är begreppet på den tid när solen står lågt och ger det där gyllene gulaktiga och speciella ljuset som passar bra för porträtt. Dock räckte inte det, utan Malick ville ha en vit himmel utan någon sol alls vid horisonten; vilket begränsade tiden för inspelning något enormt varje dag — till runt en timmes inspelningstid — men vilket resulterade i en unik atmosfär. Och känslan som den naturliga ljussättningen förmedlar är en mytisk, nästan magisk-övernaturlig känsla; filmens titel ’Himmelska dagar’ blir helt plötsligt lättare att förstå. Det är förmodligen det bästa exemplet på magisk realism som jag sett i en film. För att filma under de svåra omständigheterna användes ett extra känsligt filmnegativ som möjliggjorde att scener kunde filmas under den magiska timmen; i gryningen, i skymningen och under natten.

I Days of Heaven valde Malick att inkorporera samma berättarstruktur som i Badlands, med en enskild person som agerar berättare; i det här fallet lillasystern Linda, vars intre monolog sporadiskt beskriver vad som händer. Valet av Malick att göra den unga flickan till berättare är ett briljant drag, som bidrar till en poetisk berättarmonolog med en viss infantil humor, som ger ett barnsligt och unikt perspektiv på det hela. Två exempel på den typen av monolog är:

I’ve been thinking what to do with my future. I could be a mud doctor. Checkin’ out the earth’. Underneath.

Och:

The sun looks ghostly when there’s a mist on a river and everything’s quiet. I never knowed it before. You could see people on the shore… but it was far off and you couldn’t see what they were doin’. They were probably callin’ for help or somethin’…

När Days of Heaven släpptes kritiserades filmen för sin avsaknad av handling, det sades att den inte utgjorde tillräckligt av en engagerande berättelse, men Malick förklarade att han var intresserad av en icke-narrativ stil, den filmiska motsvarigheten till hur Beethoven strukturerade sina symfonier. Inspiration till fotot hade Terrence Malick funnit i den amerikanske konstnären Andrew Wyeths agrar-romantiska tavlor från 1940-talet. Och när man jämför konsten med filmen är det lätt att identifiera influenserna.

Days of Heaven blev en kritikerrosad succé när den släpptes och vann Academy Awards pris för bästa foto 1978, och Malick vann priset samma år som bäste regissör under filmfestivalen i Cannes. Efter filmens framgångar var producenterna många som mer än gärna ville finansiera Malicks nästkommande projekt, men något sådant färdigt projekt kom aldrig, och Malick skrev några förslag på filmmanus, för att sedan försvinna mystiskt från rampljuset.

Det skulle dröja fram till 1998 innan nästa film skulle släppas. Filmens namn var The Thin Red Line och var en filmatisering av boken med samma namn från 1968 och handlar om de amerikanska stridigheterna under Guadalcanal-kampanjen mot Japan under andra världskriget.

Under sina solitära år uppnådde Malick en slags legendarisk och semi-mytisk status genom två väldigt lyckade filmer som förstärktes av det efterföljande abrupta försvinnandet. Inför The Thin Red Line så ställde sig ett stort antal högprofilerade skådespelare till hans förfogande, och orsaken till detta var mycket enkel: nästan alla i Hollywood ville vara en del av Malicks återkomst.

The Thin Red Line markerar ytterligare en progression i Malicks filmskapande, där handlingen för varje film mer och mer blir sekundär och sakta synar bort, för att istället ersättas med vad som skulle kunna kallas för en visionär upplevelse. The Thin Red Line är inte heller egentligen en krigsfilm utan mer en film som har kriget som kuliss. Den har ingen huvudperson, eller (även om det kan diskuteras) något speciellt budskap förutom att den är mot krig och porträtterar krigets lidande.

Malicks stil skulle kunna jämföras med den så kallade ’gonzojournalistiken’ som skapades av författaren Hunter S. Thompson och som kännetecknas av en subjektiv inställning till ett ämne där objektivitet får träda tillbaka till förmån för reportern (i det här fallet regissören) och dennes sökande efter sanning.

Filmen blottade också ett arbetsrelaterat problem för regissören. Terrence Malick i sitt ambitiösa utförande visade sig under produktionen sakna bristen på självkontroll och disciplin, och filmade alldeles för många, och för långa scener vilket gjorde slutredigeringen av filmen till en oerhört svår process, där regissören var tvungen att redigera bort stora delar av det inspelade materialet — vilket upprörde många skådespelare som efter att inspelningen var slut trodde att de spelade en avgörande roll i filmen — för att under releasen bli chockade över att antingen helt ha klippts bort, eller bara fått medverka några minuter av filmens tre timmar långa speltid.

The Thin Red Line togs emot av en ambivalent kritikerkår, där vissa kallade den för ett poetiskt mästerverk och andra ansåg att den diffusa handlingen, de många skådespelarna och den långa speltiden var uttråkande.

Efter The Thin Red Line dröjde det fram till 2005 för Malick att släppa sin nya film The New World som var en adaption av historien om Pocahontas, och skildrar grundandet av den första engelska bosättningen USA i Jamestown, Virginia. Filmen påminde om den tidigare produktionen, och kantades av liknade problem. Den här gången gällde det filmmusiken som komponerades av James Horner, där lejonparten av soundtracket som skapades aldrig medverkade i filmen vilket upprörde Horner, något han öppet kritiserade Malick för och sade att filmen var: ”the most disappointing experience I’ve ever had with a man” och ”I never felt so letdown by a filmmaker in my life”. Filmen introducerade några nya filmiska regler för regissören. Bland annat valde Malick att endast använda djupfokus (det vill säga fokus som inte lägger skärpa på något speciellt i bilden utan behåller skärpan på hela bilden och dess bakgrund). Precis som i tidigare produktioner hyllades fotot i The New World, men filmen kritiserades också för ett återigen ofokuserat narrativ och en för lång speltid på ungefär 2 1/2 timmar.

Malicks nästa projekt skulle bli The Tree of Life som kom 2011, vilket var extra intressant eftersom filmen delvis är regissörens cinematiska självbiografi. The Tree of Life är en film som är svår att beskriva; den skall upplevas. Den bästa beskrivningen skulle vara att filmen är en samling minnesfragment från en mans liv, från barndomen i ett strikt hem i 50-talets Texas till medelåldern, allt i en icke-kronologisk ordning, med händelser baserade på självbiografiskt material som beskriver Terrence Malicks egen uppväxt.

Filmen innehåller också en spektakulär sekvens på tjugo minuter som skildrar universums och livets skapelse. Sekvensen var svår att filma, och Malick blev först missnöjd med resultatet när han använde sig av datorgenererade CGI-effekter och valde då istället att kontakta den kände specialeffekt-skaparen Douglas Trumbull, som bland annat skapade de visuella effekterna till filmerna Blade Runner och 2001: A Space Odyssey. Tillammans med Trumbull experimenterade Malick fram skapelsesekvensen med mestadels praktiska effekter bland annat genom använda sig av behållare fyllda med kemikalier, färg, fluorescerande färgämnen, rök och vätskor vilket tillsammans med en viss ljussättning fotograferades med en höghastighetskamera. The Tree of Life togs väl emot, och vann guldpalmen i Cannes där karaktäristiskt nog Malick själv inte deltog utan priset togs emot av filmens producent.

Efter 2011 har Terrence Malick ytterligare regisserat fyra filmer, tre i samma stil som The Tree of Life och en IMAX-dokumentär men ingen av dem har lyckats komma upp i samma nivå som de tidigare produktionerna. Av samtidsregissörerna förblir Terrence Malick en gåtfull figur, en av de sällsynta, egensinniga filmskaparna vars verk är omedelbart igenkännliga. Hans filmer, speciellt Badlands och Days of Heaven förblir riktmärken för amerikansk film och ett ljus i det mörkret som är dagens ytligt själlösa filmindustri, där filmer med konstnärliga ambitioner har fått lämna plats för serietillverkade underhållningsprodukter.