Under hela mänsklighetens historia återkommer en universell saga om och om igen; sagan om hjälten. Hjältemyten appellerar till någonting djupt mänskligt; strävan efter perfektion, bejakandet av den orubbliga viljan, uppoffring, att övervinna rädsla med en järnhård tapperhet. Kort sagt har arketypen av hjälten varit ett ideal — en förhoppning att transcendera det mänskliga. I modern tid har arketypen av hjälten ofta manifesterat sig genom militära dygder som att vara krigisk, disciplinerad och ordningsam.
Idealiseringen av den heroiske individen förekommer inom alla civilisationer, inte minst här i Norden där bilden av hjälten varit essentiell för hela vår fornnordiska mytologi. En intressant och tankeväckande saga som är vitt spridd över Europa är den forngermanska legenden om drakdödaren Sigurd Fafnesbane som finns avbildad på Sigurdsristningen från 1000-talet på Ramsundsberget i Södermanland.
Sagan handlar om ett familjedrama och behandlar ämnen som girighet, list, förräderi, avundsjuka och mord. Berättelsen finns berättad i olika verk, bland annat i Snorres Edda från 1200-talet samt den isländska Völsungasagan. Legenden har också porträtterats nere på den europeiska kontinenten, där kallas den heroiske figuren Sigurd för Siegfrid och ingår i berättelsen Nibelungensången, som också daterats till omkring 1200-talet med samma motiv. Sagan populariserades på nytt under 1800-talet i Richard Wagners operatetralogi Nibelungens ring.
Behovet, och nöjet, av att läsa, skriva och bevittna hjälten har alltid varit stort genom hela vår historia; så även idag. Idag i vår kommersialiserade och individualistiska tidsålder där lyckan alltmer tycks ses som en handelsvara fortsätter hjältemyten att begeistra och sälja.
Den framlidne engelske nationalisten Jonathan Bowden reflekterade i ett av sina tal över tanken om den heroiske människan, och hur ”den heroiske” porträtteras inom populärkulturen och specifikt inom filmvärlden. Bowden använde skådespelaren Clint Eastwood som exempel och gjorde observationen att Eastwood många gånger spelade det som han kallade höger-existentiella figurer; det vill säga anti-hjältar som tenderar att vara auktoritära, semi-fascistoida karaktärer som inte helhjärtat tillhör etablissemanget utan tvärtom ofta är i direkt konflikt med de etablissemangskonservativa som försöker hindra honom från att verkligen kunna göra sitt jobb (som i Dirty Harry-filmerna) vilket innebär hårdföra metoder för att stoppa kriminaliteten, metoder som ibland sträcker sig utanför lagen.
Bowden noterade att tanken om ”den heroiske” är en farlig idé, eftersom den symboliserar en idealistisk kraft som inte går att kontrollera eller köpas för pengar — vilket är själva motsatsen till de moderna ideal som den rådande västerländska maktordningen vill se och marknadsför. Men eftersom den eviga idén om hjälteidealet är och förblir en populär tanke som människor vill se så har den överlevt inom populärkulturen; dock till priset av att det ifrån Hollywood skett ett koordinerat angrepp på hjälten — där mäktiga krafter med stort inflytande inom kultursfären medvetet försökt förvränga bilden av den heroiske; och därför kanaliseras den på det sättet att den heroiske endast kan accepteras när den kämpar mot vår tids ondska det vill säga ”högerextrema hot” eller dylika mediakonstruktioner.
Michael Douglas i filmen Falling Down representerar den vanlige alldaglige mannen som får nog och gör revolt mot hela det moderna samhället, men vem blir i filmen också hans fiende — en Hollywood-nazist.
Förutom Jonathan Bowdens exempel på hur Clint Eastwood i en av de senare Dirty Harry-filmerna kämpar mot en slags rasistisk dödspatrull; så nämnde han också superhjältefenomenet. Där den till synes patriotiske serietidningshjälten Captain Americas naturliga fiende måste vara ’nazister’. Och tittar vi på modern populärkultur och vad som framställs idag, så skildras verkliga heroiska och historiska bravader och insatser mer och mer sällan, istället massproduceras superhjältefilmer som bibehåller och kanaliserar känslan av det heroiska, men som inte har någon verklig patriotisk-historisk koppling utan imiterar och profiterar på det naturliga behovet av hjältesagan.
Att ”hjälten ska krossas” är ett faktum. Våra stora tidningar i samklang med våra museer gör inte någon hemlighet av att de vill dekonstruera våra myter och bilden av den heroiske, eftersom denne symboliserar en vision av en tidigare värld utan feminism, och med en maskulinitetskultur där svaghet och jämställdhet föraktas.
’Vikingaliv’ som det nya museet i Stockholm heter vill bekämpa och krossa bilden av den nordiske vikingen, enligt initiativtagarna så är drivkraften att ”motverka att vikingen kapas av högerextrema”. Definitionen av högerextrem bör i sådana fall innebära en person som inte ställer upp på den politiskt korrekta historierevisionismen där alla tidigare värden och urbilder som det har funnits en stolthet i — ska förvanskas och förnedras.
I en tid av ständiga angrepp på vår historia, kultur och identitet så bör vi hylla och fortsätta lyfta fram våra gamla hjältesagor och myter, speciellt i dagsläget då hjälteideal som att våga stå upp för vad man tror på, agera mot orättvisor och bekämpa tyranni behövs mer än någonsin.
Om skribenten: Freddie
