Den amerikanske fysikern och uppfinnaren doktor William Shockley (1910-1989) föddes i London, England där båda hans amerikanska föräldrar förvärvsarbetade inom gruvindustrin, hans far som gruvingenjör och hans mor som besiktningsman. Paret flyttade kort efter födseln tillbaka till USA och slog sig ner i staden Palo Alto i Kalifornien. Där inledde Shockley sin vetenskapliga karriär inom fysiken först som student vid California Institute of Technology (Caltech) där han erhöll en bachelorexamen, och sedan vid Massachusetts Institute of Technology där han erhöll en PhD i elektroteknik. Efter avslutade studier flyttade Shockley tillbaka till Kalifornien där han påbörjade en framgångsrik karriär som forskare och uppfinnare inom elektronikindustrin i Silicon Valley.
År 1956 belönades doktor William Shockley med nobelpriset i fysik tillammans med två andra amerikanska forskarkollegor för det som brukar kallas 1900-talets viktigaste uppfinning; transistoreffekten och skapandet av den första moderna transistorn. Transistorn är grunden till mycket av den moderna elektroniken som vi använder oss utav idag, och utan den hade vi inte haft några moderna datorer, mobiltelefonen eller Internet. Nästan inga moderna enheter som vi tar för givet skulle existera utan den grundläggande forskningen om transistoreffekten som materialiserades på slutet av 40-talet. Utdelningen av nobelpriset till Shockley var dock omtvistad eftersom själva ”transistoreffekten” redan tidigare hade dokumenterats av andra forskare under början av 1900-talet. De tidigare forskarna hade däremot inte lyckats att praktiskt tillämpa den genom att faktiskt bygga ett funktionellt aggregat, någonting som Shockley och hans kollegor lyckades med.
Doktor Shockleys karriär inom teknisk innovation skulle dock förändras för alltid 1961 när han tillsammans med sin fru var med om en svår bilolycka, båda klarade sig men händelsen skulle helt skifta Shockleys vetenskapliga fokus. Efter olyckan började han istället intressera sig allt mer för samhällsfrågor, och precis som när han forskade om halvledare och transistorer för att få en högre förståelse för fysik och elektronik, ville han också förstå vad som byggde ett fungerande, hållbart och långsiktigt samhälle.
Shockley konstaterade att ett samhälle utgörs av människorna som bor där, och att det i förlängningen är kvalitén på människorna som bor där som skapar långsiktiga förutsättningar för ett stabilt och framgångsrikt samhälle. Tankegångarna om människan, och mänsklig intelligens ledde snabbt in honom på frågor om eugenik (läran om att förbättra människans ärftliga egenskaper genom selektiv fortplantning), rasskillnader och IQ-skillnader. Vid den här tiden var Shockley vida ansedd som en auktoritet inom det vetenskapliga samfundet, så hans kontroversiella ställningstagande för positiv eugenik överraskade många. Kontroversen var emellertid inget som avrådde doktor Shockley från att fortsätta försöka belysa ämnet, utan tvärtom så sporrade den kritiska reaktionen (på hans val av forskningsområde) honom bara ytterligare i sitt sökande.
Vid tillfället hade redan Shockley under flera års tid känt en ökad oro över den moderna civilisationens utveckling — som han benämnde som dysgenisk, det vill säga själva motsatsen till eugenisk, där en ökande andel svagbegåvade individer (tillhörande de lägre intelligenskvoterna) med hjälp av diverse statliga bidrags- och transfereringssystem på ett onaturligt sätt har möjlighet att skaffa fler barn än vad de egentligen själva är kapabla att försörja genom sitt eget arbete. Detta antog han skulle leda till en kognitiv tillbakagång med tanke på de svagbegåvades artificiellt höga nativitet som därmed på sikt skulle påverka den demografiska intelligensbalansen i USA negativt, och i framtiden möjligtvis äventyra hela den västerländska civilisationen.
Problembilden som Shockley identifierade var alltså att det nuvarande systemet skapade ett konstgjort klimat där de minst effektiva delarna av befolkningen uppmuntras till hög nativitet. Lösningen på problemet som han själv såg det var helt enkelt att invertera systemet, ett sätt var att den amerikanska staten med hjälp av ekonomiska incitament kunde hejda den negativa utvecklingen, därför började han att förespråka ett eugeniskt program som på frivillig basis skulle uppmuntra amerikanska medborgare med längre kognitiv förmåga att mot en betalning välja att sterilisera sig.
Programmet som Shockley hade utarbetat var neutralt, det tog ingen hänsyn till varken kön eller rastillhörighet utan var designat för att gynna den amerikanska nationen, inte någon specifik folkgrupp, men problem uppstod likväl när Shockley frankt konstaterade att svarta amerikaner hade en betydligt lägre generell intelligenskvot i jämförelse med exempelvis vita amerikaner och asiater och därför i ännu högre utsträckning än vita var i behov av eugenisk hjälp. Påståendet baserade han bland annat på omfattande material från den amerikanska arméns forskarkår som under flera årtionden fört ett grundligt register med data från intelligenstester som arméns rekryter fått genomgå, datan som analyserades innehöll väsentliga detaljer som etnisk och socioekonomisk bakgrund.
Förhållningssättet att kognitiva ärftliga skillnader (oberoende av miljöpåverkan) mellan folkgrupper var någonting verkligt gjorde att Shockley framöver kallades för rasist, någonting som han själv inte höll med om utan istället kallade han sin världsåskådning ”raceology” som han definierade som ”a scientific analysis of racial differences”. Skillnaden menade Shockley var att rasism hade en emotionell prägel och inte en strikt vetenskaplig inställning, klarläggandet hjälpte dock föga och Shockley skulle bli fast med att försöka bortförklara rasistepitetet under resten av sitt liv.
För att informera allmänheten om den långsiktiga faran med degenererande intelligenskvoter och dess effekter på samhället tänkte Shockley att den effektivaste metoden att sprida informationen skulle vara genom att tala till framtidens forskare och intellektuella på olika universitet, men efter att ha refuserats som talare vid flertalet universitet i slutet av 60- och början på 70-talet med anledning av ämnets känslighet valde han televisionen som sitt främsta medium. Väl i mediasfären träffade han på en ny aggressiv grupp på frammarsch som också ville marknadsföra sina idéer: de vänsterradikala relativisterna, som Shockley vid ett antal tillfällen var tvungen att föra samtal med (på mindre kända kanaler) eftersom han även inom tv-branschen nekades tillgång till de större mainstreamprogrammen.
Mötet med den tidiga amerikanska vänsterrörelsen överraskade på många sätt Shockley som med en bakgrund inom vetenskaps- och forskarvärlden var van med rationella argument och ett framläggande av bevis för att påvisa sina teser, inte känslomässig argumentation. Dessa personer, med en genomgående ideologisk syn på vetenskap kallade dr Shockley för ”bärsärk-humanister”, eftersom deras humanism gått så långt att den gått bärsärkagång. Shockleys syn på det hela var att dessa människor helt enkelt var felinformerade och att de med rätt statistik och underlag kunde övertygas, men till hans stora frustration var så inte fallet. Shockleys försök att övertyga oliktänkande via debatter, och med sitt budskap slå igenom i media blev i stor utsträckning framgångslöst. Tvärtom så marginaliserades han ytterligare och förpassades sakta men säkert till obskyritet fram till sin död 1989 och idag är det inte många yngre som känner till hans namn eller vad han har åstadkommit.
Sagan om doktor William Shockley är ett ytterst intressant livsöde, inte bara på grund av hans vetenskapliga upptäckter och bidrag till mänskligheten, utan sättet som han behandlades på när han helt plötsligt valde att gå utanför trygghetszonen och började ifrågasätta förbjudna sanningar är på många sätt lärorikt och väl värt att reflektera över. Shockleys liv är ett bevis på att även den mest akademiskt meriterade personen med lätthet kan avfärdas, tystas ner och förlöjligas, trots att personen är professor på Stanford university, forskarcelebritet och till och med nobelpristagare. En lärdom som kan vara värd att betänka är också att det inte alltid är värt att ödsla tid på att försöka övertyga och debattera personer vars hela identitet (eller karriär) grundas på att vara emot dina åsikter och därmed har starka skäl till att ignorera verkligheten och fakta.
William Shockley personifierade också på många sätt naiviteten som finns hos många briljanta vetenskapsmän, som med en blind tro på människans rationalitet förmodar att det räcker med korrekt bevisföring, argumentation och logiska resonemang för att triumfera, men när det visar sig att censur, känslor och politisk indoktrinering effektivt motverkar konsekvent tänkande, har de svårt att anpassa sig efter situationen.
Det vi idag kan konstatera är att William Shockleys försök, och uppoffring till att sprida viktiga, förbjudna och idag i vissa länder kriminaliserade sanningar var beundransvärt, och därför bör vi minnas honom.
Om skribenten: Freddie
