Del 1: Hotet om krig som koncept

Kriget mot Ryssland är för närvarande den mest omdebatterade frågan i väst. I skrivande stund existerar det bara som en möjlighet, en samling indicier, men beroende på de beslut som fattas av aktörerna i Ukrainakrisen – Moskva, Washington, Kiev och Bryssel – kan det bli verklighet.

Jag gör i det här sammanhanget inga ansatser att diskutera denna konflikts olika aspekter och historia, utan söker istället analysera dess ideologiska rötter. Min förståelse för konflikten baseras på den fjärde politiska teorin, vars principer finns beskrivna i min bok med samma titel, utgiven på engelska av Arktos 2012.

Jag kommer därför inte gå igenom eventuella risker, faror, kostnader eller konsekvenser av Västs krig mot Ryssland, utan snarare dess ideologiska kärna, betraktad ur ett globalt perspektiv, samt fokusera på ett sådant krigs (oavsett om kriget självt är verkligt eller inte) anda.

Liberalismens ande

Det moderna västerländska samhället styrs av en enda ideologi – liberalism. Den antar flera olika former, men kärnan är alltid densamma. Liberalismens inre, fundamentala struktur följer några grundläggande axiom:

• Antropologisk individualism (individen är det centrala, mot vilket allt annat mäts och värderas)
• Tron på progressivitet (världen är på väg mot en bättre framtid, och det förflutna är alltid sämre än nuläget)
• Teknokrati (teknologisk utveckling ses som det viktigaste kriteriet i värderandet av samhället)
• Eurocentrism (Euro-Amerikanska samhällen ses som standard och det normalläge resten av mänskligheten värderas mot)
• Ekonomisk determinism (den fria marknaden utgör ensam norm bland ekonomiska system – alla andra system ska antingen reformeras eller förgöras)
• Demokrati innebär minoritetsstyre (minoriteter försvarar sig själva mot majoriteten, ett fenomen som alltid resulterar i totalitarism eller “populism”)
• Medelklassen är den enda erkända sociala aktören och utgör universell norm (oberoende av om en individ redan uppnått medelklasstatus eller är på väg dit och därmed representerar en potentiell medelklass)
• En enda värld (människor är i grunden lika, de enda skillnader som existerar är individuella – världen integreras med utgångspunkt i individualism och kosmopolitism, det vill säga, idén om världsmedborgaren)

Dessa punkter utgör liberalismens grundläggande principer, och de manifesterar en av de tre, ur Upplysningstiden sprungna, idériktningar som, jämte kommunismen och fascismen, presenterar olika tolkningar av den moderna anden. Liberalismen besegrade sina rivaler under 1900-talets ideologiska konflikter, och har sedan 1991 varit den dominerande ideologin över hela världen.

De enda möjliga valen i den globala liberalismens rike står mellan högerliberalism, vänsterliberalism och radikalliberalism, inom den senare samlas den liberala extremhögern, den liberala extremvänstern och den extremradikala liberalismen. Konsekvensen av denna dominans är att liberalismen anammats som grundläggande samhällssystem i de västerländska civilisationerna och alla de samhällen som befinner sig inom zonen för västerländska influenser. Den har blivit de politiskt korrekta diskursernas gemensamma nämnare och den premiss som avgör vem som accepteras inom den etablerade politiken, och vem som blir marginaliserad och bortstött. “Folkvettet” självt har blivit liberalt.

Geopolitiskt utgår liberalismen från den anglocentriska modellen, i vilken anglosaxer utgör den etniska kärnan. Denna modell baseras på det transatlantiska euro-amerikanska samarbetet NATO, som utgör strategisk bas för det globala säkerhetssystemet. Global säkerhet har blivit synonymt med de säkerhetsmodeller som finns representerade i Väst, då särskilt amerikansk säkerhetspolitik. Liberalismen är således inte enbart en ideologisk maktfaktor, utan även en politisk och militär sådan. NATO är i grunden liberalt, det försvarar liberala samhällen och verkar för att implementera liberalismen världen över.

Liberalism som nihilism

Liberalismen har ett huvudsakligt problem: den är till sin ande nihilistisk. De värderingar liberalismen predikar och försvarar är tätt knutna till dess grundläggande tes: idén om frihet som överlägsen allt annat. Frihet i en liberal kontext är emellertid baserad på negationer: den innebär frihet från (enligt John Stuart Mill), och inte frihet att. Detta är inte sekundärt, utan själva essensen i liberalismens problem.

Liberalismen motsätter sig och önskar bekämpa alla former av kollektiv identitet, och alla former av kollektiva, eller åtminstone icke-individualistiska, värderingar, strategier, mål och metoder.  Denna idé framhålls av en av liberalismens viktigaste teoretiker (näst efter Friedrich von Hayek) i hans trendsättande bok The Open Society and Its Enemies, där han redogör för hur liberalismen måste bekämpa varje ideologi eller politisk filosofi (från Platon och Aristoteles till Marx och Hegel) som bygger på idén att ett samhälle bör ha gemensamma mål, gemensamma värderingar eller en gemensam mening (det kan vara värt att nämna att George Soros anser The Open Society and Its Enemies vara hans personliga Bibel). Varje mål, värdering och mening i det liberala, eller öppna, samhället bör enligt dessa teorier enbart baseras på och utgå ifrån individen.

Det öppna samhällets, som sedan 1991 är synonymt med det västerländska samhället och utgör normen för resten av världen, fiender synes i den kontexten tämligen konkreta: dess främsta fiender är kommunism och fascism, två ideologier som båda har sitt ursprung i samma upplysningsfilosofier som liberalismen, och som båda innefattar centrala, icke-individualistiska idéer – klass inom socialismen, ras inom nationalsocialismen, och nationalstaten inom fascismen.  Grunden till liberalismens konflikt med de alternativ som erbjuds, fascism eller kommunism, är således tämligen tydlig. Liberalismen hävdar att den befriar samhällen från fascism och kommunism, eller rättare sagt från de två största icke-individualistiska totalitära systemen. Sett ur denna kontext; det pågående projektet att omintetgöra icke-liberala samhällen, är liberalismens kamp meningsfull: liberalismen hävdar meningen med och betydelsen av sin egen existens på basis av det faktum att det existerar ideologier som förnekar individens funktion som samhällets högsta värde.

Fienden är närvarande och konkret, det förhållandet är det som ger liberalismen mening. Det existerar något annat än ”det öppna samhället”, och denna existens är tillräcklig för att motivera frigörelseprocessen.

(Översättning till svenska av Charlotta Johansson.)

Om skribenten: Alexander Dugin

Alexander Dugin (b. 1962) is one of the best-known writers and political commentators in post-Soviet Russia. During the 1980s, he was a principal member of the underground traditionalist movement in the Soviet Union, for which he was arrested by the KGB and expelled from his studies at the Moscow Aviation Institute in 1983. He continued to support his private studies in traditionalist philosophy by working as a street sweeper. He later became a journalist and made his earliest foray into politics by joining Pamyat, the first nationalist party to emerge during the twilight years of the USSR. After the collapse of the USSR opened up new possibilities, Dugin began associating with several of the major figures of the European New Right such as Alain de Benoist, and came to international prominence as a leader of the National Bolshevik Party, which sought to revive the ideals of the political movements of 1920s Russia and Germany which had gone by that name, and which had sought a synthesis of both Left- and Right-wing doctrines. Dugin left the NBP in 1998. In 2001, Dugin founded the Eurasia Movement, which he has continued to lead up to the present day. In addition to the many books he has authored on political, philosophical and spiritual topics, he currently serves on the staff of Moscow State University. For more than a decade, he has also been an advisor to Vladimir Putin and others in the Kremlin on geopolitical matters, being a vocal advocate of a return of Russian power to the global stage, to act as a counterweight to American domination. Arktos has published his book, The Fourth Political Theory, which is an introduction to his political thought, in both English and German. Translations of others of his books are underway.