Det kan verka som om Sverigedemokraterna seglar för en god förlig vind under en molnfri himmel. Många oroade etablissemangsrepresentanter bär vittne i media om den saken. Men saker är inte alltid vad de ser ut att vara, och de flesta etablissemangsrepresentanter har än i dag lika fel om Sverigedemokraterna som de har haft förr genom åren, om nu också bara på ett litet annat sätt.

Sverigedemokraterna har framgångsrikt slagit igenom flera politiska glastak, såväl parlamentariskt som opinionsmässigt och medialt. Drivkraften i den utvecklingen är det svenska samhällets sönderfall, orsakat av att svenska politiker och andra beslutsfattare inte längre agerar med Sveriges och svenskarnas bästa för ögonen. Den i princip oreglerade massinvandringen är det mest tydligt utpräglade exemplet, men också svenska politikers flathet inför terrorism, islamisering, eskalerande kriminalitet och ett allt maktfullkomligare EU tillhör bilden.

Många SD-sympatisörer, framför allt nytillkomna, tror att dagens SD är kraften som ska avvärja allt detta. Det finns tyvärr mycket som tyder på att de har fel. Det är en sak att Sverigedemokraterna aldrig har varit det nattsvarta, kloförsedda monster som etablissemanget har velat ha partiet till, men på vägen från smal och radikal till bred och folklig nationalism var det någon som kopplade ur bromsarna. Liberaliseringen går nu i nära ljusets hastighet – slutresultatet riskerar att bli ett stort men helt principlöst parti.

Det numera både stora och växande Sverigedemokraterna har ett helt komplex av olösta problem, det vill säga att problemen går i och påverkar varandra. Vi ska dock inte misströsta, eftersom det finns goda möjligheter att bringa reda i denna härva.

Det största problemet, som även kan ses som roten till partiets övriga problem, är att Sverigedemokraternas nuvarande partiledning inte längre vill kännas vid några demokratiska begränsningar för sin maktutövning. Partiledningens inställning är att har den en gång kommit till makten, så betyder det att makten alltid ska stanna i samma krets, helt oaktat huruvida det finns bättre lämpade kandidater eller inte. Detta är inget annat än en renodlat fascistisk ledarprincip – den stackars mytomanen Henrik Arnstad har alltså rätt om SD och fascismen i just detta avseende, dock utan att ana det själv.

[bctt tweet=”Den stackars mytomanen Henrik Arnstad har alltså rätt om SD och fascismen i just detta avseende…”]

Inom demokratins ramar har man makten till låns. Blir man bortröstad, så lämnar man. Det är fullständigt odemokratiskt att som SD:s partiledning med svepskäl göra sig av med demokratiska konkurrenter om makten. Demokrati är konkurrens. Den som inte kan konkurrera utan att fuska eller göra sig av med demokratiska konkurrenter, den platsar inte i demokratin.

Den som sätter demokratin ur spel – vilket Sverigedemokraternas partiledning numera har satt i system – den är också ansvarig för de problem som följer av detta, det vill säga de problem som den demokratiska debatten och konkurrensen är tänkta att minimera.

Det var rätt att bryta med den hårda retoriken och den smala politiken som kännetecknade partiets barndom. Men allt gammalt är inte dåligt och allt nytt är inte bra, och vice versa. Det som skiljer ett sunt och välfungerande från ett osunt och dysfunktionellt parti är demokratisk öppenhet, debatt och en konkurrens på lika villkor mellan såväl idéer som personer. Det befängda, anti-intellektuella och givetvis världsunika påhittet med ”öppen svenskhet” hade t ex inte överlevt en bred och hederlig demokratisk debatt med andra deltagare än upphovsmannen Mattias Karlsson själv i sin diskussion med sig själv på kammaren. Uttolkningen av begreppet från Mattias Karlssons handgångne man, partiledningens f d SDU-ordförandekandidat Viktor Carlson, är att ”den som kommer till Sverige och säger att han vill bli svensk ska få det”.  Detta är inget annat än fri invandring, så man kan förstå att Mattias Karlsson inte vill utveckla saken i en demokratisk debatt, utan gör sitt eget påhitt till religiös dogm höjd över all kritik med utkrävande av straff mot den som efterlyser en öppen debatt i frågan, i enlighet med demokratiska principer.

Det var förvisso historiskt rätt att avskilja vissa personer från partiet som inte var vuxna sin uppgift och skadade dess möjligheter till framgång. Det kan till och med i vissa fall vara bättre att utesluta någon för mycket än någon för lite. Men detta uteslutningsinstrument har spårat ur fullständigt när det används mot partikamrater på ”grunder” som beståendes av att de uteslutna har fått demokratiskt stöd av medlemmar vid demokratiska val – utan att samtidigt tillhöra Mattias Karlssons handplockade lilla grupp av åsiktskloner och karriärister.

Efter den senaste tidens hänsynslösa och orättfärdiga uteslutningar kommer det sannolikt bli mycket svårare att rekrytera akademiker, företagare eller andra människor med värdefull erfarenhet och kompetens till partiet. Lita på att dessa personer ser till att ta reda på hur det fungerar med meritering respektive kamratkorruption i det parti som de funderar på att söka sig till. Dessa personer är i sin tur absolut nödvändiga för att Sverigedemokraterna en dag ska kunna bli ett statsbärande parti. Partiledningen kan redan ha förstört alla möjligheter att få med värdefulla personer med rötter utanför politiken. I och med detta vet de andra partierna att SD inte vågar ta regeringsansvar, för SD kan inte bemanna statsrådsposter – en hopplös pokergiv att vinna där SD redan har visat sina kort, och det blivit tydligt att de har den svagaste handen. SD växer fort och kommer sannolikt att fortsätta växa ett tag till. Men bara den som är beredd att konfrontera de andra partierna och ta regeringsansvar kan vända hela samhällsskutan på det sätt som är nödvändigt. Alternativet är att vänta ut egen majoritet, för det kommer nog om sönderfallet fortsätter, och låta Sverige gå under medan väntan pågår.

Det var rätt att utmana det gamla systemet, som till exempel vägrade att ge minsta utrymme åt principiell invandringskritik. Men allt i vårt svenska system var inte dåligt. Demokrati, rättsstat och öppenhet är till exempel förnämliga inslag i bygget av ett land som är ett gott hem åt sitt folk. Partiledningens bottenlösa raseri mot allt och alla som demokratiskt hotar dess makt, helt frikopplat från politik och ideologi – det får nämligen sökas med elektronmikroskop efter ideologiskillnader mellan partiledningen och många uteslutna – är ett mycket dåligt omen för SD:s framtida maktutövning.

SD:s partiledning har bestämt sig för att sitta kvar i all evighet, uteslutande med sina egna handplockade efterträdare, oavsett medlemmarnas vilja. Och som SD:s partiledning agerar inom sitt parti, på samma sätt kan man befara att SD:s partiledning kommer att agera, väl framme vid den reella makten. Ska Mattias Karlsson och Richard Jomshof avsätta obekväma kommunal- eller landstingsråd också? Ska de inrätta egna myndigheter, som fria från insyn och granskning tar beslut om deras egna förmåner, löneförhöjningar eller arvoderade tjänster till deras närmaste? Ska de stänga ner polisutredningar mot dem själva, om dataintrång eller annat?

Alla sverigedemokrater – distriktsordförande, landsdagarsdelegater, parlamentariker och aktivister av alla slag – som vill något mer med sitt politiska engagemang än att partiledningen och dess handplockade grupp av medhjälpare ska sitta vid makten i partiet i evighet, har anledning att reflektera. Höstens landsdagar är sista chansen att påverka något av betydelse i Sverigedemokraterna.

Stå upp för demokratiska principer och svensk hederlighet. Gör din röst hörd den sista helgen i november.

Om skribenten: David Gellerman

Socialkonservativ debattör och SD-veteran.