Metapolitiken är ett samhällsomvandlande krig på världsåskådningens, tankekonstens och kulturens nivå. En parlamentarisk kamp måste föregås, legitimeras och understödjas av en metapolitisk kamp. Metapolitik när den är som bäst reducerar parlamentarismen till ren formalia.
För att komma närmare kärnan av Nordens politiska och kulturella utmaningar räcker det inte med att blicka bakåt eller att enbart reagera på de senaste uttrycken för de djupt liggande orsaker som ligger bakom utplånandet av Nordens kultur och folk. Vi måste identifiera de bakomliggande orsakerna och sammanhangen knutna till den situation som vi befinner oss i, analysera dessa och sedan agera, politiskt och kulturellt, i enlighet med de slutsatser vi kommer fram till. Det vi således behöver är ett metapolitiskt tänkande och agerande. Den metapolitiska analysen beaktar inte bara uppenbara politiska och statliga beslut, utan även vad som styr och påverkar samhällsutvecklingen som helhet. Metapolitiken tar hänsyn till kultur, ekonomi, historia, utrikes- och inrikespolitik – inte bara stat, parti eller nation. Vi måste förstå samhället i sin helhet, som en organism, för att kunna reformera det på ett konstruktivt och bestående sätt.
De sammanslutningar som under de senaste decennierna verkat för de europeiska folkens väl har däremot låst sig vid strategier som tidigare under historien varit framgångsrika, men som saknar samma potential i en modern kontext. Imitation av tidigare politiska och revolutionära framgångar är dömda att misslyckas. Det har bara funnits en Caesar och en Napoleon, för att uttrycka sig enkelt. Vi måste lära av historien inte bara hur vi ackumulerar makt och inflytande, utan vad makt är, var den egentligen finns och hur den formas.
Metapolitiken är politikens förutsättning – maktens dynamik från gata och datorskärm till stat och parlament, i media och press, akademier, institutioner och civilsamhälle, inom konst och kultur. Kort sagt alla de kanaler som kommunicerar värden som uppfattas kollektivt och individuellt. Därför ska den metapolitiska analysen föregå det politiska agerandet. Metapolitik när den är som bäst reducerar parlamentarismen till ren formalia.
Låt oss som i föregående kapitel vända våra blickar mot den marxistiske teoretikern Antonio Gramsci, som hade en ledande roll inom Italiens socialistiska rörelse vid tiden innan och under Mussolinis regim. Försöken att erövra fabrikerna från de borgerliga i Norditalien under åren 1919 och 1920 kom till korta. 1926, fyra år efter Mussolinis maktövertagande, dömdes Gramsci till tjugo års fängelse för sin regimfientliga verksamhet och satt i fångenskap fram till sin död år 1936. Ett verk av stor strategisk betydelse som Gramsci författade under fängelsetiden hette Quademi del carcere, översatt till svenska: Anteckningsböcker från fängelset.
I detta verk menade Gramsci att staten inte är begränsad till en politisk apparat. Den opererar i själva verket parallellt med den så kallade civila apparaten. Med andra ord: varje politisk maktstruktur förstärks av en civil konsensus, ett socialt och psykologiskt stöd från massorna. Detta stöd tar sig uttryck i en samstämmighet på kulturens, världsåskådningarnas och sedvänjornas nivå. Den politiska makten stödjer sig således – för att överhuvudtaget kunna bestå – på en hos massorna socialt etablerad och utspridd kulturell makt.
Efter slutet av första världskriget, under en period präglad av extrema kriser, skakades Italien av våldsamma arbetaruppror, expropriering av bönders lantegendomar och många traditionella samhällsinstitutioners sammanbrott. Oroligheterna nådde sin kulmen i september 1920, då medlemmar i handelsfackförbundet ockuperade Norditaliens metallindustri, den mest avancerade sektorn inom näringslivet, och försökte återuppta produktionen under arbetarnas kontroll. För ett ögonblick verkade det som att de skulle följa sina ryska motsvarigheters exempel och genomföra en revolutionär övergång till en Sovjetliknande regim. Men så blev det inte. Strejkerna avtog snart, de vänsterorienterade partierna splittrades, och inom två års tid hade Mussolinis fasciströrelse tagit kontroll över statsapparaten.
Under fängelsetiden funderade Gramsci över varför vänstern, under en period då de styrande institutionerna befann sig i oordning och den härskande klassen saknade de nödvändiga medlen för maktutövning, inte lyckades vidmakthålla den revolutionära utvecklingen. Han kom fram till att svaret stod att finna i ideologin. Till skillnad från många av sina marxistiska meningsfränder ansåg han att statens auktoritet vilade på mer än dess polis och rättsväsende. Gramsci, som var utbildad i historisk lingvistik, hade insett att eftersom ”det samhällsskikt som dominerade språket utövade auktoritet över närliggande, lägre samhällsskikt”, hade det möjlighet att påverka dess språkbruk.
Revolutionären Gramsci kom fram till en liknande slutsats om kulturens roll. Enligt hans synsätt var den politiska maktutövningen beroende av samförstånd snarare än tvång. I enlighet med detta kunde staten regera, inte tack vare att de flesta människor levde i rädsla inför dess kapacitet att förtrycka, utan snarare tack vare att staten anammade idéer – en i samhället förhärskande ideologi – som gav dess handlingar legitimitet och fick dem att framstå som ”naturliga”.
På grundval av denna analys förstod Gramsci varför marxisterna inte lyckades erövra den politiska makten i borgerliga demokratier. De besatt inte den kulturella makten. Ingen kan störta en politisk apparat utan att dessförinnan ha försäkrat sig om den kulturella makt som den politiska kontrollen ytterst vilar på. Först måste man vinna folkets samtycke genom att påverka idéerna, sedvänjorna, tänkesätten, värdesystemen, konsten och utbildningen.
I vad den italienska teoretikern beskrev som ett ”ställningskrig” – ett krig i vilket idéer och uppfattningar var de huvudsakliga skiljelinjerna – skulle segern vara beroende av att man lyckades omdefiniera de förhärskande värderingarna, upprätta alternativa institutioner och underminera befolkningens befintliga värdegrund. En andlig eller kulturell revolution betraktades således som en nödvändig förutsättning för en politisk revolution. Erövrandet av den politiska makten är nämligen bara det sista steget i en lång process, en process som börjar med det metapolitiska.
Metapolitik handlar helt enkelt om att påverka och forma människors tankar, deras världsbild, deras begrepp. Först när det metapolitiska arbetet rönt framgång och befolkningen känner behovet av skifte som en självklar nödvändighet börjar den politiska makten – som då lösgjorts från allmänhetens konsensus – att vackla, för att slutligen falla, eller helt odramatiskt vissna bort och lämna plats för något annat. Metapolitiken kan därför ses som ett samhällsomvandlande krig på världsåskådningens, tankekonstens och kulturens nivå. Ett kulturkrig som vänstern lärt sig att bemästra och fram tills nyligen nästan varit helt ensamma om att utkämpa i modern tid. Detta har dock börjat förändras, och det är min förhoppning att denna text ytterligare ska öka förståelsen hos den framväxande högern för metapolitikens nödvändighet.
Högerns metapolitiska avantgarde
Utifrån dessa insikter går det nämligen att konstatera att en politisk rörelse som åsidosätter den metapolitiska och kulturella kampen är oförmögen att åstadkomma bestående samhällsförändringar. En politisk kamp måste föregås, legitimeras och understödjas av en metapolitisk kamp. Annars är den dömd att misslyckas.
I detta, att utgöra ett metapolitiskt avantgarde – och därmed en livsviktig del av ett bredare initiativ att få rätsida på Europa – ligger den svenska nya högerns främsta mission. Vi ser metapolitiken som en flerdimensionell, odogmatisk och dynamisk kraft med potential att fånga essensen i viktiga frågor och lyfta fram synsätt som underminerar och bryter ner det politiskt korrekta töcken, och de vid det här laget för alla tänkande människor omotiverade skuldkänslor, som idag tynger de europeiska folken.
Men metapolitiken inte bara underminerar och bryter ned, den skapar, uppmuntrar, inspirerar och belyser. I sin helhet syftar vår metapolitik till att sätta en autentisk höger i rörelse; en kraft som växer i styrka såväl genom våra egna alternativa medier och opinionsmedel som genom etablissemangets delvis censurerade kanaler. En kraft som när den väl nått en kritisk massa kommer att leva ett eget ohejdbart liv som fundamentalt omvälver dagens inskränkta, offentliga rum och bereder vägen för en europeisk renässans – en successiv, oemotståndlig samhällsförändring som återger Europa hennes värdighet, styrka och skönhet.
(Ovanstående text är ett utdrag ur kapitel 2: ”Metapolitik från höger”, från min senaste bok, Högern kommer tillbaka: Handbok för den äkta oppositionen. Om du uppskattade denna korta artikel, se till att även införskaffa boken för att läsa hela kapitlet.)
Om skribenten: Daniel Friberg
