Alla som varit eller förblivit politiskt engagerade har passerat en inledande fas, där något slags sjukligt samhällsförhållande diagnosticerats och ordinerats ett botemedel. Den klassmedvetne marxisten siktar mot makten och försöker förändra ägarförhållandet avseende produktionsmedlen, nationalisten vill sätta det egna folket i centrum och försäkra sig om att dess identitet och fortlevnad inte hotas av intressen utanför eller innanför nationen, genom att säkerställa att de bärande institutionerna genomsyras av en nationalistisk anda. Liberalen, vars uppfattning om marknadsekonomi är överordnat allt annat och som sjunger frihandelns lov, som innerligt tror på handelns förmåga att lösa alla mänskliga problem, ställer sin egen diagnos: skatterna är för höga, det görs för lite för individens frihet, staten lägger sig i mer än den borde, etcetera. Oavsett politisk hemvist finner vi hos den engagerade samhällsbeskrivningar som präglas av ofullständighet och förenklingar. Samhället betraktas alltid av den politiskt engagerade som krankt, som en patient, vilken lider av någon slags åkomma, vars bättring endast kan ske med hjälp av en specifik ordination. Vägen från det sjuka tillståndet till det friska är den gemensamma nämnaren, det som sysselsätter alla politiskt engagerade.
1.
Många investerar hela sin livsgärning i denna transportsträcka. Deras engagemang har överordnats allt annat i tillvaron, inklusive det egna välmåendet. Med avstamp i sitt eget ideala tillstånd fördömer de samtidens flagranta brister. De umbäranden som deras politiska uppfattning ger, kanske i form av hat eller missförstånd från omgivningen, ja, som tynger deras psyken och som ger upphov till dåligt samvete eftersom det önskade målet står så långt bort, anses vara värda att bära. Det idealiserade slutmålet skall bringa salighet och läka alla trauman som följt med den engagerade under resans gång. Ja, slutet måste ju vara saligt! Det lyckliga slutet är något som närapå alla människor utom den evige pessimisten föreställer sig vara ändstationen för varje ansträngning, också den politiska.
2.
Vi möter denna föreställning överallt i vår vardag. Våra små målsättningar, som för den övriga mänskligheten ter sig fullständigt obegripliga, som egentligen bara har betydelse för oss själva och vår omedelbara omgivning, upphöjs och helgas på samma sätt som de stora ideologiska målen. Varje uppfylld målsättning ger tillfredsställelse, men också tomhet. En människa som med hela sin vilja önskat uppfylla en given målsättning, som drömt, tänkt och handlat i enlighet därmed, kommer oundvikligen erfara en känsla av tomhet efteråt. Vi ger oss själva löften: ”om jag bara realiserar detta – då skall jag bli lycklig!”; ”om jag får som jag vill nu, då kan jag vila på mina lagrar”; ”det här blir mitt sista äventyr, härefter skall jag ta det lugnt”, osv. Men vi blir inte nöjda. Det kommer alltid nya målsättningar, nya saker vi vill ha och upplevelser vi önskar.
3.
Ett vanligt påstående i vår samtid är att vi lever i en osäker värld. Föreställningen att världen blir sämre är utbredd, vilket beklagas av många. Vi var ju på ”rätt” väg för några år sedan! Politiker, ledarskribenter, nyhetsuppläsare, författare, radiopratare, allehanda tyckare och kännare – alla kacklar de över hur mycket sämre världen blivit i jämförelse med hur den var under deras ungdoms dagar. Allt går åt fel håll, allt raseras, allt bryts ner och ersätts av sämre alternativ – om det ersätts alls. Denna värld tycks enligt nämnda anhang vara den sämsta möjliga; samtidens människor vistas i det värsta sammanhanget någonsin – och det kommer bli värre!
4.
Den som tar något kliv tillbaka och försöker betrakta samtiden utifrån ett historiskt perspektiv, kan inte undgå att dra på smilbanden. Dessa förtvivlande, infantila skockar, som under decennier burit en i grunden progressiv uppfattning, som blivit berövade sitt meningsskapande narrativ (som de i sin enfald trodde var ”self-evident” och aldrig behövde stå pall för undantag och invändningar), som naivt nog vägrade acceptera en ”hemsk” och ”orättvis” värld – deras lidande är förvisso oerhört. De lider för att världen aldrig kommer svara mot deras ideal. De lider för att de inte förstår sig på världens mångsidighet. Ja, de lider av sin naiva inställning till tillvaron överhuvudtaget. Till slut har den äckliga varfyllda böld som gått under namnet ”framsteg” spruckit och blottat sin inneboende vidrighet. Modernitetens människa och själva uppfattningen om livets mening, sola consumens, har visat sig vara behäftad med otaliga brister. Hon tror inte på någon Gud, men har ändå inga problem med att identifiera ondska eller godhet, hat eller kärlek. Det finns enligt henne inga absoluta värden, allt är relativt – utom de mänskliga rättigheternas ”självklarhet”. Hon tror på demokrati och yttrandefrihet, men bara när dessa företeelser bekräftar hennes egen ståndpunkt. Allt som avviker från den föreställda idealvärlden bemöter hon med ohöljt förakt (motståndarna anklagas för att vara hatiska, patriarkala, lågutbildade, bönder, fattiga och bidragsberoende). Hennes människokärlek är villkorlig, vilket förvisso är helt i sin ordning – vår empati kan omöjligen utsträckas till alla. Det retliga är emellertid att denna personlighetstyp aldrig medger det. Hon prioriterar godhetsparoller och värdesignalering framför att dölja sitt eget hyckleri.
5.
Det hävdas av många att vi inträtt i post-moderniteten och att detta präglar uppfattningen om världens försämring. Det förhåller sig delvis så – ändå har inte fascinationen för att mäta ”framsteg” och ”utveckling” minskat, vilket bekräftar modernitetens fortsatta dominans över den enskildes medvetande. Vårt välstånd mäts alltjämt i BNP och i hur mycket kapital vi förfogar över, rörligt eller fast. Klimathot, asteroidhot, risker med nanoteknik, försörjningsproblem, överbefolkning, jakten på superintelligens, pandemier, terrorism, kärnvapenkrig – vad det nu än är som ger upphov till vår oro över världsläget kan överkommas, så länge inställningen är den rätta! Modernitetens löften är samma som de var 1789: mer jämlikhet, frihet och broderskap – och därmed mer materialism, naturvetenskap och abstrakta, positivistiska antaganden om normaltillstånd. De planetariska problem vi står inför idag har möjliga lösningar, men som fallet är med varje slags lösning är de knutna till viljan att besluta om dem. I dagsläget härskar ett tankeparadigm som gör det omöjligt att fatta bra beslut om exempelvis migrationspolitiken. Samma gäller för överbefolkningsfrågan. Ingen är suverän nog att förhindra ökningen och devalveringen av människan, utom den faktiska tillvaron. Samma sak med den ekonomiska tillväxten; det finns en absolut gräns för tillväxt, både av människor och kapital. Utan energi och materiella medel stannar omvandlingsprocessen. Det produktiva värdet måste skapas, det kan inte godtyckligt uppfinnas. Allt inom ramen för vår existens är villkorligt, olika förhållanden som vävs in i varandra, relationer som är variabla men som tros vara konstanta. Trots önskemål att det borde vara på ett annat sätt är det så som verkligheten ser ut.
6.
Det finns alltså problem som människan inte kan lösa. Det gäller alla enskilda människor, över tid och rum. Många upphöjer sig själva till den grad att de tror sig kunna lösa allting, Messias-gestalter, som i sin rastlöshet sveper med sig lättpåverkade, förtvivlande människor som desperat vill tro att det finns lösningar. De sätter upp sina program, startar sina partier, bildar föreningar och förbund, som alla strävar mot att realisera en given målsättning. Dessa personer kan inte acceptera att världen ser ut som den gör och söker med alla medel förändra den. De hävdar en världsuppfattning som präglas av ett förhållande av antingen-eller, de radikaliserar sin uppfattning av tillvaron i den utsträckning att deras eget vara blir en del av samma postulat, att de själva inte längre verkar som självständiga personligheter, utan snarare bildar en förlängning av en programförklaring. De har identifierat världens brister och skapat sitt motmedel (partiet, förbundet, etc) och huruvida de åter blir personligheter, om de någonsin blir lyckliga eller tillfreds med sig själva och sin egen unika existens, ja, det beror helt och hållet på huruvida de lyckas omvandla världen i enlighet med sina preferenser.
7.
Vad är då problemet med detta? Är det problematiskt överhuvudtaget? Att bli en helt igenom politiserad människa? Det är väl bra att människor engagerar sig? Vita activa, är inte det mer hedersamt än vita contemplativa? En levande människa har tid för både och. En person med vital livsinställning har vilja att begrunda världen, liksom att gripa in i dess enskildheter. Distinktionen gällande handlingsmänniskan och tänkarmänniskan är olycklig och sträcker sig tillbaka tusentals år i den västerländska idétraditionen. De flesta av oss har en läggning åt den ena eller andra sidan, men att fullständigt avvisa det ena till förmån för det andra, det är samma slags destruktiva antingen-eller-tänk som präglar vår samtid. Vad som krävs är en balans i förhållningssättet, liksom i vår syn på världen i sin helhet. Den blir inte sämre eller bättre – den bara är. De européer som föll offer för digerdöden under 1300-talet tyckte säkert att världen blivit sämre än vad den var under 1200-talet (som muslimerna i Bagdad säkert tyckte var sämre än 1100-talet, innan mongol-hordens ankomst); romarnas långsamt sönderfallande imperium gav säkert intryck av en värld som blivit sämre. Svenskarna som emigrerade till USA mot slutet av 1800-talet tyckte säkert att deras värld blivit sämre och att ett liv på andra sidan Atlanten var mer löftesrik. Aztekerna uppfattade säkert att deras skräckväldes undergång efter européernas ankomst utgjorde en försämring av deras livsvärld. Folk i alla tider har föreställt sig att världen försämras, att ett bra tillstånd alltid ersätts av ett dåligt. Den enda skillnaden gentemot vår egen tid är att referensramen blivit större. Föreställningen om världens försämring har blivit planetarisk.
8.
När vi förväntar oss något av tillvaron som den inte kan ge oss, uppfattar vi den som otillräcklig. Det är emellertid en uppfattning som kan röra högst enskilda eller lokala förhållanden och inte något som bör projiceras på hela världen som sådan. Folk bör se till sig själva och sina närmaste innan de blickar mot världen; den som är ivrig att förändra och ”bota” världen, men som inom sig själv ännu uppvisar brister av något slag, lider av själslig obalans. Där det faktiskt är lättare att söka ett slut och en lösning – på sina egna bekymmer och betänkligheter, vill många aldrig ta tag i. Det blir för konkret och ställer personens tillkortakommanden i strålkastarljuset. Hellre projicerar dessa sina brister på en större röta, på ett abstrakt formulerat problem som helst skall angå hela världen. Påfallande många dissidenter och fritänkare präglas av denna anda. De blickar mot Det stora slutet – slutet på den befängda invandringspolitiken, på HBTQI-hysterin, på den demografiska utvecklingen, på det befängda offentliga debattklimatet; de dränker sina sorger i nostalgi, samtidigt som de blickar framåt, mot det idealiska samhället. Utan tanken på det förlösande slutet blir sorgerna för överväldigande, eländet alltför påtagligt. Fritänkarna har med andra ord ett visst släktskap med de människor som omhuldar det moderna narrativet – att 1789:års utlovade löften om världens oundvikliga förbättring stannat av. Fritänkaren önskar ett slut på sitt elände: på urholkningen av nationalstatens värde, på föraktet mot identitet och tradition, på cynism och nihilistiskt färgad ironi, på balkaniseringsprocessen, med mera. De osjälvständiga efterföljarna av 1789: års idéer önskar å sin sida ett slut på de invändningar som verkligheten bringar mot tillblivelsen av deras på abstraktioner uppkomna drömvärld. Båda sidor längtar efter slutet, efter det som skall ge befrielse från eländet.
9.
Båda grupper misstar sig. Det finns inget slut i sikte. Det finns inget världsligt equilibrium att se fram emot. Det finns endast förhållanden av relativ balans eller obalans. Det brukar sägas att världen var ordnad och relativt fredlig under La belle epoque, som sträckte sig mellan 1871-1914 – alltså från det tysk-franska kriget till första världskrigets utbrott. En period på 43 år. I Europa var det förvisso relativt fredligt, men krig och våldsam expansion löpte parallellt i andra delar av världen. Även perioden mellan napoleonkrigens slut 1815 fram till tysk-franska kriget, präglades av ett relativt lugn i Europa, garanterad av den Heliga alliansen, beståendes av Preussen, Österrike-Ungern och Ryssland. En period på 56 år – och däremellan krigades det ändå i Europa. Kolonialkrigen fördes parallellt och den sociala och ekonomiska oron bredde ut sig mot bakgrund av den tilltagande industrialiseringen. När Romarriket stod på sin höjd expanderade det längs med Rhen in i Tyskland och in i Parthien (nuvarande Iran), det krigades och försvarades ständigt längs med rikets gränser. På den italiska halvön härskade möjligen en relativ fred, men någon absolut fredlig ordning fanns inte heller i Rom – inte ens under Augustus tid. Hitlers nationalsocialistiska ordning varade i sex år – därefter kom världskriget på nytt. För att blicka mot vårt eget land, så har det präglats av fred i mer än två hundra år – längre än något annat nu existerande land (till och med Schweiz har kriget i färskare minne genom det förvisso korta Sonderbund-krieg 1847). Åren av fred dessförinnan var inte många. Sverige var en militärstat redan under 1500-talet och kramade ur sin befolkning på resurser för att inte gå under i konkurrensen med andra stater. De oräkneliga krigen kulminerade i en sista storslagen akt: Det stora nordiska kriget 1700-1721, vilket i spenglersk mening var vår sista världshistoriska gärning – det svenska imperiets utdragna svanesång, vårt försök att utsträcka vårt eget nomos. Sedan dess har svenskarna varit ett trött och gäspigt folk, uttömt på möjligheter, andligt svaga, tacksamma subjekt för allehanda världsförbättrar-ideologier. Århundraden av fred, avsaknad av verklig strävan och hot, har försvagat oss. Precis som fallet är med alla som slår sig till ro för länge har vi förvekligats. Personer, liksom folk, mår bra av att vila, men inte av att vegetera. Att leva är att befinna sig i pugna perennis, en evig kamp utan slut. Utmaningar förädlar oss, vi behöver prövningar för att utveckla vår personlighet. Vad är egentligen en människa som inte längre har någon vilja att förädla sig själv, som inte längre är nyfiken på livet, som inte längre vill skapa eller uppleva? Katatonisk – död, i allt väsentligt.
10.
Tänk om alla problem i samtiden inte får någon lösning utan fortsätter förvärras? Tänk om avståndet till vårt idealiska samhälle ökar, ja, om vi till slut inser att det aldrig kommer vara nära att realiseras? Om våra livsmål aldrig uppfylls, skall vi då förtvivla och sluta leva? Blir det då meningslöst att förbättra oss själva, att bilda familj och umgås och utvecklas med likasinnade? Självklart inte. Vi är med i spelet och tillståndet, som är livet; vi har blivit inkastade i en tid med bestämda förutsättningar, där vi har att ta ställning till en mängd förhållanden och möjligheter. Hur vi sedan agerar efter dessa, är variabelt – knutet till vår vilja. Det är bättre att leva som om det inte fanns något slut i sikte, att leva efter våra ideal här och nu i mer avgränsade format och att låta saker och ting utvecklas organiskt. Föreställningen om det förlösande slutet är ett förrädiskt tankespöke som hindrar oss från att anta konstruktiva ansatser i nutiden. Det betyder inte att vi skall avhålla oss från politiska aktiviteter, lika lite som det innebär att vi skall sluta bry oss om samhällsutvecklingen. Återigen: vi skall inte förbise våra egna brister, hur vi faktiskt framstår inför de som vi säger oss värna, samtidigt som vi med dragen pekpinne raljerar över vårt engagemang för nationen, världsdelen, ja, för hela planetens välgång.
11.
Det har aldrig funnits en helt igenom fredlig ordning – varken politiskt eller socialt – som inte visat sig vara övergående. Enskilda människor har lyckats bli nöjda, hittat en själslig balans, uppnått apatheia, en själsligt ordnad likgiltighet inför tillvaron, som lindrat världsliga påfrestningar. Det finns ingen stat som kan uppvisa en motsvarande status. En stat med en fredlig inre ordning, som säger sig avsky krig, som är likgiltig inför geopolitik och andra staters ambitioner, är likväl beroende av att samma stater inte invaderar och upplöser sagda ordning; det finns inget slut på samma stats förhållande till politik bara för att den själv önskar det. Oavsett hur inrikespolitiken utvecklar sig måste vi förhålla oss till den. Samma gäller för världen i övrigt. Det finns inga partier, ingen ledare, ingen grupp, som kan ge oss vårt önskade slut. Spänningarna kommer vara kvar. Vi kan försöka fly dessa med eskapistiska medel, vara livsglada och med bästa förmåga strunta i dem. Vi kan också erkänna att de finns där men att vi ändå behåller en affirmativ ansats – att vi handlar på ett sådant sätt som markerar vårt missnöje mot samtidens excesser, utan att uppge vår livskraft. Det negativa har en tendens att stjäla vår livslust och kväva vår energi, vilket utgör en slags synergieffekt av den ohälsosamma samhällsordningen. De som inte är nöjda med tillståndet i samhället gör sina motståndare en stor tjänst när de förtvivlar och kraxar om samhällets och världens undergång. Vi måste förhålla oss till verkligheten, göra det bästa av situationen och aldrig förlora vår livslust. Det bästa vi kan göra nu är att leva: att skapa våra egna hälsosamma rum, i fysisk och själslig mening. Det gäller att skapa gynnsamma utrymmen där livets eld kan flamma någorlunda ostört, vilket är en ständigt aktuell uppgift. Utan dessa utrymmen, där vi hämtar inspiration och livskraft för den fortsatta kampen, riskerar livets låga att långsamt falna bort i glöd och rök.
Om skribenten: carlfaust
