Vanan försonar oss med det mesta. Vad vi medvetet och instinktivt inte ville tolerera för tio år sedan har vi idag förlikat oss med; återkommande traumatiserande händelser gör oss trötta och veka, villiga att söka ett slut. Hellre än att stå upp för våra åsikter och värderingar prisger vi dessa för lugnets skull, så att vi slipper vara oroliga. Ingen värderar detta lugn så starkt som borgaren, vilken nöjer sig med en avgränsad livsvärld, fri från risker och hot.
Inledning
När det gamla bondesamhället sprängdes i bitar och miljoner människor slogs ut i konkurrensen mot de mest effektiva skapades en riva i samhället som fortfarande inte har läkt. Industrialiseringen och sedermera mekaniseringen och digitaliseringen, vår tids övergripande tendenser, har bara vidgat ripan med följden att såret på samhällskroppen blöder än mer intensivt. Det hårda arbete som fordrades av småbönderna för att de skulle ha mat för dagen var inte ett värv som var bekvämt, men det var ändå betydligt friare och hälsosammare än det löneslaveri som bredde ut sig under 1800-talet, i takt med att industrialiseringen tog fart. Alldeles oavsett vad man i övrigt anser om Karl Marx teorier, så är dennes skildring av hur denna process ägde rum tämligen korrekt. Vad den framväxande arbetarklassen gjorde då, som högern i hög utsträckning fortfarande inte har fattat, var att erbjuda ett plausibelt narrativ som förklarade sprängningen av böndernas gamla livsvärld. Dessa bönder kunde relatera till parollerna gällande ägande av produktionsmedel, att frukterna av deras arbete i första hand skulle komma de själva till del, om storbönder som absorberat deras gårdar och till synes berikat sig på deras bekostnad. Arbetarklassen hade med andra ord även ett reaktionärt element i sig: den ville äga sina produktionsmedel, ja, förfoga över grundläggande verktyg för att upprätthålla sin existens, precis som förfäderna innan industrialiseringen och löneslaveriet hade inletts.
Idéerna av 1789 kan kritiseras – ja, de bär faktiskt skulden till mycket ont. Dock är industrialiseringen som företeelse ingenting som kan värderas i sig – den är ett faktiskt historiskt skeende. Huruvida den berodde på de progressiva idéerna i sig, eller om den skall betraktas som en etapp i ett oundvikligt mänskligt utvecklingsschema, får vara osagt. Det är dess faktiska konsekvenser som intresserar oss här. En människa som försöker hålla fast vid traditioner och seder, som är nöjd med sin livsvärld, med sina grundläggande villkor och som en dag upptäcker att allt omkring förändras, med en omgivning som skövlas, som har släktingar och vänner som slås ut i social och ekonomisk konkurrens, kommer alldeles oavsett sina personliga preferenser och idéer tvingas anpassa sig till en faktisk verklighet. Huruvida historien har en bestämd dramaturgi eller inte är högst spekulativt, det är något som många historiefilosofer begrundat, däribland Hegel och Spengler. Däremot är det ett faktum att historien uppvisar ett förändrat sceneri, med dekor och kulisser som växlar. Dessa skiften påverkar vår rumsuppfattning, liksom vår inställning till tiden.
Vi kan föreställa oss en ensam man, sittandes på en stol i ett tomt rum med blanka väggar. Han uppmanas att blunda. En liten stund senare blickar han ut över rummet och ser att väggarna inte längre är blanka; endera är de röda, endera blåa. Plötsligt flimrar de olika färgerna snabbare och snabbare, den ena kombinationen efter den andra avlöser; det som tidigare bara var ett tomt rum med blanka väggar är plötsligt något annat. Rummet har förlängts, blivit en del av tiden.
På samma sätt förhöll sig människorna till industrialiseringen, vars omgestaltning av deras livsvärld, eller livsrum, syntes bekräfta teserna ur dåtidens kraftigaste idéströmning – upplysningen. Att föreställa sig en ny era, präglad av förändring, av nya förhållanden, genomsyrade av löften om frihet, broderskap och jämlikhet, syntes lätt mot bakgrund av att omgivningen faktiskt förändrades.
De första socialisterna skapade en idétradition och världsåskådning som förklarade industrialiseringens förhållande till människorna. Kontrarevolutionärerna, traditionalisterna, eller högern om man så vill, avfärdade upplysningsidéerna, men misslyckades med att erbjuda ett narrativ till de utslagna som låg i linje med hur deras verklighet faktiskt såg ut. Först i slutet av 1800-talet förstod högern problematiken någorlunda, men då var valmöjligheterna begränsade; antingen skulle arbetarrörelsen motas i grind och förintas med våld och förordningar, eller så kunde den pacificeras genom socialförsäkringar, vilket bland annat Bismarck insåg. Hotet om våldsam social omvälvning känns avlägset i dagens massiva välfärdsstat, men i grunden kvarstår samma problematik som mötte 1800-talets makthavare.
Våldets sociala betydelse
Sedan välfärdsstatens införsel har man inom politiken pratat om att en ”social fred” har stiftats. De klassmotsättningar som Karl Marx bevittnade och beskrev är inte längre aktuella. I Västvärlden är det ingen som tvingas in i ett ”workhouse”; den utredda fattigdom som beskrivs i Oliver Twist kan inte likställas med den som dagens ”gatubarn” befinner sig i – de senare har tillgång till både mobiltelefoner och Wi-Fi, informationsmedel som 1800-talets fattiga i London bara kunde drömma om. I en välfärdsstat är fattigdomen mer av en relativ art; de som inte har råd kan inte göra lika mycket som de som har pengar. Formellt sett finns det möjligheter för alla att ta sig upp i samhällshierarkin och förbättra sin materiella standard, men det är långtifrån alla som lyckas i praktiken, vilket så klart beror på flera orsaker. Det viktiga är själva möjligheten att klättra, vilket är den viktigaste komponenten i den ingångna sociala fred som välfärdsstaten förutsätter; det finns inga skäl att göra uppror, ingen anledning att agera våldsamt och störa ordningen om möjligheterna att förändra sin sociala och ekonomiska situation trots allt finns. Många personer och grupper nöjer sig dock inte med den förklaringen. De anser att den sociala freden bara gynnar vissa, redan privilegierade grupper och personer. Den formella möjligheten att ändra situationen struntar de fullständigt i – de vill se reella resultat. Man kan tycka att det är orimliga förväntningar att ställa på samhället, men särintressen behöver inte vara rimliga för att ha stark inverkan.
Vad händer när dessa förväntningar inte infrias? I en kontext där det rör sig om högljudda och livskraftiga grupper kan social oro ta vid, vars uttrycksmedel kan vara trubbiga, ja, också våldsamma. I händelse av att våldsamheter uppstår måste de människor som gynnas av den sociala freden, eller som åtminstone accepterar den som en premiss för ett fungerande samhälle, kunna förlita sig på att staten bekräftar sitt våldsmonopol genom att förhindra våldsamma protester från grupperingar som utmanar ordningen. Om så inte sker urholkas våldsmonopolet och utövandet av våld decentraliseras till olika grupper vars uppfattning om våldet som medel varierar, vilket får som resultat att våldets etik försvinner. För så är det – även våldet har sin etik. Varje etik förutsätter samförstånd, tysta koder, en underförstådd symbolik; statens våld är kopplat till statens ordning, på samma sätt som gängets våld är kopplat till gängets ordning, upprättat i gängets rum. Vad som är etiskt i det ena sammanhanget, blir i det andra oetiskt, gänget förstår inte statens våld, lika lite som staten förstår sig på gängets våldsutövning. Det handlar inte om att våldsutövning måste kopplas till någon högre målbild – det kan mycket väl ligga tämligen triviala anledningar bakom utövandet. Det viktiga är att våldet som uttrycksmedel måste förstås i sitt sammanhang och mer exakt, betraktas utifrån dess sociala betydelse. Arbetarklassen hotade ordningen i 1800-talets och det tidiga 1900-talets Europa – därefter följde eftergifter i form av allmän rösträtt och allmänna socialförsäkringar. Plötsligt blev arbetarrörelsen påtaglig för de styrande och senare genom den etablerade socialdemokratin, en del av makten. Väl vid maktens portar tappade arbetarklassen intresset för förhållandena inom produktionen. Med staten som reglerande verktyg avsåg man istället skapa en välfärdsstat, vilket sköt den slutgiltiga konfrontationen mellan arbetarklassen och de härskande på framtiden. Hotet om våld, vilket var ytterst påtagligt i Sverige i samband med den stora hungersnöden 1918, låg kvar fram till dess att socialdemokratin fick sitt parlamentariska genombrott i slutet av 20-talet. En liknande utveckling var skönjbar i stora delar av Europa, särskilt i våra skandinaviska grannländer. Hotet om våld fick med andra ord social betydelse.
Socialdemokratin och staten
I slutet av första världskriget stod Sverige på randen till ett inbördeskrig. Socialdemokratiska arbetarpartiets (SAP) ledare Hjalmar Branting kunde med hjälp av den landsomfattande hungersnöden ställa stora krav inom den majoritetskoalition som SAP utgjorde tillsammans med Liberala Samlingspartiet. År 1918 infördes allmän och lika rösträtt för män i kommunala val och året därpå fick också kvinnor rösträtt. Ytterligare några år senare hölls de första valen till andra kammaren där kvinnor deltog. I takt med de sociala reformerna ökade Socialdemokraternas inflytande ytterligare. Den alltmer inflytelserika Landsorganisationen (LO) drev tillsammans med bundsförvanterna i riksdagen på införandet av 8-timmarsarbetsdagen (1920). Samma år bildade SAP för första gången minoritetsregering och det halvsekellånga styret av Sverige inleddes.
Många av de självhjälpsrörelser som växte fram under 1800-talet blommade under det tidiga 1900-talet ut till landsomfattande organisationer med stort inflytande. Nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, sjukkasserörelsen bland flera hade tidigt fått reellt inflytande, vilket inte minst kunde skönjas i kommunreformen från 1861 och framåt. I de första kommunerna fanns nämnder vilka svarade mot de olika folkrörelsernas huvudfrågor, däribland nykterhetsnämnder och hälsovårdsnämnder. Nota bene: de organiskt upprättade självhjälpsorganisationerna, vilka kunde utgöras av allt från tio personer till hundratusen, vann politiskt inflytande genom sin blotta existens, ja, genom sitt faktiska samhälleliga inflytande. Detta är en viktig lärdom, särskilt i en tid där många samhällsengagerade är politiserade till den grad att de endast tror att partier kan driva på sociala och ekonomiska förändringar. Självhjälpsrörelsen, beståendes av tusentals olika organisationer, där personer på frivillig basis slutit sig samman, utgjorde en grundläggande plattform för de allmänna socialförsäkringar som infördes under 50-talet. Det är en del av den svenska historien som medvetet har förtigits. Det var inte socialdemokraterna som byggde Sverige. Vad de däremot gjorde var att tillsammans med LO slå ihop de lokala och senare regionala organisationerna till större enheter vilka senare var lätta att styra från centralt håll. Socialdemokraterna inledde inte den utvecklingen, men de fullbordade den. SAP slog effektivt samman civilsamhällets organisationer med partiet, som senare amalgamerade ihop med statens ”opolitiska” institutioner och departement. Redan som barn duperas vi svenskar till tron att SAP blev till för att frälsa oss från det vidriga lort-Sverige, den dystra för-tiden, det värdelösa preludium som inte förtjänar någon uppmärksamhet, ja, som i någon mening står utanför historien. I det moderna Sveriges stolta narrativ inleds historien med SAP; Hjalmar Branting krattade manegen, Per Albin Hansson skrittade fritt fram och kunde senare, tillsammans med Tage Erlander och Gunnar Sträng, stampa fram en välfärdsstat ur marken. Magister dixit!
Välfärdsstaten är enligt detta narrativ socialdemokratins verk. Stat och parti växte samman och blev så småningom omöjliga att urskilja. Det är en av förklaringarna till att den svenska fackföreningsrörelsen varit så tafatt; den kunde inte kritisera makten eftersom den så tidigt blivit en del av den. Detta illustreras tydligt genom LO, som genom sina kopplingar till SAP haft ett stort inflytande på den arbetsrättsliga lagstiftningen. Det långa maktinnehavet har överlag givit socialdemokraterna möjligheten att forma det svenska historiska narrativet; utan SAP hade Sverige aldrig blivit ett modernt land, utan SAP skulle vi fortfarande vältra oss i smuts och ignorans; vi skall alla vara tacksamma för att detta allsmäktiga parti blev till! Mindre viktigt är det att studera dess faktiska politiska genombrott, vilket är en smutsig historia, mer lämpad i lort-Sveriges tidevarv. För vem bryr sig egentligen idag om att bankir Aschberg kanaliserade in ryska blodspengar i SAP, att plundrad rysk egendom trillade ner i partikassan? Det har väl ingen moralisk betydelse idag? Är det överhuvudtaget sant? Ja, den som studerar kassaböcker mellan 1917-1925 noterar att SAP fick stora tillskott under dessa år och att omfattande bidrag lämnades av enskilda personer som på olika sätt kunde knytas till Ruskombank, den första sovjetiska banken. Det är ett minst sagt intressant historiskt studieområde, som förhoppningsvis någon känner sig kallad att utforska i framtiden. För vårt ändamål räcker det med att konstatera att socialdemokratin knappast har rent mjöl i påsen och att hela det moderna svenska narrativet vilar på en gigantisk moralisk lögn, vilken hade fått de största hycklarna och skenmoralisterna i världshistorien att känna sig underlägsna i sin gärning.
Sorel och den köpta freden
Vi lever vidare i sagda lögn, i samma materiellt trygga ordning, som växte fram och blommade ut under 1950-talet. Även om samhället idag överlag är otryggare till följd av en fullständigt havererad social- och migrationspolitik, har likväl de flesta svenska medborgare (och icke-medborgare!) en i det närmaste Gud-sanktionerad rätt till grundläggande existensmedel å den svenska statens vägnar. Det finns inte längre någon arbetarrörelse förstådd i tidigare mening; arbetarna har fått sina kollektivavtal, de har fått sina försäkringar och politiskt – åtminstone formellt sett – har de fått sitt inflytande i riksdagen. Det finns ingen överhängande risk för att arbetarna skulle ta till våld för att få igenom nya krav. Även arbetarna har blivit borgare, rädda för att råka illa ut, oförmögna att ta risker, ivrigt undvikandes faror och osäkerhet. De har passiviserats, blivit ensliga konsumenter, vars livsmening framträder genom fredagkvällarnas Idol och Lets dance och genom dagsutflykter till Ullared. Homo consumens, den borgerliga gestalten och människotypen, härskar idag oinskränkt. Var och varannan människa tänker överhuvudtaget inte, Descartes dictum har ersatts av ett annat: jag konsumerar, därför finns jag. Det är en visionslös, lättstimulerad och uttråkad människotyp som befolkar våra urholkade metropoler, livrädd för uppoffringar bortom FB-grupper och like-flikar. Denna medelklasstillvaro är välfärdsstatens normaltillstånd.
Ville de gamla socialisterna verkligen ha det så här? Ja, visst fanns det socialister som drömde om denna letargiska ordning; Schlaraffenland var för dessa Guds rike på jorden, det bästa människan kunde åstadkomma. Bernstein och Kautsky, de önskade verkligen välfärdsstaten. Karl Marx och George Sorels (1847-1922) uppfattning var annorlunda, klasskriget hade för dessa en mer bestående betydelse – fortsatt konflikt var centralt för den sociala och ekonomiska utvecklingen. För vårt ändamål är det Sorel som står i fokus eftersom han är den socialist som kanske tydligare än någon annan formulerade en kritik mot tanken på en välfärdsstat och som avfärdade varje politisk strävan att uppnå social fred. Han ägnade sig inte bara åt att avfärda vad han såg som Bernsteins och Kautskys halvmesyrer, utan lanserade genom sin syndikalism en alternativ uppfattning av socialismen vilken hade en närmast metafysisk prägel.
”The optimist passes with remarkable facility from revolutionary anger to the most ridiculous social pacifism”. – Georges Sorel
Sorel angriper vad han benämner som parlamentsocialism, ett idéstadie där socialismen blivit omvandlad till en krass maktideologi. Väl vid makten har den framgångsrika arbetarrörelsen bidragit till att förstärka staten, snarare än att decentralisera dess funktioner.[1] Särskilt socialdemokraterna angrips av Sorel – de har både lyckats gripa kontrollen över statens funktioner och, vid behov, fortsatt skymta med revolutionens röda skynke. Hans uppfattning om borgarna är låg:
”Experience shows that the middle classes allow themselves to be plundered quite easily, provided that little pressure is brought to bear, and that they are intimidated by the fear of revolution.”[2]
I den moderna staten strävar medelklassen ytterst sett efter den sociala freden. Det är en oproblematisk ordning som bäst gynnar krämarandan; frågor som är av samhällelig betydelse men som inverkar på handelns primat måste alltid underordna sig, vilket Sorel uppmärksammar. Denna ordning urskuldas med högklingande fraser om frihet, men handlar i grunden om något annat. Ekonomiska intressen blir alltid politiska intressen, i krämarandans tidevarv har de med ekonomiska muskler även politiska muskler och ofta medföljer våldskapital. Medelklassen förstår inte riktigt detta. De inbillar sig att den ordning som krämarandan premierar utgör normaltillståndet, och i sin rädsla att förlora detta tillstånd, stöttar de följaktligen politiska strävanden som lovar upprätthålla status quo. Sorel menar emellertid att den sociala freden är en chimär. Den bygger i mångt och mycket på att staten blidkar potentiella revolutionära grupper med materiella medel. De materiella medlen är emellertid inte outsinliga; i takt med att resurserna urholkas blir det tydligare vilken skör grund som den moderna staten vilar på. Utan allmänna försäkringar, utan statligt understöd, riskerar stora befolkningssegment att radikaliseras och ge form åt politiska rörelser, ämnade åt omvandling. De härskande plutokraternas rädsla delas av medelklassen – trots att den sistnämnda gruppen utgör den största förloraren i materiella termer.[3]
Vad som kännetecknar borgaren mer än något annat är viljan att kompromissa och att diskutera sig ur problem. Det är återigen den förhärskande krämarandan som ger sig tillkänna; krämaren väger sin produkt, betraktar den erbjudna tjänsten ur alla tänkbara vinklar och bestämmer sig, efter noggrant övervägande, om de är värda hans pengar. Översatt till politikens område strävar borgaren efter kompromisser. Men hur kompromissar man med någon som inte är intresserad av att kompromissa, med någon som bara erbjuder våld som förhandlingsmedel? Borgaren, vilken skyr varje konfrontation som pesten, kan bara blidka sin motståndare – alltså temporärt avstyra konfrontationen. Förr eller senare, menar Sorel, kommer denna taktik att ta ut sin rätt:
”A social policy founded on middle-class cowardice, which consists in always surrendering before the threat of violence, cannot fail to engender the idea that the middle class is condemned to death, and that its disappearance is only a matter of time.”[4]
Krämarandans representanter, bland annat de förmenta socialister som sitter i regeringsställning, skulle emellertid skämmas att erkänna sitt beroende av denna strategi. Den socialdemokratiska socialpolitiken bedrevs alltså under ett kontrollerat hot om våld från grupper vilka man egentligen saknade kontroll över.[5]
Sorel resonerar också kring hur viktigt det är för parlamentsocialisterna att inte gå för fort fram i fördelningspolitiken– det är möjligt att trampa även den passiva medelklassen på fötterna, som därmed kan reagera genom att ge sitt stöd till radikala grupper som företräder deras intressen (NSDAP i Tyskland är ett bra exempel). Medelklassen saknar enligt Sorel förmåga att organisera sig, men har ändå en vilande politisk potens i egenskap av väljargrupp för beslutsamma politiska grupper som vill utmana ordningen.[6] Återigen handlar det om medelklassens önskemål att undvika omfattande omvälvningar; den prisger sig villigt för den som kan befria dem från våldsamma konfrontationer:
”In the eyes of the middle classes everything is admirable which dispels the idea of violence. Our middle class desire to die in peace – after them the deluge”.[7]
Det vilar i alla människor en inre borgare, vilken under vissa förhållanden vecklas ut och tar över personligheten. Sorel menar att socialpolitikens materiella anslag bidrog till att pacificera arbetarklassen och snarare omvandla dem till en underordnad förlängning av medelklassen. Allt som krävdes var några arbetsrättsliga eftergifter och fraser om solidaritet.[8] Medelklassen är överlag illusionslös och saknar riktning; det finns inte någon känsla av sublimitet hos borgarna, som, utan förmåga att motivera varför, bara önskar sig bestående ordning och säkerhet.[9]
Sorel menade att socialismens stora verktyg låg i strejken, eller närmare bestämt, storstrejken. Det var med hjälp av storstrejken som våldsamt medel som arbetarnas verkliga betydelse kunde ge sig tillkänna. Genom storstrejken är det möjligt att störa förhållandena inom produktionen, vilket varit en allmän uppfattning inom syndikalismen. Dock urskiljer sig Sorel gentemot övriga syndikalister i sitt starka betonande av våldets betydelse. Han förordade inget krasst våld som saknade mening och riktning. Vad Sorel avsåg var våldet som voluntaristiskt mänskligt uttrycksmedel, som bekräftelse på människans förmåga att inverka på rådande förhållanden. En fabrik som tvingas avbryta sin produktion till följd av arbetare som strejkar, har utsatts för en våldsam handling – arbetarna har stört ordningen. På samma sätt förhåller det sig inom politiken. Grupper av människor kan lamslå makten genom organiserade åtgärder som syftar till att framhäva deras intressen. Sorel pratade explicit om det proletära våldet, vilket för honom åsyftade det som makthavarna inte kunde förfoga över. I vår nutida kontext vilar våldsmonopolet också hos staten, men urholkas genom kriminella grupperingars framfart. Även personer som förfogar över vapen och utövar kampsport har våldskapacitet, men det är svårt att kategorisera den förmågan som vilande proletärt våld. Utan att leta efter exakta begrepp kan det konstateras att vi i dag, precis som de franska syndikalisterna vid 1900-talets början, inte har något särskilt kraftfullt påtryckningsmedel gentemot staten. Medelklassen och framförallt dess krämaranda behärskar idag ännu fler än vad som var fallet för drygt hundra år sedan. Utsikterna att mobilisera de krafter som Sorel pratade om är idag ännu sämre. Det betyder emellertid inte att jämförelsen är utan förtjänster. I ekonomiska kriser när medelklassens tillvaro havererar brukar handlingsutrymmet vara större. Då förlorar den köpta freden sitt värde. Förr eller senare, som ett resultat av upprepade ekonomiska kriser, kommer medelklassen ändå att konfronteras med frågan – finns det ett alternativ till välfärdsstaten? Det är samma sak som att fråga: finns det ett alternativ till krämarandan?
Avslutande reflektioner
Det vore en stor ogärning om motkulturens dissidenter upprepade samma misstag som den nya vänstern gjort gällande oförmågan att ta till sig värdefulla insikter från motståndarsidan. Det finns en destruktiv tendens i delar av motkulturen där allt som anses destruktivt brännmärks som kulturmarxism, en i sig ganska problematisk term. Alldeles oavsett vad man i övrigt anser om marxismen som idéströmning och om Marx tankar gällande ekonomi och politik, måste vi kunna betrakta det socialistiska idékomplexets enskilda delar, däribland Sorels syndikalism. Just denne har knappast någon frisinnad inställning till frågor som rör familj och identitet, tvärtom. Kärnfamiljen och nationen är givna essenser hos Sorel och inte alls någonting som skall omvandlas eller upplösas. Den socialistiska idétraditionen är spretig och saknar en fullständig antropologi, det är ytterst lite som berör människans mer dunkla sidor, inte minst hennes fallenhet för det andliga. Som förklaringsmodell för historiska skeenden som industrialiseringen och moderniseringen är den dock given i sin betydelse; den erbjöd åt de sönderslagna bondesamhällena och arbetarna en meningsfull kontext. Den erbjöd riktning och gav upphov till intressegemenskaper som kunde fylla det vakuum som uppstått i samband med industrialiseringens sprängningar av bondesamhället. Nu, nästan ett och ett halvt sekel senare, har många i högern fortfarande inte begripit vad som ägt rum. Många avfärdar allt destruktivt som kulturmarxism, på liknande sätt som alla socialliberaler avfärdar allt motstånd mot rådande ordning som nazism och rasism. Vi bör ställa oss frågan vad motkulturen kan erbjuda idag, inte bara till enskilda starka personligheter utan också åt stora befolkningssegment. Vi måste fundera kring alternativen till välfärdsstaten och dess krämaranda; förr eller senare kommer de båda att upplösas. När den moderna västerländska välfärdsstaten går omkull kommer den ersättas av en annan ordning, ett annat nomos. I ett verkligt frihetligt sinnat samhälle, som uppmuntrar ett klimat där verkliga personligheter kan utvecklas, utgör frivillighet och reciprocitet avgörande förutsättningar. Vidare förutsätter en sådan ordning att politiken ges ett tydligt forum – alltså långt bort från opolitiska sammanhang. Mantrat att ”allt är politik” är en högst skadlig uppfattning som gör det möjligt för staten att lägga sig i människors privata angelägenheter. Självtillräcklighet, eller autarki, bör utgöra en vägledande princip för alla verkligt livskraftiga personer och grupper. Om välfärdsstaten förutsätter ett utbredande av krämarandan förutsätter å andra sidan ett organiskt samhälle en anda av autarki, där alla viktiga beslut hanteras så nära medborgarna som möjligt.
Det går inte att omintetgöra industrialiseringens verkningar, men det är möjligt att staka ut möjliga riktningar för livskraftiga samhällsgrupper att orientera sig kring i framtiden. En nation som utmärks av livskraftiga lokala och regionala identiteter, som präglas av en anda av autarki, där folk i så hög utsträckning som möjligt förfogar över sina egna produktionsmedel (gårdar, maskiner, fabriker, ja, företag) och som överlåter åt människor att leva i avgränsade, meningsfulla gemenskaper, kommer också ha något verkligt att erbjuda till de desillusionerade som lider av sin inre borgare och som inte ser något alternativ till krämarandans hegemoni. Om motkulturen plötsligt skulle erbjuda något som dagens välfärdsstat inte kan matcha, skulle fler kunna förbereda sig inför den ofrånkomliga kollapsen med en konstruktiv ansats. Att fundera kring detta, att tillsammans med andra skapa handlingsformer för att ta sig an framtiden i form av föreningar, förbund, sällskap och klubbar, att faktiskt handla inför framtiden och att bära med sig den kommande ordningens idéer i sig själva och med sina likasinnade – det vore verkligt affirmativt i dagsläget.
Hotet om våldsamma omvälvningar bubblar som en ständig möjlighet under den nuvarande ordningens sköra fernissa. Välfärdsstaten har inte avskaffat de stora sociala konfrontationerna, utan skjutit dessa på framtiden. När rådande ordning slutligen faller, till följd av fallande profitkvoter, minskad köpkraft och en spräckt bostadsmarknad, då skall också staten gunga i sina grundvalar. Huruvida ordningen förlängs med ytterligare framstampade artificiella medel eller inte återstår att se, men tankebilden gällande den köpta freden, alltså borgarnas och plutokraternas blidkande gentemot samhällets omstörtande element, förblir aktuell. Välfärdsstaten är borgarens kompromiss, det pris som denne gärna betalar för att slippa konfrontation och fara. Det är emellertid en kompromiss som inte saknar villkor utan som vilar på särskilda premisser. När dessa urholkas kommer även borgaren bli varse att välfärdsstaten blott har varit en chimär, en fotnot i världshistoriens vida parentes. De flesta saknar måhända medel att påskynda välfärdsstatens ekonomiska fördärv (det sköter den genomsnittliga väljaren förvisso tillräckligt bra) men vi kan påskynda utvecklingen genom att i så hög utsträckning som möjligt befria oss från krämarandan. Det var den som gav upphov till den räddhågsna blidkaranda, vilken i förlängningen gjorde oss ovilliga att konfrontera utmaningar för att istället diskutera dem. När väl dagen infinner sig då välfärdsstaten slutgiltigt hackat sönder, kan så en ny anda redan vara förankrad, givandes näring åt ett kreativt och livskraftigt släkte.
[1] Sorel, Georges, Reflections on Violence, (2004) s. 39.
[2] Sorel, (2004), s. 68.
[3] Sorel, (2004), s. 78.
[4] Sorel, (2004), Ibid.
[5] Sorel, (2004), Ibid.
[6] Sorel, (2004), s. 83.
[7] Sorel, (2004), s. 104.
[8] Sorel, (2004), s. 133.
[9] Sorel, (2004), s. 229.
Om skribenten: carlfaust
