Är det bara jag som tröttnat på den starkt narcissistiska kultur som breder ut sig på sociala medier? Har det någonsin handlat om något annat än självonani och surrogatumgänge?
Den offentlighet som tidigare bestod av tidningar, seminarier, TV-debatter och fysiska mötesrum har numer fragmentiserats i oräkneligt många delar, som likväl håller samman en värld där alla människor på en millisekund kan slänga ur sig sina åsikter till höger och vänster. Demokratisering säger vissa – infantilisering säger andra. Kanske hänger de ofrånkomligen samman.
1.
Även om datorer och telefoner har funnits tämligen länge, är det först mot slutet av 90-talet som dessa får teknisk betydelse för individen. Ursprungligen fanns en eller ett fåtal datorer i hemmen som delades med de anhöriga. Ungefär samtidigt började mobiltelefonerna dyka upp. Till en början användes de för att ringa samtal eller skicka textmeddelanden – därefter började de primitiva spelen dyka upp, vilket gjorde att mobiltelefonen fick en annan betydelse än vad som ursprungligen varit fallet. Istället för att använda mobiltelefonen som ett socialt verktyg, brukades den då också för eskapistiska ändamål. Avgörande för den vidare utvecklingen av mobiltelefonens användning var alltså den ytterligare tid som den tog i anspråk. För den som inte minns var det väl ändå ytterst få gånger som man i slutet av 90-talet kände avsky gentemot någon som glodde ner i sin mobiltelefon – så roligt var det inte att spela Snake eller Tetris.
Det går knappt ens att jämföra med hur det blivit idag. I alla sociala sammanhang åker den fram – den tekniska portalen till individens mikrouniversum, där tillrättalagda bilder, pretentiösa inlägg och intetsägande, sentimentala citat slängs ut till allmän beskådan. Precis som med äldre tiders apostlar och profeter får den nye Narcissus, den efter konstant uppmärksamhet sökandes moderna människan, ständigt nya följare som ”like-ar” och dyrkar en syntetisk Gud som är fullständigt världslig. Det är just i världsligheten som många finner resonans gentemot dessa plastiga personligheter; deras självuppfattning är ofta skev och de tror sig kunna bygga upp en liknande kult kring sin egen personlighet över tid – andra nöjer sig med att lisma och följa, så länge de tillfredsställer sitt djupt liggande behov att behaga andra.
2.
För oss som gärna håller oss undan sociala medier är det svårt att första varför var och varannan tjej skall puta med sina läppar på varje selfie som ett mongo. Det är samma mimik, samma flocktänkande som visar sig i Dryckesspelet eller ”Ice bucket-challenge”; har väl den sociala trendens våg satts i rullning, stormar den fram, som en tsunami, vars energi helt måste uttömmas innan den slutar.
I den moderna världen har även männen blivit fåfänga. Det finns minst lika många män som kvinnor som lägger upp bilder på sig själva; istället för att puta med läpparna spänner de musklerna, vilket bara är en annan form av koketteri. I någon mån antyder detta en feminisering av den offentliga kulturen – sakfrågorna hamnar i skymundan och utseendet ges företräde. Det brukar benämnas som stel moralism att ens konstatera det, men för den som finner djupa ämnen och tankeväckande diskussioner mer intressanta än ”tros-chocker”, squattade ändar, spruckna Botox-läppar och havererade silikonbröst, är det ett tillmäle väl värt att bära.
3.
Vad beror då denna överdrivna narcissism på? I hög grad är beteendet kopplat till den betydelse vår samtid tillmäter individen, eller närmare bestämt, den fria individen. Det är denna individ som frikopplats från varje verkligt sammanhang, individen som inte längre tror på någon gud, som inte längre är med i ett religiöst samfund och som inte heller värderar sin släkt, tradition eller historia med vördnad. Det är en köttslig atom som svävar runt riktningslöst, likt löven för den skiftande vinden; sammanhangen för dessa atomiserade varelser uppstår och försvinner i en hiskelig takt, vilket också präglar förhållandet till andra människor; även dessa utgör en del av allt som är möjligt att slitas och slängas.
4.
Ett överdrivet bekräftelsebehov utgår alltid från en brist. Det handlar om brister i vardagen, i sexuallivet, i sin självkänsla, i avsaknaden av inflytande på sin omgivning, i sin riktningslöshet. Det är en ofullständig människa som behöver den typ av billig bekräftelse som erbjuds på sociala medier. Filosofiskt menat handlar det om människor i vardande, som befinner sig i ett ständigt blivande och som aldrig är. En människa som är trygg i sitt Vara behöver aldrig begrunda sina gjorda val gentemot andra människor och deras val. Alternativet är att vi som personer ständigt tittar mot vad andra gör, att vi aldrig kan stå för någonting och att en skygg och svag personlighet därigenom utvecklas som inte är anpassad för svåra tider. Kort sagt: en ständigt blivande människa kommer förr eller senare att hamna i beroendeställning. I fallet med den nye Narcissus handlar det om en människotyp som inte bara behöver bekräftelse på en grundläggande nivå, utan som rentav är beroende av bekräftelsen, likt en knarkare som behöver sin fix.
5.
Det skall påpekas att den typ av bekräftelse som söks på sociala medier i första hand är av en kvantitativ natur; det är mängden ”likes” som räknas, inte vilka som står för dem; det är mängden FB-vänner som är avgörande, inte vilka man har som vänner. Kvantifieringen som sådan hör till modernitetens pågående utbredning och det är därför inte heller konstigt att den präglar det sociala rummet. För att motverka denna utveckling bör vi självständigt reflektera kring vilka personer i vårt liv som verkligen betyder någonting och som inte bara utgör surrogatkontakter. Det är mycket bättre att odla intensiva, kvalitativa kontakter som har betydelse på många olika plan; att vårda en relation med någon som är pålitlig och som är värd att ställa upp för – det har betydelse.
6.
För de världsförbättrare som hellre skänker en obetydlig summa till valfri bidragsorganisation premieras istället en distanshumanism, som i sitt särskilda format påminner mycket om de typer av surrogatrelationer som uppstår på sociala medier. Det krävs ingen insats, ingen större energi för att ”like-a” något eller någon, att bli vän med vem som helst, att kasta ur sig sina känslor och värderingar om allt möjligt utan att underbygga det med fakta. I verkliga mänskliga relationer, som alltid är avgränsade, får alla handlingar och ord betydelse. För den som vill använda sociala medier men inte önskar fastna i den distanshumanistiska känslosåsen, är det viktigt att sätta upp tydliga gränser över vilka i ens närhet som har betydelse och vilka som inte har det. Då kan också tankebilden av den nye Narcissus slutligen upplösas och ge plats åt en betydligt mer livskraftig symbol.
Om skribenten: carlfaust
