”Jag vet, att jag hängde på det vindiga trädet nio hela nätter, djupt stungen med spjut och given åt Oden, jag själv åt mig själv, uppe i det träd, varom ingen vet, av vad rot det runnit upp.”
– Hávamál 138.
Ovanstående strofer beskriver vad som kan tolkas som en rituell katabasis, där Óðinn äntrar de ktoniska världarna och via detta erhåller makten att tolka runor som annars är oläsbara för andra än de väsen som existerar bortom de kosmiska strukturerna. De behandlade händelserna avser med andra ord en ceremoniell och tillika amoralisk hävd där allfadern medvetet penetrerar de okränkbara skikten som separerar de olika världarna. Denna astrala resa leder honom bortom kosmiska dikotomier som dualism och sociala normer och presenterar honom med vad som av hans polära bröder betraktas som otillåtna eller mörka insikter.
Fascinerande är att liknande, eller till och med identiska metoder och koncept är närvarande även inom traditioner hemmahörande hos den vänstra handen (Vamachara). Som konkret exempel kan vi vända oss till Indien och den hinduiska kulten Aghori. Denna sekt är asketisk i avseende att dess medlemmar betraktar dualistiska perceptioner och emotionella manifestationer som illusoriska bländverk, avsedda att låsa människan i Samsāra. Man önskar via en separation mellan sinne och ovan nämnda dikotomier återvända till en fundamental nivå av medvetande (Sadashiva) och således åstadkomma en spirituell transcendens (Moksha).
För att bemästra dessa moment och vinna den transcendentala visdom som finns dold bortom de kausala barriärerna använder man en serie explicita metoder. Dessa innebär att utövaren tar en verksam del i att forcera olika former av sociala tabun som exempelvis narkotikabruk och kannibalism. Till skillnad mot vad man kan tro så är alltså inte motiven till dessa aktiviteter hedonistiska, utan sakrala.
Denna metodik kan likställas med de kontroversiella taktiker som brukas av Óðinn i dennes maniska ambition att inhämta en sublimare form av vetande. I Lokasenna (vers 24) beskrivs det till exempel hur allfadern medvetet överskrider de etablerade könsrollerna när han anammar den feminina trolldomskonsten Seiðr, en schamanistisk tradition hemmahörande bland kvinnor. Som konsekvens häcklas han och smädas av Loki.
Óðinns tendens att inte bara penetrera de etablerade samhällsnormerna, utan även de kosmiska lagarna definierar honom som antinomianistisk i termens rätta bemärkelse. En slutsats som leder tankarna till den inom svensk folklore kända fabeln om Alrunans födelse. Denna omtalade planta, som inom esoteriska kretsar tillskrivs en rad sakrala kvaliteter sammankopplade med de mörka (okända) världarna, tillkommer under en erotoschamanistisk befruktelse då en hängd missdådare, i ett stadie mellan liv och död besudlar marken med sin sädesvätska.
Missdådaren blotar alltså, i likhet med Óðinn en del av sin livsessens till de ktoniska makterna, och frammanar därmed en sublim form av dold visdom. Nämnas bör kanske att Alrunans namn kan översättas som Alla hemligheter.
Om skribenten: Andreas Eriksson
