Det här är inte mina vanliga kläder. Blåställ och keps. Jag vantrivs och irrar omkring i ett stort, lugubert kontorshus. Flera våningar håller på att totalrenoveras, betongväggarna är gråa och kala och det ligger byggrester och bråte överallt.
– På det här planet kan du vara, säger en vagt bekant förman välkomnande men bestämt.
Han verkar oroad av min sinnesstämning.
– Stanna här, tillägger han och tar ett halvsteg fram ur mörkret.
Men jag lyder inte. Jag rusar vidare, planlöst och febrigt genom fallfärdiga korridorer och trapphus. På vissa våningsplan finns bemannade kontor med hemliga styrelsemöten som jag inte har tillträde till men likväl stormar in i. Frustrationen växer i mig och irritationen hos de anonyma tjänstemännen. Glåpord ekar mellan väggarna, men jag hör dem knappt. Efter en lång stunds irrande är jag tillbaka där jag började, bland bråtet hos förmannen. Han säger:
– Du ska inte rusa runt sådär. Du verkar orolig. Är det konflikten i himlen som plågar dig?
Konflikten i himlen? Vad kan han mena med det? Pågår där en konflikt? Mellan vilka?
Innan jag hinner fråga plockar han upp något som han hittar bland skräpet, något som verkar ha legat där mycket länge och som säkert var på väg att rensas ut och slängas.
– Se här, säger han, detta är en gammal kasserad vattenkran, rostig och alldeles tillbucklad. Den går inte att använda. Men så här skapades den inte. Från början var detta ett vackert och skinande föremål som tjänade sina användare väl, gav dem friskt vatten att dricka av och tvätta i, varmt och kallt. Den fyllde en viktig funktion. Det är värt att komma ihåg nu när den ligger här i smutsen. Hade den vårdats och haft bättre tur med omgivningarna så hade den fortfarande suttit ovanför ett fint handfat.
Och medan vi sakta går mot utgången fortsätter han:
– Och liksom med den här kranen är det med människorna. Ni är skapade i skönhet och för viktiga uppgifter, men världens hårdhet och ränksmidarnas illvilja tär på många och de förfulas, förråas och bryts ner. Men kom ihåg att detta inte var meningen från början.
Vi går vidare tills vi kommer ut på något slags balkong där jag bländas av det flödande ljuset. Då håller han upp den trasiga kranen mot solen och säger:
– Den ser ju risig ut, men den har sin skönhet kvar någonstans och jag kan laga den, men då måste du lita på mig och göra som jag säger.
– Jag litar på dig, säger jag och vaknar.
Styrka och Värdighet
Nilrik
Om skribenten: Administratör
