Utsikten är verkligen vederkvickande.
Bakom mig, inte så långt från stupet, förrättar den katolske prästen kommunion och 980 meter nedanför mina leriga kängor kan jag ana hustaken i den varsamt moderniserade alpby som närmast vibrerar av samhörighet, tradition och identitet. Benen är tunga av den dryga vandringen, men här uppe är sinnet lätt och tankarna rena. Bilden klarnar.
***
Sommaren 1945, strax efter krigsslutet, organiserades i Alpbach ett antal symposier och föredrag för att främja kulturellt samarbete inom Europa. Tyrolen var då ockuperat av Frankrike, men under avsevärt mildare former än i de mer östliga delarna av det nyligen besegrade stortyska riket. Filosofi, historia, ekonomi och musik- och konstvetenskap med mera stod på programmet. Flera namnkunniga storheter gästade tidigt denna avlägsna lilla alpby, såsom Carl Popper och Friedrich Hayek. Besökarna var unga, ambitiösa studenter från hela Europa, även Sverige. Och detta blev en institution. För just när jag är här som turist under en augustivecka, i nådens år 2009, pågår Europäisches Forum Alpbach för fullt, och har så gjort årligen, alltsedan sommaren 1945 och efter samma principer. Ovanligt mycket folk – beläst och intellektuellt – strövar omkring på de pittoreska gatorna. Men de är bara på tillfälligt besök, liksom vi turister. Byn är ett mönster av välbevarade traditioner i kombination med eftertänksamt nydanande och varm gästfrihet, också med tyrolska mått mätt. Mångkulturen känns uppfriskade avlägsen.
Vägen upp hit genom dalen byggdes inte förrän 1926 och byns isolerade läge bidrog till att bevara den särpräglade arkitekturen och de urgamla traditionerna. I det som med fog utnämnts till Österrikes vackraste by, och Europas vackraste blomsterby, har man sedermera lagstiftat om att alla hus måste byggas enligt de traditionella formerna. Moderna byggmetoder tillåts dock, och här och var står lyftkranar och läggs betongfundament och reses tegelväggar och kompletteras med de karaktäristiska träpanelerna och taken. Ändå är inget hus det andra riktigt likt och de placeras också i organisk harmoni med topografin. Allt detta bidrar i hög grad till en känsla av identitet och kulturell gemenskap.
Det finns naturligtvis många andra samhällen runt om i Europa som är långt mer gammeldags och resebroschyrmässigt ”genuina” än Alpbach, inte minst i balkanländerna och Rumänien. Men om någon skulle kalla dem efterblivna eller museala avfolkningsbygder, där ursprungligheten blivit en kitschig turistfälla alternativt en snart bortrationaliserad hämsko, så hade det varit svårt att inte ge dem åtminstone delvis rätt. Men så icke här. Alpbach, med sina 2500 invånare, växer sakta men säkert. Människorna är vakna och alerta. Deras ögon lyser av stolthet och framtidstro. Och inte allt beror på den lukrativa turismen.
Den etniska homogeniteten är slående. Jag ser några uppenbarligen adopterade barn leka hos grannen, och några av de hitresta kongressdeltagarna verkar också vara långväga ifrån, men byn som helhet präglas av en familjär känsla av trygg samhörighet med genetiska och historiska släktskap, utan att på minsta vis framstå som incestuös eller unken. Är det en tillfällighet? Jag tror inte det.
Inget klotter, inget skräp, inga depraverade ungdomsgäng (och definitivt inga ”ungdomsgäng”), inget bråk, ingen dräggfylla, inga porrklubbar, inga sunkiga gatukök, inga neonskyltar, inget buller annat än från enstaka turistbussar och bilar (som min), inte ett enda fult hus, inga tiggare, inga horor, ingen vandalism, inga ghetton, ingen slum, inga stormarknader och, Gud ske pris, inte ett McDonalds så långt ögat kan nå, och det når långt häromkring. Det verkar för bra för att vara sant. Unga kvinnor går ensamma eller arm i arm längs de måttligt upplysta gränderna på sena kvällen. Ingen rädsla. Hur är det möjligt?
En synnerligen viktig faktor här är förstås religionen. Kyrkorna i det katolska Tyrolen står öppna hela dagarna, (i motsats till Sverige där de sedan ett par decennier för det mesta är stängda, av rädsla för stölder och vandalism). Och lite varstans finns små välunderhållna bönekapell och krucifixtavlor. På varje bergstopp står ett stort kors. Till traditionen hör också kyrkliga processioner i vilka delar av bybefolkningen bär förnämliga figurer föreställande Jesu Moder eller olika skyddshelgon. Tron är i allra högsta grad levande och bidrar starkt till gemenskapen.
En regnig afton uppträder den lokala blåsorkestern. De är duktiga men arrangemanget är anspråkslöst: på en liten plats framför kyrkan, utan inträde men med två traditionella ”Schnapsmädl” som säljer starksprit till åhörarna. Orkestern består huvudsakligen av män i alla åldrar, men några av flöjtisterna är unga kvinnor. Repertoaren består av patriotiska marscher och sånger, några till minne av Tyrolens frihetshjälte Andreas Hofer som dog i kampen mot Napoleon för tvåhundra år sedan. Alla är förstås klädda i folkdräkter men jag får intrycket att denna ensemble, och det tillhörande folkdanslaget, i första hand spelar och dansar för sitt eget höga nöjes skull, inte för turisterna. Man kan nästan se vilka som är byns kraftkarlar, bönder, handlare eller ämbetsmän. Kanske finns det något slags motsvarighet i Dalarna, men blotta tanken på ett av stolta ungdomar bestående folkdanslag i den armhåla till ort som jag själv bebor i sydsverige är löjeväckande. Svensken i gemen, och ungdomar i synnerhet, skäms som bekant över allt som minner om äldre traditioner. I Alpbach är det uppenbarligen tvärtom. Orkestern binder samman generationerna här.
Senare samma kväll gör jag misstaget att slötitta på TV: 365 kanaler, de flesta tyska, varav 362 är deprimerande usla. Jäpp, jag bläddrade mig igenom hela skiten. Det blev en smärtsam påminnelse om den värld som än så länge hålls borta från Alpbachs gränder. Men i dumburken finns den. Överallt. Och längre ner i den stora dalen, runt Innsbruck, breder fulheten och konsumismen ut sig som en farsot.
Dagen därpå gör jag en bilutflykt till staden. De gamla kvarteren i centrum, från renässans till romantik, är förvisso mycket tilltalande.
Men ju närmare nutiden bebyggelsen kommer, desto mer själlös och anskrämlig är den, med få undantag. Är det en naturlag? Det är likadant i alla europeiska städer, stora som små. Bara de gamla stadskärnorna är njutbara, om de finns kvar (i Sverige gör de ofta inte ens det). Vi är så vana vid det att vi tror det måste vara så, men det är de facto resultatet av aktiva och medvetna beslut, fattade av personer som aldrig borde ha fått makten. Jag är frestad att kalla dem sozister och de har fördärvat Europa och håller fortfarande på. Jag blir förbannad när jag tänker på hur de systematiskt har förintat allt som höll oss samman. Vad har vi nu för gemensamma referenser, utöver McDonalds och MTV?
Det blir en lättnad att återvända upp till Alpbachs rena och friska nejder. Visst är det lätt att som turist bli exotistisk och bara se till det sköna och annorlunda. Men kontrasten mellan denna by och de i alla avseenden lägre orterna, för att inte tala om hur det ser ut på många håll i Sverige, är inte subtil. Den är brutal. Överväldigande. Jag vill gå så långt som till att påstå att för en identitär traditionalist är Alpbach ett upplyftande exempel på hur lyckat det kan bli, hur bra det kan gå att bevara en plats’ etniska, kulturella och historiska särart, utan att förfalla till inhägnade reservat, Skansen-kulisser eller avfolkning. Det är ytterst en viljesak.
***
Att det pågår en bergsgudstjänst på den här otillgängliga toppen är således inte så underligt, även om jag inte precis hade väntat mig det. Andfådd åser jag församlingen. Jag känner mig lite ytlig och påträngande med kameran och kikaren i högsta hugg. De bortåt sjuttio stycken församlade (och jag undrar stilla om jag missat en kabinlift någonstans) försöker ju faktiskt öppna sina hjärtan för Gud. Och nog känns himlen närmare här uppe, inte bara fysiskt. Och långt därnere brusar en fors. Fjällbäckarnas rena vatten porlar samman till större vattendrag som flyter ihop till floden Inn. Men vid det laget har vattnet blivit smutsigt, besudlat längs vägen – från de branta bergssidornas klara renhet ner till slammet och avloppen. Inn är en grå, färglös smet, vacker bara i marknadsföringen. (Det där låter bekant.)
Men ner måste jag likväl, och hem till fosterlandet. Där finns mycket att ta i tu med. Och Alpbach kan fungera som inspiration i strävan mot något högre och renare till något som också vi nordbor en gång hade.
Och som vi ska ta tillbaka.
Styrka och Värdighet
Nilrik
Om skribenten: Administratör
