2008 går mot sitt slut, och 2009 tornar upp sig vid horisonten. Det kan då vara av värde att försöka sia om vad det nya året kan bära i sitt sköte, och hur förutsättningarna för traditionalister och etniskt medvetna kan förändras. Inför 2008 gjordes ett försök till detta med inlägget 2008 – att leva i spännande tider, som i huvudsak utgick från två ”framtidsforskare”, identitären Guillaume Faye och post-marxisten Immanuel Wallerstein. Bland annat nämndes att Faye förutspådde en börskrasch och att Wallerstein förutspår en mer anarkisk och instabil världspolitisk situation i takt med att USA förlorar sin ställning som hegemon. De båda förutspår också stadigt ökade etniska konflikter i ett Europa som oavbrutet koloniseras av främmande folk (även om det bara är Faye som använder ordet kolonisering). I ett Europa där, faktiskt, raskravaller nu även nått svenska Ronna och Rosengård, och där vi står inför en ekonomisk depression som redan jämförs med 30-talskrisen, är det uppenbart att de båda herrarnas prognoser hade flera inslag av sanning.
En mer lokal framtidsöverblick gjordes också, där det utgicks från att de rena etnomasochisterna skulle fortsätta tappa greppet om den offentliga debatten. Detta är en pågående process, som till exempel märks genom att anti-svenskarna bakom Gringo numera syns mycket sällan och att genuspedagogerna på förskolorna nyligen fått hård kritik. Vidare gissades det att Sverigedemokraterna skulle öka i väljarstöd, och förr eller senare passera Kristdemokraterna. Dessa processer innebär att vi som identitärer, systemkritiker, eller vad vi nu väljer att kalla oss, har historiskt momentum just nu. Guillaume Faye har uttryckt det med orden ”we now have the monopoly on rebel thinking”, man kan också säga att vår verklighetsbeskrivning är den korrekta i ett mångetniskt ”samhälle” och att de människor som inte är helt förblindade gradvis kommer att inse detta. Framtiden tillhör oss, om vi inte slarvar bort de vinnande kort vi fått på hand.
Något som också skedde under 2008 var att den etniskt medvetna rörelsen fortsatte mogna ideologiskt och organisatoriskt. Det identitära projektet stabiliserades ytterligare, Nationalsocialistisk Front ersattes av Folkfronten, och överhuvudtaget fördes en diskussion kring vilka attribut, attityder och beteckningar som är rena handikapp politiskt. Detta berodde naturligtvis ytterst på att de etniskt medvetna nu började känna en begynnande segervittring, vilket gjorde att det fanns reella vinster att göra genom sådana ompositioneringar. Vi kommer att se en fortsatt mognad, där meningslösa eller direkt skadliga pseudofrågor diskret tonas ner och försvinner.
Intressant är nu att försöka sia om vad 2009 kan komma att innebära. Man kan redan nu ana två viktiga tendenser.
Ekonomisk kris – behovet av ett socialt alternativ
Vad gäller den ekonomiska krisen har vi bara sett början. Den kommer att innebära fortsatta uppsägningar, nedläggningar, och på sikt en försämrad budget. Detta kommer dessutom samtidigt som en borgerlig regering försämrat villkoren för a-kassa och socialförsäkring, vilket innebär att en stor grupp svenska familjer som är vana vid en ”svenssontillvaro” plötsligt kommer att konfronteras med livet på socialbidrag. Dessa familjer kommer inte att uppskatta den erfarenheten, och det kommer att finnas en radikal potential bland dem som kan innebära att de stödjer rörelser de tidigare inte identifierat sig med (från Vänsterpartiet till etniskt medvetna alternativ). Intressant är också frågan om i vilken grad mellanskikten kommer deklasseras, alltså i vilken mån akademiker, företagsekonomer och andra relativt priviligierade grupper kommer att uppleva en rejäl förlust av inkomst och status. Sådana deklasserade skikt är mycket benägna att stödja högerradikala rörelser historiskt.
I nuläget är dock de etniskt medvetna alternativen dåligt förberedda för att formulera vanliga svenssons missnöje, eftersom vår sociala analys och politik i många fall är ett skämt. Detta innebär att risken är stor att de istället närmar sig vänstern, om vi inte kan formulera en trovärdig kritik av dagens ekonomiska system och dess orättvisor. Detta har redan tagits upp i inläggen Treårsjubileum och Till våra socialister.
I kölvattnet av en ekonomisk kris kommer inte sällan det som kallas en klasskampsvåg. Det ligger på våra axlar att se till att den får etniska förtecken.
Etniska konflikter – Det privata är politiskt
I samband med en ekonomisk kris kommer även de etniska konflikterna att förvärras, eftersom det normalt är den senast anlända arbetskraften som har sämst förankring på arbetsmarknaden (ungdomar och invandrare). Staten kommer heller inte ha råd att köpa dessa gruppers lugn under en sådan period (vi tänker inte på detta under normala perioder, men de enorma summor som årligen förs över från etniska svenskar till icke-svenskar via skatter och bidrag är en form av tribut, beskyddarpengar som garanterar oss ett visst lugn). Sådana etniska konflikter har blivit allt värre redan under ekonomiskt relativt goda tider, men situationen kommer förvärras framöver. Värt att notera kan dock även vara att massinvandringen kan mattas av något när den svenska ekonomins svåra läge blir känt även i Tredje världen.
Vi kommer i denna situation att bevittna en reaktion från makthavarna (främst media, akademiker och politiker), där de utbrott av våld som äger rum antingen kommer att förklaras som en följd av ”diskriminering” eller inte förklaras alls. Detta är förövrigt en tydlig tendens i det senmoderna, instrumentella samhället, frågan ”varför” ställs allt mer sällan, istället är det frågan ”hur” som dominerar. Ingen frågar varför vi måste integrera ständigt nya miljoner i vårt samhälle, vad det finns för självändamål i ett sådant bisarrt projekt, de flesta debattörer utgår från att detta är självklart och går direkt till frågan om hur det ska ske. Många av dem kommer därför att betrakta raskravallerna som jämförbart med en jordbävning eller dåligt väder, alltså något som inte har en koppling till förd politik utan som bara händer.
På våra axlar ligger därför ansvaret att förklara sammanhangen. Det är vårt ansvar att visa kopplingen mellan förd politik och förd politiks konsekvenser. Politiker och media vill exempelvis gärna att vi ska tro att när en kvinna blir våldtagen av en svensk man är det en fråga om ”strukturer”. Detta beskrevs av 68-rörelserna med orden ”det privata är politiskt”. Man menade med detta bland annat att när en hemmafru drabbades av känslor av depression och meningslöshet så var det inte bara hennes privata problem. Utan det kunde förklaras med större patriarkala strukturer, strukturer som drabbade miljoner andra i hennes situation, strukturer som gick att förändra genom kollektivt handlande.
De politiskt korrekta vill inte att vi ska inse att ”det privata är politiskt” även när det gäller sådant som de ökade våldtäkterna eller ungdomsrånen i ett mångkulturellt ”samhälle”. Var och en som drabbas ska istället individualisera det som hänt och tänka något i stil med ”nu hade jag otur” eller rentav ”det var mitt eget fel, jag borde fattat att man inte kan gå hem ensam från jobbet”. Men det privata är politiskt. Den statistiskt intresserade skulle rentav kunna använda siffrorna om massinvandringen och olika gruppers överrepresentation inom olika brott för att räkna ut hur många extra mord, våldtäkter och rån som drabbat vårt folk enbart som en följd av politiska beslut (beslutet om massinvandring).
Det dånar uti rättens krater
Värt att notera är även de tecken på ett gryende intresse för egen identitet och historia som vi ser i bland annat populärkulturen. Det skrivs ett stort antal böcker om både politisk korrekthet och etnisk identitet just nu, både av svenskar och icke-svenskar, politiskt korrekta och inte fullt så politiskt korrekta. Framgångarna för filmer som i en rent oförskämt hög grad bygger på exklusivt europeiska myter och teman, som Sagan om Ringen, Narnia och inte minst 300, bör också nämnas. Detta är också en utveckling som kommer fortsätta, och som är de första stegen på vägen mot européns återfinnande av sin identitet och sitt väsen (och den som betvivlar detta hänvisas till C.G. Jung).
Så i likhet med förra årsskiftet kan man konstatera att vi lever i spännande tider, och att det finns skäl till optimism. Förutsatt att vi inte slarvar bort de goda kort vi fått på hand.
Om skribenten: Joakim Andersen
