När man ska hylla sitt eget land får man akta sig för slentrianmässig chauvinism, ”slå sig för bröstet” osv. Man får undvika hemmablindhet. Med det i bakhuvudet presenterar jag här detta inlägg om svenska honnörsord, om typiska egenskaper för svensken sådan som jag ser honom.
I denna översikt över svenska honnörsord tänkte jag börja med tre skenbara paradoxer. Jag vill peka på hur vissa av de svenska honnörsorden tycks strida mot varandra. Men det är inga oförenliga konflikter, det ägnar bara att ge djup åt min framställning. Således har jag funnit dessa tre par av skenbara motsatser: svensken är både fridsam OCH stridbar, chosefri OCH stilmedveten, lågmäld OCH storslagen.
Vad betyder då detta, konkret? Vi tar dem i tur och ordning.
. Fridsam men stridbar. Idag talas det om svensken som konfliktlösare och fredsstiftare, samarbetsförmågan står ofta skriven på dagens banér, men när svensken drivs för långt blir han en tiger… I den uppseglande etniska konflikten sa nyss en viss Johannes Brahe att svensken ibland kan förefalla som en strykrädd typ som går undan när det blir bråk, bråk där han hotas att bli kallad RASIST, men det är inte hela bilden. För svensken, sa Brahe, ruvar på oförrätter som en dresserad hund som drivits för långt med ständiga slag på nosen. Furor germanicus bubblar under ytan. Och vad gäller väpnad strid så kan svenska män ännu strida, se Orvar Nilsson som en av många 1900-talsikoner på detta område.
. Chosefri men stilmedveten. Vi svenskar har en historia som konstnärer och konsthantverkare allt sedan Skogtapeten och hällristningarna. Svensken i gemen vill inte ha prål och pynt, han är blygsam till det yttre, men han vill ändå ha stil och hyfs vare sig det gäller personlig klädsel eller heminredning. Visst råder rätt mycken kitsch i dagens heminredning men nog yttrar sådant som den gustavianska stilen och Carl Larssons "Ett hem" en immanent svensk stilkänsla.
. Lågmäld men storslagen. Till vardags går svensken fram med låg profil men vi har även vår historia som stormakt, detta påverkar oss. Jag menar, visst kan varje smånation yvas över idrottsframgångar, men deras eufori har överraskningens ande över sig, "tänk, är vi så bra?" Svensken däremot VET att han är bäst och får det bekräftat när Sverige vunnit ishockey-VM eller femmilen på skidor. Vi känner en mild glädje när ordningen är återställd.
– – –
I det följande har jag inga fler paradoxer att uppvisa. Jag vill bara lyfta fram några fler honnörsord för svenskt kynne och svenskt väsen.
För näringslivet, om vi nu ska nämna det, har vi ord som driftig, flitig, händig: detta är svenska ideal i min bok. De har gett oss hantverksfliten och de har gett oss uppfinningar och industrier som ASEA, Volvo, Saab, Nohab, Bahco, Ericsson. Håkan Lans med sina färggrafiks- och GPS-patent, AXE-växelns skapare (som jag nu glömt namnet på), Drakens konstruktör Erik Bratt: detta kallar jag svensk drifitghet.
Vi går till den andliga sfären. Eftertänksam kan svensken vara; detta är huvudegenskapen för svensken som kvietist. Swedenborg och kyrkmän som Franzén, Olaus Petri, Wallin och varför inte Martin Lönnebo för att ta ett 1900-talsnamn, dessa var eftertänksamma på ett esoteriskt plan. Lönnebos insats kan jag inte direkt peka på, "se här vad han gjort", men i sin framtoning var han urtypen för en präst och biskop, en andlig, en from man. Lönnebo var eftertanken personifierad.
Ännu ett svenskt honnörsord kunde vara NATURVÄN. Germanska folk har en större kärlek till naturen än mena-folk, sydeuropéer och afrikaner. Var uppstod till exempel miljörörelsen först? Jo i Tyskland och Sverige.
"Ordningssam, plikttrogen, tålmodig" detta är de ideal som byggt Sverige. Vi är ett well-ordered society som John Rawls skulle säga. Det är ingen slump att vi (tills nu) bott i lagstyrda städer med välbyggda hus medan afrikaner bor i städer av plåtskjul med varningsskyltar för "Hijacking Hotspot"…
Relaterat
Karl XIV Johan var den förste Bernadotten
En kung som avsattes
Gustav III
Att definiera Sverige
Den stolta svenska historien
Prins Eugen, ”Molnet”
Om skribenten: Lennart Svensson
