Drömt II – fortsättningen

Kultur, Okategoriserade

Detta är en fortsättning av inlägget ”Drömt II – slump eller budskap?”, som man bör ha läst för att begripa något alls av det här.

Att få det aktuella stycket översatt var svårare än jag hade kunnat ana. Några byråer krävde aktiebolag (!) för att utföra översättningar och en annan hade inte kompetens för de latinska noterna. Men till slut fick jag via kontakter tag i en av Sveriges främsta på området. Naturligtvis hade jag gärna velat få hela boken eller åtminstone kapitlet översatt, men det hade kostat mig en smärre förmögenhet. Jag fick alltså hålla till godo med fyra av sidorna, varav bortåt hälften utgörs av noter på latin.

Som framgår av del 1 i denna miniserie så är det hela minst sagt underligt. Men att sakligt redogöra för en händelsekedja, drömd eller verklig, är egentligen inte så svårt. Att däremot ge sig på att tolka en text – med en surrealistisk utgångspunkt – blir lätt till vilda spekulationer. Drömmar är ju av naturen privata och deras innehåll kan vara intressant och angeläget för den som har dem, men meningslöst för andra.

Med detta sagt ska jag i korthet referera vad sidan 106–109 i boken faktiskt handlar om, och dessutom försöka göra en personlig tolkning av varför i all världen det skulle vara viktigt för mig, eller någon annan, att veta.

***

Klostrets grundare och sedermera abbot, Ailbertus van Antoing, är alltså borta vilket skapar oro och oreda bland augustinerbröderna. I den samtida krönikan Annales Rodenses (en av Deutz’ främsta källor) står: Fratres vero hujusloci amisso Pastore suo et sacerdote dilecto, […] videntes se rerum profectu deficere, et a consueta labi Religione, neque membra proficere sine Capitis regimine. ”Bröderna på denna plats såg sig, sedan deras älskade herde och präst gett sig av, övergivna. De började glida ifrån den traditionella religionen. Lemmarna tjänade ingenting till utan ett huvud som bestämde.” Avsaknaden av ett överhuvud hotade rentav deras existens och de fann sig nödgade att finna en ny, kompetent ledare.

De vände sig till greve Adolf von Saffenberg, klostrets beskyddare. ”Särskilt hos adliga stiftare var utbytet av materiella mot andliga gåvor en självklarhet i deras religiositet och mentalitet.” Genom att sponsra klostret, och låta sig begravas i det, förväntade sig grevarna att upptas i kyrkans bönegemenskap och bevaras i dess liturgiska minne. Saffenberg vände sig i sin tur till ärkebiskop Friedrich I i Köln (av ätten Schwarzenburg) och denne rekommenderade den lärde författaren och kaniken Richer i Rottenbuch som ny ledare för klostret. Sändebud skickades dit. Richer tvekade emellertid inför det ärorika uppdraget, och först efter påtryckningar från ärkebiskopen Conrad i Salzburg gick han slutligen med på det och fick klostret på fötter igen.

***

Okej… Hela situationen bjuder mig att hitta ett budskap i detta. Och visst går det. Här finns ju en inte alltför långsökt parallell till vår egen tid: i avsaknad en andlig ledare värd namnet har vår kultur tappat greppet, liksom klosterbröderna gjorde, år 1111 i utkanten av Heliga tysk-romerska riket. Vi måste hitta ett nytt överhuvud, men vi bör inte leta bland dem som aktivt söker makten (politikerna), utan bland filosofer med stor integritet och visdom, vilka precis som Richer inte törstar efter makten, och som just därför är lämpliga att utöva den.

[Naturligtvis skulle man kunna applicera det på mig som person också, att jag måste hitta en inre, andlig styrka, men det ena utesluter ju inte det andra. Och ska vi ändå vara personliga så kan det ju vara av kuriöst intresse att jag för bara några veckor sedan lyckades spåra min fars släkt tillbaka till 1200-talet och en skrivare på cisterciensklostret i Sorø i Danmark. Vad det har med saken att göra är höljt i dunkel, men sannolikt har Sorø haft täta kontakter med klostret i Rode (Rolduc), ämnet för Deutz’ avhandling. I en not på de aktuella sidorna nämns ett annat cistercienskloster för övrigt också, ett i Kamp vid nedre Rhen.]

***

Så till den brännande frågan: har då min farbror spöket dykt upp igen? Han lovade ju att vi skulle ses igen på samma ställe, i drömmen, när jag väl läst stycket. Fast med tanke på att jag har tagit nästan tjugo år på mig ska man kanske inte förvänta sig något hastigt uppfyllande av det löftet…

Men – tro det eller ej – inte långt efter att jag köpt boken och scannat in och skickat iväg sidorna för översättning flimrade han förbi i en dröm: Jag står vid en gata. I en vagn, eller kanske en bil, som snabbt kör förbi mig sitter han, ler stort mot mig genom rutan och kör eller åker vidare. Det är allt.

Jag valde att tolka det som en uppmuntran, att jag var på rätt spår, äntligen. För faktum är att jag inte kan dra mig till minnes någon ytterligare dröm där min farbror figurerat sedan den gången för snart två decennier sedan, detta trots att jag då och då under åren funderat på hela denna besynnerliga historia. Något slags signifikans har även denna lilla blixtbild alltså.

Återstår att se om och när han behagar dyka upp igen, gärna med en närmare förklaring. En del av mig hoppas att han gör det, så att inte all min möda med detta är bortkastat trams. En annan del hoppas att det bara är just det, och att jag kan glömma alltihop och ägna mig åt mer konkreta spörsmål.

Tiden får utvisa vad som är sant och en fortsättning kan följa. Under tiden fortgår sökandet efter någon som har både styrka och värdighet nog att leda oss.

//Nilrik

Klostrets gravkrypta i sin nuvarande form