Om en kvinna söker till brandkåren gäller, så vitt jag vet, samma fysiska krav som för en man. För kvinnor som söker till armén är det dock annorlunda; man har sänkt kraven för att fylla kvoten kvinnor.
Ideal först, sedan verklighet: hur få en armé med 50% kvinnor? Sänk kraven förstås, kvinnor är helt enkelt inte lika starka som män. Verkligheten då, att ha en armé som klarar att lösa stridsuppgifter? Det kommer i andra hand.
Här kanske någon invänder att dagens krig bara är polisaktioner. Gör det då, jag anser det inte. Försvarsmakten måste utbilda för krig, det är dess kärnverksamhet. Väpnad strid är vad man måste klara, det är baskrav. Utifrån det kan man sedan lösa annat som patrullering av banditland och skydda hjälpsändningar.
Baskrav: ett förband är inte starkare än sin svagaste länk. Om man som idag, vad det verkar, kvoterar in stora mängder kvinnor som nätt och jämnt klarat fystest, då är man illa ute om det smäller. Man måste ha en viss överkapacitet, måste som soldat klara att bära en sårad en kilometer eller mer. I fred och i på Affepatrull har man i regel transporter tillhands, men i skarpare lägen måste du som soldat visa vad du går för. Det vill säga klara det omöjliga, klara fysiskt oerhört krävande uppgifter. Inget ont om kvinnor och visst finns det soldatiska fruntimmer som klarar skivan, men om den genomsnittliga kvinnan nu har styrka som en 60 års man så är jag långt ifrån nöjd med dagens armé.
Mycket kan sägas om detta. Ovan har jag länkat till aktuell svensk debatt. Här är en amerikansk artikel med några år på nacken, mycket klar och koncis, skriven med den rätta udden. Här är ett nyare amerikanskt inlägg i frågan.
Så vad mer? Jag nämner ”amazonkvinnor” i rubriken och saken är den att jag har ett gott öga till dem som företeelse. Vi har ju i historien sådana som Lakshmi Baï, Jeanne d’Arc och Tomoe Gozen och vi har mytiska figurer som Penthesilea och den fornnordiska Hervor. Den sistnämnda har till och med sagt en för alla krigare central sak; det är när hon funnit svärdet Tyrfing och jublar, hon har nått livets mål:
– Nu har jag dig, Tyrfing! Hur mycket hellre äger jag inte dig än är kung av Norge! [Hervarasagan]
Detta är subalternens glädje, frontsoldatens glädje i ett nötskal. Detta att som stöddig krigare vara nöjd med sin lott som just krigare. Man är ointresserad av karriär och makt, man vill bara ha frontens gåtfulla tillvaro. En känsla rätt i linje med mina romanfigurer ”Camouflage” och sergeant F. i ”Eld och rörelse”.
Denna frontvisdom sas alltså av en kvinna. Så då borde kvinnor passa i armén då? Men som jag intygat: det må finnas enstaka amazonkvinnor, i myt och verklighet, igår och idag, men generellt ska kvinnor inte tjänstgöra i stridande förband. För arméns vidkommande kan tjänst som MP eller annat mindre krävande vara lämpligt. Dock går dessa frågor inte att diskutera i dagens ihjälbyråkratiserade, principridna stat. Ska kvinnor finnas i armén måste de få göra allt, något annat är diskriminering. Det är som bögbröllop: strunt samma att få bögar egentligen vill gifta sig kyrkligt, strunt samma att en borgerlig ceremoni säger lika mycket. Nej sista skärven ska de ha annars skriker de som stuckna grisar.
Det må finnas vissa amazonkvinnor. Jag har till och med skrivit en pjäs om två dylika. Det är en 24-timmars inblick på ett kvinnologement på ett regemente, någonstans i Sverige. Catolyn Corvers och Annika Johansson talar om liv och död, strid och fjollighet, krig och detta att våga se fan i vitögat. Annika är från början den naiva, den blåögda som bara tror att armén är till för att skydda hjälpsändningar. Catolyn tar henne ur den villfarelsen.
Härmed ett utsnitt ur pjäsen. Kadettkursen har just varit ute på en oförberedd övning, en nattmarsch. Återkomna till logementet kan inte Catolyn och Annika sova så de sätter sig och pratar. Catolyn tar tillfället i akt att lära sin kamrat Hur Det Går Till Här i Världen:
… jag kan lära dig vissa saker, som att det är strid som gäller. Strid och seger och efter segern spänner man hjälmen hårdare om huvudet.
Annika: Ja.
Catolyn: Förstår du verkligen det? Förstår du också att vi är på väg mot krig, storkrig, där det varken kommer att ges eller tas nåd?
Annika: Nu är jag inte med… va säger du, jag blir rädd!
Catolyn: Ta det lugnt. Du klarade ju marschen. Koppla av och njut krigarens vila. Och sätt dig in i hur den sanne krigaren tänker.
Annika: Okej, jag lyssnar. Det blir krig säger du?
Catolyn: Ja. Det är sant det jag säger. Alla våra befäl, från fänriken upp till ÖB, berättar sagor för oss: "Det blir aldrig krig, ni får bara åka till Afrika och vakta konvojer och dela ut mat till svältande, sedan får ni komma hem och sova sött." Och du min kära Annika, du har gått på den bluffen, med hull och hår.
Annika: Ja men politikerna då, de har ju gjort om försvaret till ett sånt här, vahettere, insatsförsvar. Något invasionsförsvar har vi inte.
Catolyn: Nej. Och det är synd. Men det kommer en omsvängning, snart. Dagens politiker har lurat oss. De säger att allt är bra för att vi är med i EU, och räcker inte det finns NATO.
Annika: Ja men gör det inte det då?
Catolyn: Du har ingen aning om vad som väntar…
Annika: Men det har du…?
Catolyn: Jag tänker i alla fall som en militär: pessimistiskt. Jag säger som debattören sa: "Rosafärgade glasögon passar inte till uniformens grå." Det är kriminellt för en militär att vara optimist. Då står man snart som Husband Kimmel med hela flottan sänkt för ens fötter.
Annika: "Kimmel"…?
Catolyn: Chef för amerikanska flottan vid Pearl Harbor. Den sänktes vettu…
Annika: I get it. Och jag fattar vad du säger, det kanske blir krig. Men hur då i så fall?
Catolyn: Al Qaida tar över i Mellanöstern, stöper om hela regionen. Dagens korrupta regimer faller och det blir ett nytt kalifat, ett nytt imperium där nere.
Annika: Så terrorismen
Catolyn: Den är bara ett vapen mot oss i väst, ett tillfällig taktik för att ha tummen i ögat på oss. Det är inte här de tänker ta makten. Al Qaida är inte intresserade av att fälla skyskrapor, de vill återupprätta Kalifatet, skapa ett imperium där nere. Och USA kommer på sikt att tvingas lämna Mellanöstern, det fattar varenda människa.
Annika: Jaså, hur?
Catolyn: Det är ödet. Romarriket höll Mesopotamien i två år, 117 till 119. Samma syndrom nu: västimperiet har inte i Mellanöstern att göra.
Annika: Och sen då?
Catolyn: Sen då vad?
Annika: I kriget.
Catolyn: Sen blir Ryssland oroat av denna Mellanösternaffär och man engagerar sig vid sin sydgräns. Detta gör de baltiska staterna karska, man börjar yrka på gränsrevideringar men då visar sig Ryssland ha makt att kväsa detta, man slår ner dessa baltiska oroligheter, ja man ockuperar hela Baltikum. Då, kära Annika, då tvingas EU med Sverige i spetsen agera, för inte kan vi tillåta ny baltockupation? Och så vidare, cirkusen är igång: dig that crazy sound!!!
Annika: Du gillar det här du…
Catolyn: Ja, det gör jag, det sticker jag inte under stol med. Att vara officersaspirant idag är underbart, det är upplagt för action. Gläd dig du också, vi kommer att uträtta stordåd! Major Annika bombar S:t Petersburg och tågar längs Nevskij Prospekt, i tornet till ett Stridsfordon 90!
Annika: Du är galen.
Catolyn: Lite galen måste man vara i det här jobbet kreativt galen. Kliniskt galna däremot, det är ÖB och gänget som blundar för morgondagens strider.
Ord och inga visor från en modern amazon, en svensk G. I. Jane. Catolyn har ett och annat att säga om dagens armé och säkerhetspolitiska analys. Hon är en sann krigare – hon och Annika, som under pjäsens gång gaskar upp sig och inser vad det är att vara amazon. Dock, för att behålla fokuset i denna artikel, så är dessa amazoner och sköldmöer sällsynta. Catolyn och Annika må vara sanna, kvinnor som de existerar verkligen i och utanför armén. Men generellt är män bättre än kvinnor som soldater. När man sätter upp arméförband måste man ha en jämnhög nivå, en sämstanivå som är över medel. Det får man inte med för många kvinnor i leden.
Massrekryteringen av kvinnor till armén är ett jämställdhetsprojekt som löpt amok. Som en kommentatorerna på Chefsingenjörens blogg sa, anspelande på Clausewitz: Försvarsmakten är en fortsättning av jämställdhetspolitiken men med andra medel…
Här är en fritt tillgänglig pdf med amazonpjäsen
Om skribenten: Lennart Svensson
