110 / 40 = ett skämt

Okategoriserade

För ett år sedan började en ny insatsgrupp inom polisen att verka mot den organiserade brottsligheten. Hittills har ett 40-tal grovt kriminella dömts av rättsväsendet och några hundra är misstänkta. De 40 har tilldelats ett sammanlagt fängelsestraff om 110 år och en uppenbart nöjd chef för satsningen förklarar: "Vi har nått ett fantastiskt bra resultat" (DN 29/8).

Siffran 110 i kombination med uttalanden om att man är nöjd med insatsen ger intrycket av att man nu börjar få bukt med ett mycket allvarligt samhällsproblem.

Med tanke på att det, enligt antologin Systemhotande brottslighet (2007), finns omkring 4000 mer eller mindre yrkeskriminella ter sig resultatet magert. Ett snabbt överslag ger vid handen att 40 kriminella som dömts till totalt 110 år har i snitt 2,5 år vardera att avtjäna. Eftersom interner i allmänhet friges efter tvåtredjedelar av strafftiden är de således ute efter mindre än två år. I flertalet fall kommer dessa yrkeskriminella att fortsätta förpesta samhället och göra livet surt för hederliga människor.[1]

Polisen kan emellertid inte lastas för detta. Massvis med brott blir varje år "polisiärt uppklarade", dvs man har starka bevis mot misstänkta gärningsmän men åklagare förmår inte fälla dem. Den verkliga boven i dramat är alltså den lagstiftande respektive dömande makten som överlag – alltså inte bara gentemot yrkeskriminella – utmärks av vekhet, slapphet och tolerans.

Ett aktuellt exempel är den 23-årige libanesiske medborgare som i våras dödade en 78-årig kvinna på en parkeringsplats i Landskrona. Han dömdes till 1 år och 10 månaders fängelse. Men icke utvisning. 20 år efter det beryktade Lindomefallet – då rätten bedömde ett inbrott där husägaren dödades med en stekpanna varvid de tilltalade skyllde på varandra och friades – har inget hänt. Fortfarande kan man vid dylika fall lägga skulden på varandra och frikännas istället för att båda anses ansvariga och därmed kan dömas.

Rattfyllerister som gång efter annan åker fast döms i princip alltid till samma påföljd, sisådär ett par månaders fängelse. Det tycks, åtminstone vid vissa brottstyper, finnas en tendens att hellre döma nedåt än uppåt i straffskalan. Under alla omständigheter talar mycket för att påföljderna är alldeles för låga, helt enkelt för att man inte kan utdöma längre straff.

Till detta kommer rättsstatens utomordentligt höga beviskrav. För fällande dom gäller att det ska vara "ställt utom allt rimligt tvivel" att en brottslig handling begåtts, annars ska den åtalade frikännas. Vid en rättslig prövning kan detta få närmast absurda följder. Fjolårets rättegång mot en f d toppolitiker får här tjäna som illustration. Efter att han rammat en annan bil, tog han fram en kasse öl och började dricka på olycksplatsen. När polisen kom dit var han märkbart berusad vilket bekräftades av alkoholtestet. Politikern hävdade att han började dricka efter olyckan för att lugna ner sig. Rätten kunde naturligtvis inte ställa utom rimligt tvivel att påståendet inte stämde varför han friades.

Det beskrivna är uttryck för den värdenihilism och postmodernism som gör gällande att inga sanningar finns, men endast åsikter sprungna ur känslor. I den mycket viktiga – och nedtystade – boken Från Ekelöf till Europa: Om doktrinen, det offentliga samtalet och Europakonventionen (2004) behandlas fenomenet av juridikprofessor Jacob Sundberg. Han visar hur svensk rättsvetenskaplig tradition, alltsedan 60-talet har genomgått en total omsvängning, från i huvudsak romerskt-rättsligt slag till just värdenihilism. Följden har blivit att tron på en objektiv sanning, fastslagna moraliska föreställningar om rätt och fel har avfärdats som känslouttryck. Enligt det nya synsättet finns inga "objektiva etiska plikter, endast pliktkänslor […] Rättsmedvetande, rättskänsla, föreställningar om rättvisa eller rättfärdighet är allenast känslor."

I samma anda påpekar rätt många kriminologer att straff inte hjälper. Det är dock inget argument för ett samhälle med minskad brottslighet och ökad trygghet – och därmed också frihet att slippa utsättas för brott. Vilket naturligtvis måste vara den i sammanhanget relevanta utgångspunkten.

Som redan antytts har värdenihilism har kombinerats med en oreflekterad tolerans, bl a vad gäller synen på gärningsman och brottsoffer. Saken illustreras förträffligt av anekdoten med socialsekreterarna som flanerar på stan en kväll. De råkar få syn på en sönderslagen och nerblodad yngling varvid den ene utbrister: "Jösses, han som gjort det här måste verkligen få hjälp!"

Alla gör fel. När så görs måste möjligheten att bättra sig finnas, såsom behandling under strafftiden. Men det kan inte ske hur länge och ofta som helst, och framförallt inte på andra människors bekostnad. För att få en person att tänka till och avstå från kriminalitet måste kännbara och avskräckande konsekvenser finnas med i bilden. En notorisk återfallsförbrytare bör enligt detta synsätt få en längre påföljd för var gång han begår ett (likartat) brott. Beroende på brottets art bör påföljden i slutändan bli livstid för upprepad brottslighet, som när någon för exempelvis femte gången döms för grov misshandel. Har man inte lärt sig läxan på fem försök så lär man inte heller lära sig den. I preventivt syfte bör samhället sålunda rädda en sjätte, sjunde och åttonde person från att bli slagen sönder och samman, ofta med livslånga fysiska och/eller mentala skador som följd.

Åtgärden är i linje med att en fungerande värdemässig infrastruktur måste återinföras. Det räcker nämligen inte att envist upprepa – såsom samtliga riksdagspartier gör utifrån deras materialistiska världsåskådning – att arbete (och konsumtion) löser allt. Så enkelt är det ju inte. Utan robusta normer, värden och regelsystem kan ett samhälle inte byggas. Än mindre upprätthållas.

Att bara jobba för brödfödan och konsumtionens skull, utan att livet fylls med högre, mer abstrakta och kollektiva värden än "den heliga arbetslinjen", kan emellertid komma att bidra till systemets fall. Ett reducerande av människans inneboende kapacitet till en slavlik nivå där man allenast jobbar skapar alienering och känslor av meningslöshet. På sikt är detta inte ämnat för att politrukerna kan behålla sin makt. Nya alternativ träder in och tar över rodret. När det sker lär vi slippa fler dåliga skämt.

[1] Ett ytterligare rättsproblem är att den organiserade brottsligheten medelst hot får vittnen att dra tillbaka sina vittnesmål. Till skillnad från flera andra länder såsom Holland och Danmark tillåts i Sverige inte anonyma vittnesmål vid denna typ av brott, när t ex en krögare hotas av ett kriminellt nätverk som pressar honom på pengar. Thomas Bodström och Sven-Erik Alhem har avfärdat anonyma vitten med att rättssäkerheten och demokratin skulle urholkas. Men det finna inga hållbara argument för det beviskraven är fortfarande lika höga när anonyma vittnen tillåts. Detsamma torde gälla för anonyma eller åtminstone delvis avidentifierade åklagare, och i förlängningen också domare vilka sannolikt kommer att utsättas för än mer hot under nuvarande "demokratiska" styre.