Inatt var det återigen kravaller i en av Göteborgs förorter. Denna gång vid Friskväderstorget som ligger i Biskopsgården. Anlagda bränder, förstörelse och stenkastning mot polisen präglade området där utomeuropéer är i majoritet.
Reaktion har träffat två mammor som på olika sätt berörts av händelsen. Den ena är Ingrid, en svensk mamma i 40-årsåldern som bor i området tillsammans med sin tioåriga dotter. Den andra är hennes släkting, Karin. Hon är en likaledes svensk mamma som bor i ett socialt tryggt område i en annan del av Göteborg. Hennes två barn, tre och fem år, är systerbarn till Ingrid. I helgen har de hälsat på och sovit över hos Ingrid och hennes dotter.
Ingrid är lågavlönad och anpassar sig till det, bl a med att bosätta sig i områden där hyrorna är billiga men lägenheterna har bra standard. "Husen är det inget fel på, fungerande vitvaror och bra service om det händer nåt. Då kommer fastighetsskötaren snabbt och fixar problemet."
Ingrid lovordar också de fina grönområden som omgärdar stora delar av Biskopsgården. Kommunikationerna in till stan är också suveräna med buss och spårvagnar, berättar hon vidare. Hon har svårt att förstå de nedvärderande omdömen som ofta fälls om hennes område.
"Materiellt är det inga större fel. Och invandrarna är oftast snälla mot mig och min dotter som har flera utländska kompisar. Men det är klart att det finns problem."
Beträffande problem tar båda mammorna upp de tydliga skillnader som finns mellan svenska och utomeuropeiska barns lekvanor. Särskilt väl märks detta mellan pojkar och flickor. De senare är mer som svenska flickor, lugna och inte alls så hoppiga och busiga. Pojkarna däremot leker ofta våldsamt. Karin berättar att hon vid ett besök i området sett hur barn i åldern 3-6 år tränas i att sparka och slåss av de äldre barnen.
"De lärde sig karatesparkar och uppmuntrades av de äldre. Man såg att de var duktiga på det och det är inga låtsassparkar. Några föräldrar som satte stopp för det fanns inte."
Ingrid bekräftar bristen på föräldrars kontroll. Själv står hon alltid på balkongen och tittar när hennes tioåriga dotter är ute på gården. På grund av detta har hennes dotter mobbats av andra barn, vilket lett till att hon inte leker med dem. Ingrid får ibland misstänksamma blickar från andra föräldrar som inte förstår varför hon bryr sig så, om vad som händer på gården.
Ingrid är förvånad över att unga invandrarbarn får vara ute och leka sent på kvällarna. Hon tror att sådana barn kan sugas upp i ungdomsgäng, av det slag som under natten har satt eld på saker och slagits med polisen.
"GP har tonat ner hur allvarligt det egentligen var. Jag som bor mitt i smeten vet hur det var. En gångtunnel som precis skurats för att målas om efter en brand för några veckor sedan är nu igen helt svart av sot efter att de eldat upp en soffa där. Det lät som explosioner i går kväll och polisen var här i tre olika omgångar. En helikopter hovrade ovanför området i två timmar."
Ingrid har varit engagerad i en av de många integrationsföreningar som genom åren har startats i förorterna. Hon påtalade detta med att barnen leker sent på kvällarna och tyckte att man skulle göra något åt det. Men hon fick inget gehör. Hon var också med i att försöka skapa ordning i kvarterslokalen, bl a genom att informera om ordningsregler enligt vilka man inte får sparka boll inomhus, i trappuppgångarna. Men hon mötte sådant motstånd från såväl ungdomar som deras föräldrar att hon till slut inte orkade mer utan slutade i föreningen. Ingrid anser att det finns en berättigad oro hos människor som bor i de invandrartäta förorterna.
"Nattens händelse är ju bara ett i raden på exempel som visar detta. Jag fick stänga ett par fönster inatt för att barnen inte skulle andas in brandröken. I vanliga fall brukar min dotter hälsa på hos systerbarnen, de bor i ett tryggt radhusområde. Men när de för en gångs skull var här så var det ju typiskt att detta skulle hända. Som tur var sov de och märkte inget, varken av bränderna eller kravallerna."
Ju längre samtalet fortskrider visar det sig att Ingrid i grunden är otrygg. Hon låter inte sin dotter vara ute efter sex på kvällarna och hon är oroad över hennes framtid. Hon tycker inte att politikerna tar hennes och andra boendes oro på allvar. Hon skulle vilja ha en närpolisstation i området och fler poliser i rörelse där. Hon lät nyligen dottern byta till en skola i ett annat område, eftersom hon som enda svensk i klassen kände sig utanför. Dottern har ofta ont i magen och visar tecken på oro. När hennes kusiner åker därifrån ger hon dem stora kramar. Barnen längtar efter att få träffas igen.
Karin säger att detta var den väckarklocka som verkligen fått upp hennes ögon inför problemet. Hennes man, som är insatt i saken, har visserligen tidigare fått henne att inse sådant som de flesta inte är medvetna om. Men hon har haft svårt att ta till hans tankar om att våld, bränder och etniska konflikter – inom en ganska snar framtid – kan komma att bli en normal del av den svenska vardagen. Nu förstår hon. "Efter nattens händelse där mina barn, tack och lov ovetandes, varit i händelsernas centrum, inser jag vad han menar."
Redaktionen – reaktion
Relaterat
Trygghet för våra barn viktigast av allt
Om skribenten: Järven
