Psykologi, läran om tankarna och de psykiska processerna, har i tusentals år intresserat människan även om själva begreppet är betydligt yngre [1]. Som akademisk disciplin har ämnet mindre än 150 år på nacken. Under denna tid och särskilt under 1900-talets första hälft framlades flera psykologiska teorier varav några är:
– behaviorismen som menade att psyket som sådant inte kan studeras vetenskapligt; istället ska man observera beteenden som kan fastställas objektivt. De orsakas av yttre stimuli och ska därför betraktas som inlärda.
– gestaltpsykologi som fokuserar på hur sinnena bearbetar intryck som organiseras och struktureras till en meningsfull helhet.
– freudiansk psykoanalys med fokus på hur det omedvetna och undermedvetna drifter påverkar oss.
– kognitiv psykologi/psykoanalys som sattes på pränt under 1900-talets andra hälft. Den tar sitt avstamp i triaden tanke-känsla-handling och syftar till att individen ska finna en balans mellan dem. Människans tänkesätt står i centrum.
I takt med den tekniska utvecklingen inom neurologin har diverse scanningtekniker, som avläser aktivitet i olika delar av hjärnan, gjort det möjligt att pröva flera av de psykologiska teorierna. Nu kan man med åtminstone hyfsad sannolikhet antingen bekräfta eller förkasta dem.
Freudiansk psykoanalytisk stil
I dagsläget står två skolor inom psykologin mot varandra. Den ena är den freudianska-psykoanalytiska som dominerat större delen av 1900-talets västerland. Den andra är den kognitiva psykologin som vuxit sig allt starkare under de senaste 20-30 åren, för att nu vara den dominerande, i vart fall inom klinisk behandling där den bevisligen har visat på goda resultat.
Förenklat sett är freudiansk inspirerad psykoanalys inriktad på detet med dess omedvetna och underliggande drifter. Dessa anses stå i konflikt med samhällets normer och värderingar, överjaget, vilka den enskilde individen, jaget, i sin tur har att bearbeta. Individen står i skiljelinjen mellan med natur och kultur, mellan biologi och det socialt konstruerade.
Senare års socialpsykologiska och neurologiska forskning talar för att Freud hade rätt på denna punkt. Dvs hos människan pågår alltsomoftast en omedveten aktivitet i hjärnan som kontrasterar mot det medvetna, det genomtänkta och kontrollerade som (vanligtvis) lärts in via kulturen.[2]
Detta är något som även kritiker av Freud noterar, t ex psykologiprofessor Kevin MacDonald med sitt begrepp implicit whiteness. Det handlar om hur i grunden toleranta vita människor på ett omedvetet plan väljer fritidsaktiviteter och intressen som utövas i huvudsak av andra vita; vidare flyttar man till områden som bebos av likaledes andra vita (MacDonald, 2006/07). Man kan också notera att en stor majoritet av världens människor omedvetet, utan att egentligen fundera på det, väljer partners av samma etniska eller rasliga grupp som de själva tillhör.
Vidare hade Freud rätt i att erfarenheter i barndomen påverkar oss senare i livet. Däremot var han, och dagens uttolkare av denna ståndpunkt, alldeles för kategoriska när man hävdar att en traumatisk händelse i barndomen med automatik kommer att påverka individen negativt som vuxen. Detta visar sig tydligt när man studerar s k maskrosbarn vars barndom präglats av missbruk, misshandel och övergrepp. Men de har klarat av det. Som vuxna är de stabila, de fungerar adekvat och mår psykiskt bra. I kontrast härtill står de som vuxit upp under optimala förhållanden men ändå blivit neurotiska.
Ett annat exempel gäller gränssättning. Två syskon som fått ungefär samma gränser kan som vuxna uppfatta dem på helt olika sätt. Den ena kan tolka det som antingen för mycket medan den andra tolkar det som för lite. På samma sätt kan i en psykoanalys gränssättningen tolkas antingen negativt eller positivt.
Att samma villkor kan uppfattas så olika och ge så olika resultat i vuxenlivet handlar om att vi som individer har olika sårbarhet i livet. Genetiken spelar här en avgörande roll; nyare forskning visar att syskon är anmärkningsvärt olika rörande deras psykologiska egenskaper medan enäggstvillingar, föga förvånande, är oerhört lika. Inom neurobiologin råder enighet om att psykiskt välbefinnande är till åtminstone 50 procent ärftligt; ledande tvillingforskaren Thomas Bouchard menar att arv står för omkring tvåtredjedelar av vår personlighet.
Utöver detta bygger mycket av Freuds resonemang på spekulation vilket inte går att pröva vetenskapligt. Det gäller påståenden om att småbarn är sexuella varelser eller att metoden "fria associationer" skulle ge relevanta resultat.
Psykoanalys som maktutövning
Givna exempel visar att psykoanalytisk tolkning är godtycklig. Kritiker menar att psykoanalysen har ett auktoritärt drag där terapeuten kan tolka in i princip vad som helst i patientens beteende. MacDonald (2002, kap 4) tar upp att Freuds vägran att låta sig själv analyseras, vilket alla psykoanalytiker i övrigt måst göra, "speglar psykoanalysens användbarhet som ett redskap för psykologisk dominans och tankekontroll".
Under 2003 använde Mona Sahlin det psykoanalytiska greppet i maktutövning. Hon lät då avsätta integrationsforskaren Anders Westholm till förmån för den beryktade Masoud Kamali som anser att det mesta i Sverige är rasistiskt. Sahlin ansåg att Westholm tillhörde de "förtryckande strukturerna" men att han var omedveten om det. Westholm kunde naturligtvis inte försvara sig mot något som han enligt Sahlin var omedveten om. Att ett 70-tal forskare skrev ett upprop för honom hjälpte föga utan han tvingades avgå.
Psykoanalysens skuldbeläggande karaktär
Ovan har antytts att det psykoanalytiska greppet ofta är retrospektivt. Den riktar sig bakåt i tiden, till barndomen, hur man blivit bemött av föräldrarna och det omgivande samhället och kulturen – överjaget. Något tillspetsat har individens drifter, hennes "sanna och naturliga jag", förtryckts av överjaget. (Den psykoanalytiska världsbilden är en omvänd tolkning av de flesta politiska och religiösa idéer som föregått Freud; idéerna har implicit utgått från att människans biologi kräver vägledning via normer och regler. Men till skillnad från "politisk" psykoanalys har de inte förkastat dylik vägledning som setts som samhällsstabiliserande; det är först under 1900-talet som idéer börjat motverka de för samhället stabiliserande inslagen.) Sålunda skuldbeläggs samhället, dess normer, institutioner och delvis också föräldrarna. Terapins uppgift blir, för att använda psykoanalytisk terminologi, att "förlösa" individen från förtrycket.
Den här sortens synsätt anammades av diverse intellektuella under merparten av 1900-talet (MacDonald, 2002). Det skapades forskning vars underförstådda syfte var att kullkasta de västerländska samhällenas kollektivistiska och kristna värdegrund till förmån för en mera hedonistisk och individualistisk riktning. Ett viktigt intellektuellt fäste var den i Tyskland etablerade s k Frankfurtskolan. Denna skiljde sig från andra lärosäten avseende dess etniska sammansättning. Frankfurtskolan bestod främst av judiska intellektuella med Teodor Adorno och Max Horkheimer i spetsen. I samband med andra världskriget fick flera av dem en fristad i USA.
Där fortsatte man sina attacker på västerlandet som gavs legitimitet genom deras forskning. En av de mest omtalade studierna, som gjordes under 1950-talet, gällde det man kallade "den auktoritära personligheten". Traditionella värderingar i det amerikanska samhället och inom familjen ansågs generera en sorts fascistiska tendenser, som enligt forskarna genomsyrade samhället. Politikern och författaren Patrick Buchanan (2002) konstaterar att Frankfurtskolans ledargestalter hade ett märkligt sätt tacka det land som gett dem en fristad undan nazisterna.
Trots att Frankfurtskolan var tendentiös och ideologiskt präglad, något som forskare inom skolan har erkänt (MacDonald, 2002), kom dess forskning att omsättas till och ges genomslag i populärkulturen. Den utvecklades till en kritikkultur (ibid) som förkastade både vetenskapens och det civiliserade samtalets krav på logik, saklighet och strävan efter objektivitet. Västerlandet och dess politik har under efterkrigstiden påverkats kraftigt av kritikkulturen. Särskilt påtagligt blev detta efter att den s k 68-generationen på gramsianskt manér tog över de "borgerliga" institutionerna: massmedia, politik och lärosäten. Målet var att frigöra, emancipera, västerlandet som skuldbelagts som varande mer eller mindre rasistiskt, kvinnoförtryckande och homofobiskt (Degler, 1991; Buchanan, 2002).
De emanciperande idéerna finns numera i vardagen som ett normaltillstånd som vi knappast reflekterar över. De yttrar sig i medias fokus på sex och otrohet från det privata till det offentliga – samt mediala, akademiska och politiska attacker på den traditionella familjen som inte längre anses vara en normal konstellation. Härtill har diverse traditioner, kristendomen, nationen och "vitheten" – dess kultur och biologiska konstitution som sådan – blivit hårt ansatta (MacDonald, 2002; Buchanan, 2002, Järvenpää, 2006; De Geer, 2009). Globalt sett anses västvärlden vara skyldig till det mesta av ondo som hänt på planeten. Detta har fått bl a afrikanska ledare att reagera och kräva att afrikanerna själva tar ansvar för sin framtid.
Frigörelsen är knuten till tolerans som gäller för beteenden som förr var kopplade till social skam. Däremot råder föga tolerans mot åsikter som förr ansågs normala, t ex att man som vuxen individ själv är ansvarig inför sina handlingar.
Ett flagrant uttryck för sistnämnda gäller synen på kriminella. Deras skuld förskjuts ofta till samhällelig nivå där förövaren ses som ett offer för omständigheterna. En likartad förskjutning har skett inom diskrimineringsfältet där individens subjektiva känslor har kommit att överordnas objektiva kriterier och där s k omvänd bevisbörda råder; numera ska den för diskriminering åtalade visa på sin oskuld. På detta kommer att vita (heterosexuella) svenskar inte kan åberopa hetsparagrafen vilket är ett bland många exempel på hur vitheten åsidosätts. Detta strider gravt mot traditionell västerländsk rättssyn som baseras på romersk och germansk rätt.
Även barnen ska frigöras. De har därför jämställts med vuxna, lärare och föräldrar som man i alla lägen har rätt att ifrågasätta och granska – det senaste är förslaget att eleverna ska betygssätta lärarna. I den familjära sfären kan man emellertid konstatera att om ett barn så har världens bästa föräldrar kan man alltid hitta något fel i deras uppfostringsstil. Skälet är enkelt: ingen är inte fullkomlig. Och i varje relation mellan människor uppstår missförstånd. Att skylla på den andra parten är ett smidigt sätt att bortse från sina egna brister.
Det är idag ett faktum att merparten av det som förr sågs som samhällsbärande har undergrävts: kristendomen, (oreflekterad) patriotism och etnocentrism, allmän värnplikt, kärnfamiljen och traditionella värden.
Psykoanalysen – modernismen och dess inbyggda logik
Samtida betraktare konstaterar att västvärlden lider av ett historiskt sett unikt tillstånd där överheten upplöser sitt eget arv. Brittiske filosofen Roger Scruton (2005) använder begreppet oikofobi för att beskriva maktens avoghet mot det egna; liknande tankar återfinns hos amerikanske idéhistorikern Christopher Lasch (1994); franske filosofen Paul Bruckner menar att Europa lider av ett självhat baserad på ett slags masochism.
Attackerna på det egna är i linje med modernismen och dess eviga framstegstro – bakom hörnet väntar alltid något bättre. Att göra sig kvitt det traditionella och invanda, som anses förutsägbart och trist, har alltså beröringspunkter med det psykoanalytiska synsättet.
Låt oss anta att överheten generellt sett tror på psykoanalysen enligt vilken tidigare livshändelser, i t ex skolan och föräldrahemmet, är avgörande för hur man blir som vuxen. Om delar av överheten har neurotiska drag som de tillskriver det samhälle och överjag som "förtryckt" dem, ja, då synes det logiskt att attackera detta. Här är värt att erinra om att alla politiska partier vill förändra och modernisera samhället. Inte sällan kombineras detta med att motståndarsidans politik anses vara konservativ, att den begränsar individens frihet osv.
Sammantaget talar mycket för att psykoanalysen är mer av en förklaring än en metod, när det gäller att komma tillrätta med problem. Emellertid används den som bådadera. Som metod kan den förvisso fungera som en ventilerinsgsmetod som i bästa fall minskar ångest. Men ofta tycks den leda till att individer, och som vi snart ska se även kollektiv, fastnar i ett ältande av problemet. Det som hände tidigare i livet får återkomma som ett rättfärdigande för nuvarande brister hos en själv. Emellertid är det svårt att leda i bevis att tidigare oförrätter mekaniskt leder till problem senare i livet.
Kognitiv stil
Den kognitiva terapiformen har inte alls så breda anspråk som den freudianska-psykoanalytiska ansatsen. Istället är den mera och konkret och nyanserad och därmed också mera realistisk och ödmjuk. Dess grund är traditionalistisk med rötter i östasiatisk filosofi, men motsvarande tänkesätt återfinns även i västerländsk stoisk tradition.
Ordet kognitiv härstammar från latinets cognitio och anknyter till tankar, kunskap, lärande, minnen, reflektioner och föreställningar. En kognitiv stil ägnar lite tid åt misstag i det förflutna. Eller snarare, den uppmanar oss att lära av det förflutna istället för att fastna i det. Har man exempelvis blivit illa behandlad som barn lär man sig att inte göra om samma misstag mot sina egna barn. Och man gnäller inte över det som hände under uppväxten; snarare kanske man inser att ens föräldrar eller lärare nog menade väl och gjorde så gott de kunde. Överlag gäller att "gjort är gjort", som den kognitiva förespråkaren Dalai lama (2001) uttrycker saken samtidigt som han ser med skepsis på den västerländska betoningen på skuld.
Inom kognitiv tradition ligger fokus som nämnts på sambandet mellan tankar, känslor och beteendemönster. Det retrospektiva har betydelse men tonvikten ligger här och nu, i nuet och framåt. Strävan är att hitta en balans mellan tankar och känslor. Aristoteles tal om "den gyllene medelvägen", som har stora likheter med det unika svenska begreppet lagom, handlar om detta.
Aristoteles
Kognitiv terapi inleds med att man identifierar och erkänner det problem som man själv, som individ, har. Patienten vet mest om sig själv och med hjälp av s k sokratiska frågor lotsar terapeuten patienten fram till problemets kärna (till skillnad från psykoanalysen där terapeuten ofta framkastar sina tolkningar). Härefter kopplar man på olika strategier andningstekniker, tankeövningar etc – för att hantera det.
En viktig del i terapin är att ifrågasätta kognitiva förvrängningar och tankefel som alla människor har i varierande grad. Alla har vi livsregler och principer som ofta är ganska ytliga och kopplas på automatiskt vid olika situationer. Det kan leda till att man övergeneraliserar eller tolkar allt i svart eller vitt, för att nämna några av de vanligaste förvrängningarna. Kognitiv terapi kan också handla om att mera konkret konfrontera problemet där man steg för steg tar itu med att hantera problem. Det är inte säkert att man blir av med problemet men man lär sig hantera det, och man lär sig att leva med det.
Psykoanalytisk respektive kognitiv stil på kollektiv nivå
Dessa två stilar kan överföras till kollektiv nivå för att beskriva problemlösning, överlevnad och anpassning, hos folkgrupper. (Inom evolutionspsykologi används begreppet "gruppevolutionära" strategier, vilket dock inte är ambitionen i denna framställning även om sådana inslag finns.) Det ligger i sakens natur att man då måste ta till en generalisering vilket skiljer sig från en analys tillika terapi på individnivå. Emellertid lämpar sig generaliseringen tämligen väl i många sammanhang, inte minst inom forskning som berör demografi där den används flitigt. Utgångspunkten för följande är andra världskriget och tiden efter det.
Tre länder jämförs på ett ytligt plan: Finland, Japan och Israel som har flera gemensamma nämnare: väl fungerande skolsystem, starkt militärt försvar, de ligger långt framme i den tekniska utvecklingen och de har en förhållandevis stark nationell identitet där det traditionella förenas med det moderna. Länderna har också en hög nationell intelligenskvot. Och de har haft en mycket återhållsam invandring jämfört med andra utvecklingsländer; Israel har förvisso haft en omfattande immigration men endast av judisk börd.
Efter kriget var Finland ett sargat land. Tio procent av dess befolkning hade dödats, skadats eller fördrivits från de områden, främst Karelen, som ryssarna tagit över. Man hade enorma skadestånd att betala till Sovjetunionen, nog så svårt för ett fattigt land och utsatt folk.
Japan hade också besegrats och lidit oerhörda förluster. I krigets slutskede, när slaget var förlorat, fick man agera experiment för världens kraftfullaste vapen: atombomben. Två stycken fällde USA över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. Följden blev att 10Â 000-tals människor förintades på bara några sekunder. Liksom Finland hade Japan enorma skadestånd att betala till segrarmakterna, främst till USA.
De europeiska judarna hade lidit stora förluster i liv räknat, främst genom det som för eftervärlden blivit känt som Förintelsen. Till skillnad från finländarna och japanarena hade judarna inget eget land. Efter kriget, 1948, fick man ett sådant, f d Palestina, det som vi idag känner som Israel.
När Finland och Japan förlorade land var det till sina motståndare i kriget. Palestina hade dock inget med kriget att göra och dess befolkning, palestinierna, hade inte angripit judarna. Ändå fick judarna med FNs goda minne ta över deras land. Och staten Israel fick och får fortfarande ett enormt ekonomiskt stöd från omvärlden, inte minst Tyskland och USA. Förintelsen har varit en avgörande faktor för detta stöd. Därtill kommer det relativt sett stora inflytande som judar har över flera av de västerländska ländernas påverkande institutioner: massmedia, politik, juridik och ekonomi (Finkelstein, 2001; MacDonald, 2002; Earl/Rabbi, 1995; Mersheimer/Walt, 2006 – de två sistnämnda tar upp judiskt inflytande i USA).
I varje EU-land finns judar representerade i de högsta politiska församlingarna. Detta är en förklaring till att Förintelsen fått en så framträdande plats. EU och numera även FN har inrättat Förintelsens minnesdag, den 27 januari. Fokus är inte lagd på besegrandet av nazismen utan på att Europas länder, inklusive de som slogs mot nazismen, måste vara på sin vakt mot nya förintelser och värna toleransen (att Europa efter kriget varit oerhört tolerant mot utomeuropéer och att judarna idag har en utomordentlig maktställning negligeras; samma taktik gäller för feminismen och den Internationella kvinnodagen där fokus ligger inte på det inflytande västvärldens kvinnor idag har, utan på ett förment förtryck där tongivande politiker jämställer den västerländska mannen med talibaner). Budskapet från EUs överhet kungörs i dess mångfaldspolitik: Förintelsen kan sonas endast genom inrättandet av det "mångkulturella samhället". Detta sker samtidigt som Israel för världens mest rasistiska politik mot palestinierna. Åtskilliga FN-resolutioner har påtalat Israels övergrepp men varje gång har USA lagt in sitt veto – en ytterligare indikation på Israels inflytande.
En hel del material visar hur ledande israeliska politiker intar en mycket offensiv hållning i skuldfrågan. Så har Israels f d premiärminister Ariel Sharon sagt: "Vi har rätt att begära av resten av världen […] som judar är vi inte skyldiga någon något, det är de andra som har en skuld gentemot oss" (Karlsson, 2005).
På individplanet framhåller judar gärna att de tillhör andra och numera också tredje generationens "överlevare". Intellektuella med judisk bakgrund såsom Norman G Finkelstein eller Gilad Atzmon har kritiserat detta. Den förre anser att judiska organisationer har skapat en förintelseindustri (Finkelstein, 2001) medan den senare talar om "den judiska neurosen" .
Bl a åsyftar Atzmon här de ”unga post-förintelse-traumatiska israeler” vilka drabbats ev en ”form av ny kollektiv religiös dyrkan. Att vara tredje generation är att ansluta sig till ett trossystem. Det är att vara personligt traumatiserad av ett förgånget som man aldrig har upplevt. Det är att ansluta sig till ett tungt orkestrerat politiskt budord. [—] Den israeliske akademikern Yesjayahu Leibovitj, som själv är en observant jude, påpekade för många år sedan att den judiska religionen är död och att Förintelsen är den nya religion som enar judarna världen runt. Jag är böjd att hålla med om att Förintelsen nu formas som en religion. Den finns där för att ersätta ett etiskt tänkande som sätter människan i centrum. Förintelsereligionen finns där för att beröva den västerländska varelsen ett äkta etiskt humanistiskt tänkande, allt i humanismens namn" (TfFR, nr 4/06).
Utifrån de psykologiska stilarna kan man notera att judarna endogamt, inom sin egen folkgrupp, har tillämpat en i många avseenden kognitiv stil. Man har analyserat och reflekterat samt varit ansvarstagande och framåtinriktande. Exogamt, utåt sett mot omvärlden, har detta kombinerats med en form av "psykoanalytiskt" ältande och skuldbeläggande där omvärlden haft att förhålla sig till Förintelsen. Denna historiska händelse och den för Israel framgångsrika maktpositionen har varit varandras förutsättningar.
Japanerna och finländarna har överlag tillämpat en kognitiv strategi. Det gäller såväl på individplanet som på det nationella planet man är själv sin egen (o)lyckas smed (inom ramen för det kollektiv som man tillhör och delar en värdegrund med). Mår man dåligt lastar man i regel inte det på andra. Självmordstalen är bland världens högsta i Japan och Finland. Alla har säkert sett den japanske företagsledaren som gjort fel. Han erkänner sin skuld, ber om ursäkt och kan ibland känna en sådan skam att han tar sitt liv. Traditionellt sett kan detta spåras till samurajernas hederskodex bushido och harakiri.
De sju samurajerna
Även gentemot andra länder har man en kognitiv, ödmjuk stil där man inte skuldbelägger, ältar eller avkräver saker. Japan har förvisso haft en tämligen aggressiv framtoning mot vissa grannländer vilket har historiska orsaker. Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet, noterar att finländarna varken haft "tid eller intresse av att blicka bakåt [för mycket]". Inte heller har man ansett vapenalliansen med Tyskland åren 1941-1944 vara
"speciellt moraliskt tvivelaktig. Precis som många andra småstater hade Finland hamnat i kläm mellan två aggressiva stormakter, som fullständigt ignorerade moral och rättvisa i internationella relationer. I den situationen gällde det att hålla god min i fult spel, och med facit i hand kan vi konstatera att Finland lyckades mer än väl. [—] Nyckelordet för finländsk säkerhetspolitik är alltjämt pragmatism" (SvD-kultur/Under Strecket, 2/6 -02).
Japaner och finländare erkänner och konstaterar att problem finns. Emellertid ältar man inte. Istället tar man itu med dem och man inser att livet består inte bara av glädje, men också av sorg och obehag som det gäller att lära sig leva med.
88-årig finländsk krigsveteran med ett av
sina barnbarnsbarn, 2 år, sommaren 2009
Sammanfattning och slutsatser
Den psykoanalytiska världsbilden tenderar att få individen att börja tolka in negativa saker i sitt liv och skuldbelägga det omkringliggande på bekostnad av självrannsakan och självkritik. Detta synsätt anammades av diverse intellektuella, bl a Frankfurtskolan. Dess forskning bidrog i sin tur till utvecklandet av en kritikkultur med syftet att frigöra västerlandet från den traditionella och stabila ordningen. Denna "frigörelse" har kommit att prägla den västerländska politiken. Överheten har, om än utan att sätta ord på det, ofta använt psykoanalytisk tolkning för att driva samhället i vad man anser vara emanciperande riktning.
Förintelsen spelar här en viktig roll då den kommit att bli en av västvärldens främsta moraliska fundament, den grund med vilken en ny och tolerant människa ska skapas. På makronivå har det europeiska, kollektiva minnet fyllts med skam och skuld som kan sonas endast genom inrättandet av det toleranta och mångkulturella samhället.
På mikronivå har individens fel och misstag ofta kommit att skyllas på omgivande faktorer: samhället, familjen, strukturer, mm. Det egna ansvaret har i många stycken tagits ifrån individen. "Frigörandet" har inneburit en upplösning av de värden som tidigare höll ihop västerlandet. Detta har lett till en ökning av otrygghet, dysfunktionella skolor, stress, grov brottslighet, etniskt präglade konflikter, otrohet, psykisk ohälsa mm. Överheten har löst upp samhällets kitt men utan att ersätta det med något bättre.
Amerikanske historieprofessorn Paul Gottfried konstaterar att genomtänkta synpunkter på överhetens politik automatiskt bemöts med avsky. Det råder en sensitivisering – känslighet – inför de fenomen som överheten bejakar (Gottfried, 1999). Överlag tycks den västerländska undersåten kännetecknas av handlingsmönstret känsla-handling. Det är en impulsiv stil vilket passar kapitalismen utmärkt.
Den kognitiva stilen å den andra sidan är ödmjuk, realistisk, eftertänksam och analytisk. Den går från tanke till handling utan att känslan går förlorad. Målet är ju en balans mellan tanke-känsla-handling, såväl på det individuella som nationella planet. En sådan stil gynnar oss själva, som individer och kollektiv. Den gynnar också relationer mellan folkgrupper och länder. Denna stil passar det identitära konceptet som handen i handsken.
[1] Texten är det tal som författaren höll vid seminariet "Identitär ide" 26-28 februari 2010. Texten är ett utkast till en utförligare och mera genomarbetad text som kommer att publiceras så småningom.
[2] Neurologiskt har konflikten mellan arv och miljö att göra med förhållandet den urgamla, arkaiska känslohjärnan och den betydligt nyare hjärnbarken där intelligensen sitter.
Referenser
Buchanan, P. 2002. The Death of the West.
De Geer, J. 2009. Motströms. Skriftställning i urval 1996-2008.
Degler, C. 1991. In Search of Human Nature.
Finkelstein, NG. 2001. Förintelseindustrin.
Gottfried, P. 1999. A Senzitized World Order.
Järvenpää, J. 2006. Politisk korrekthet. Likriktning, åsiktsförtryck och dikotomisering.
Karlsson, I. 2005. Tro, terror och tolerans.
Lasch, C. 1994. Eliternas uppror och sveket mot demokratin.
Lama, D. 2000. Etik för ett nytt millennium.
Mersheimer, J,. Walt, S. 2006. The Israel Lobby.
MacDonald, K. 2002. The Culture of Critique. (På svenska 2006, Kritikkulturen)
MacDonald, K. Paper winter 2006/07. Psychology and White Ethnocentrism.
Scruton, R 2005. The Need for Nations.
Om skribenten: Järven
