Edit: Inlägget blev inte lyckat, men jag låter det vara kvar för att påminna mig själv om att inte trycka på ”publicera” för snabbt.

Idag ska jag försöka placera föreställningen att människan inte är något annat än en biologisk robot i ett kulturhistoriskt sammanhang. Till min hjälp har jag kulturfilosofen Jean Gebser vars insikter förtjänar mer uppmärksamhet, enligt min åsikt. Han var under större delen av sitt liv verksam utanför akademin, men fick vid slutet av sitt liv ett akademiskt erkännande genom att tilldelas en specialsydd professur vid universitetet i Salzburg. Människosynen som jag just nämnde är ett uttryck för en större kulturell strömning som har sin grund i vad Gebser kallar ”den perspektiviska medvetandestrukturen" och som han kartlägger med en kombination av stor lärdom och ett sinne för poetiska sanningar.

Gebser visar  hur olika epoker i mänsklighetens historia har dominerats av olika "medvetandestrukturer". Vi har exempelvis övergången från mythos till logos i Grekland för ca 2500 år sedan. Myten och fantasin hade en dominerande kulturell ställning tidigare, men sedan förändrades medvetandet och förnuftet fick istället en dominerande ställning. Gebser talar i det sammanhanget om "mutationer" av medvetandet. Vi kan studera övergången, men det är svårt att förklara den. Den verkar ha skett över hela eurasien vid ungefär samma tid: I Grekland framträdde de försokratiska filosoferna. I Kina finner vi Konfucius och i Indien kom Buddha. De har åtminstone en sak gemensam, nämligen att de inte längre hänvisar till mytologiska gestalter, som man gjorde tidigare. De analyserar istället sina problem med förnuftet.

Gebsers huvudverk "The ever-present origin" är på 500 sidor med liten text. Så det här inlägget blir med nödvändighet en grov förenkling av hans subtila och rika studie. Han var i ständig dialog med flera av 1900-talets främsta vetenskapsmän, konstnärer och författare. Däribland Picasso och Heisenberg, bara för att nämna två av dem.

Upptäckten av perspektivet

Om vi förflyttar oss till en senare fas av förnuftets tidsålder (logos, som började under antiken) så finner vi att under medeltiden var konsten tvådimensionell. Den var sakral så det fanns en spirituell djupdimension i den, men rummets djupdimension, alltså perspektivet, saknades.
Vi kan följa hur perspektivet uppenbarades för Petrarca genom brev som finns bevarade. Tillsammans med sin bror föresatte han sig att bestiga det högsta berget i regionen. På vägen upp mötte de en herde som varnade dem för berget, men de fortsatte ändå att kämpa sig vidare uppåt. I brevet kan vi se hur stilen blir alltmer upphetsad när Petrarca beskriver hur de närmar sig toppen. "Shaken by the unaccustomed wind and the wide freely shifting vistas, I was immediately awestruck. I look: the clouds lay beneath my feet…I look toward Italy, wither turned my soul even more than my gaze, and sigh at the sight of the Italian sky which appeared more to my spirit than to my eyes, and I was overcome by an inexpressibe longing to return home… Suddenly a new thought seized me, transporting me from space into time [a locis traduxit ad tempora]. I said to myself: it has been ten years since you left Bologna."

Upptäckten av rummets djupdimension fyller honom med bävan och får honom att fly in i tiden. Observera vad han skriver: "… a new thought seized me, transporting me from space into time."
Men sedan fortsätter han att att betrakta det ändlösa rummet som breder ut sig inför hans blick: "Then I turn westward; in vain my eye searches for the ridge of the Pyrenees, boundary between France and Spain."

Det här är början till hur den gamla världen, där endast själen var värd att kontemplera, börjar kollapsa. Augustinus hade skrivit att tiden finns i själen. Gebser visar en gradvis, men allt tydligare förändring där fokus alltmer ligger på rummet och själen så småningom går förlorad i den moderna materialismen, som är helt fokuserad på rummet och sakerna där.

Den perspektiviska epoken

Petrarca använder nästan profetiska ord om sin erfarenhet från bergets topp. Den är "certainly of benefit to himself and many others". Den inviger en ny realistisk, individualistisk och rationell förståelse av naturen.

Den perspektiviska blicken och tanken sätter spatiala gränser för oss. Den lokaliserar och bestämmer både observatören och det som observeras. Det positiva resultatet är att både människan och rummet konkretiseras. Den negativa sidan av saken är att varseblivningen begränsas till en viss sektor av rummet. Människan separerar den del som hon kan varsebli från helheten och glömmer näraliggande sektorer och andra sektorer som ligger bakom eller bortom hennes blickfält.

"Perspektiveringen" inkluderar en reduktion. Reduktionen är tydlig i den perspektiviska människans dominerande visuella orientering, som skiljer sig från tidigare icke-perspektiviska epoker där hörseln och ljuden hade en dominerande ställning (sång, besvärjelser, mantran, berättad muntlig tradition etc).

Grunden för den perspektiviska världsbilden är den visuella pyramiden, där två linjer går ut från ögonen och möts i objektet som observeras. Bilden som formas inkluderar subjektet, objektet och rummet mellan dem. Den perspektiviska medvetenheten för också med sig en ökad ego-medvetenhet. Det betraktande subjektet är centrum. Det som subjeket inte kan lokalisera i rummet existerar inte för det rationella medvetandet.

Med Leonardo da Vinci når den perspektiviska tekniken inom konsten sin fulländning. Leonardo gav perspektivet följande definition: "Perspective is a proof or test, confirmed by our experience, that all things project their images toward the eye in pyramidal lines." Under samma tid som Leonardo upptäcker rummet och löser perspektivets problem och därmed gör det möjligt att uttrycka rummets djupdimension i målningar, händer en rad andra saker som också har med rummet att göra. Copernicus slår sönder den geocentriska världsbilden och upptäcker det heliocentriska rummet; Columbus rör sig bortom gränserna för Oceanos och upptäcker en kontinent; inom anatomin upptäcker Vesalius kroppens rum. Gebser ger fler exempel som visar att från och med 1500-talet fanns en intensiv önskan att erövra rummet.

Den perspektiviska epokens slutfas

Till att börja med innebar upptäckten av perspektivet att mycket kreativitet frigjordes vilket ledde till många nya upptäckter. Men enligt Gebser befinner vi oss nu i den perspektiviska epokens slutfas. Där kan vi se hur ångest för tiden framträder som ett dominerande tema tillsammans med en alltmer absurd fixering vid rummet. Det visar sig på många olika sätt, till exempel genom vårt beroende av tiden. Vi vill "vinna tid" och "spara tid". Vi säger att "tiden går så fort", som om den vore ett objekt som rusar genom rummet. "Tid är pengar", påstår vissa och försöker transformera sin tid till välfyllda bankkonton. Ytterligare ett tecken på vår hjälplöshet inför tiden är att vi vill "fylla tiden". Tiden är alltså något tomt för oss som måste fyllas, likt en spann som man häller vatten i. Observera att en tom spann är helt i avsaknad av kvalitet.

Den samtida människan söker efter tid, men oftast på fel plats. Detta på grund av hennes brist på tid, vilket är hennes tragedi. Hon spatialiserar tiden och försöker lokalisera den "någonstans". Den spatiala fixeringen hindrar henne från att fly från sitt spatiala fängelse. Trots att hennes horisonter har expanderat, har hennes värld blivit alltmer begränsad, på grund av skygglapparna som hänger samman med den perspektiviska världsbilden. Genom att gå vidare i samma riktning, och alltså fortsätta längs linjen som är en projektion av perspektivet på tiden, kommer hon endast finna ytterligare fragmentering och atomisering. "After that, what remains, like what was left in the crater of Hiroshima, is only an amorphous dust; and it is probable that at least one part of humanity will follow this path; at least in "spirit", i.e. "psychologically." Jag tycker att man kan se utvecklingen som Gebser såg framför sig i mitten av förra århundradet tydligt så här ca 60 år senare, exempelvis genom upplevelsen av att bli utbränd har blivit vanligare och att konsumtionen av "lyckopiller" har skjutit i höjden.

Det finns alltså två sidor av perspektivet: å ena sidan en glädje över erövringen av rummet och å andra sidan en ångest över tiden och en hjälplöshet inför den. Det tar sig många olika uttryck som jag inte ska gå in på i detalj här. Men Gebser menar att tecknen som han beskriver vittnar om en epok som har överlevt sig själv.

Gebser är kritisk mot "reaktionärer". Men hans kritik bygger på en djup förståelse av vår tid och av den själsliga nöd som är ett av dess kännetecken. Gebser ger oss ett alternativ som han kallar för "the aperspectival world", som inkluderar alla medvetandestrukturer.

Det progressiva misstaget består i att man projicerar rummets utsträckning på tiden och på det viset får en linje som i den progressives fantasi är riktad uppåt, mot en ständig förbättring. "Utvecklingen går framåt", säger de rättrogna, som om tiden är ett objekt som rör sig genom rummet. Men linjen de följer har kostat dem deras själ, vilket är ett alltför högt pris att betala för att dominera rummet. De progressivas värld har förlorat sin kvalitativa dimension och underordnats kvantitetens herravälde, för att tala med en annan tänkare, René Guénon. Den är därför meningslös och ofta rent perverterad och sjuk. Samtidigt rusar folk genom rummet i ett allt hetsigare tempo för att nå morötterna som hålls upp framför näsan på dem.

Vad har då detta med påståendet att människan inte är något annat än en biologisk robot att göra? Jo, föreställningen har sin grund i det som Gebser kallar det perspektiviska medvetandet. Bara det som har utsträckning i rummet och och kan lokaliseras däri existerar för ett sådant medvetande. Men själen hänger snarare samman med tiden, som våra förfäder visste.

Jag förnekar inte att en aspekt av människan kan sägas vara en biologisk robot. Men jag förnekar att det är hela sanningen.

(Inlägget är en omarbetad version från min tidigare blogg, om någon till äventyrs känner igen tankarna.)

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.