Den senaste tiden har filmen The Interview stått i centrum för en del uppståndelse. Filmen är en komedi där två amerikanska journalister, spelade av Seth Rogen och James Franco, åker till Nordkorea för att intervjua Kim Jong-Un. I själva verket är deras avsikt att mörda honom. Med tanke på detta, och att Jong-un framställs som en feminin och labil person med smak för amerikansk kultur och lyx, har Nordkorea betraktat filmen som en provokation.
Sony utsattes för en avancerad och omfattande attack av hackers, vilka bland annat publicerade interna e-mails och diverse hemligt material. Dessa hackers kallade sig Guardians of Peace, och i mail de läckt framgår det bland annat att Sony hade politiska avsikter med filmen. Bland annat hade Sonys CEO Michael Lynton kommunicerat med think-tanken RAND Corporations försvarsanalys Bruce Bennett. Bennett hade då uppmanat Lynton att göra Jong-uns dödsscen så grafisk som möjligt, eftersom det förhoppningsvis kan leda till ett liknande mord på honom i verkligheten. Sony ska också ha fått den amerikanska administrationens godkännande att släppa filmen.
Bruce – Spoke to someone very senior in State (confidentially), He agreed with everything you have been saying. Everything. I will fill you in when we speak.
– Lynton i mail till Bennett, angående Jong-uns dödsscen
Kort sagt är det hela intressant för oss som anar att det finns konkreta kopplingar mellan amerikansk ”hard power” (det militär-industriella komplexet som bombar länder) och ”soft power” (”oberoende” film- och mediabolag som legitimerar det), men normalt saknar insikt i hur de exakta mekanismerna och kontakterna ser ut.
Om dessa kopplingar finns, kan man anta att medias rapportering kring filmen, hackerattacken, och Nordkoreas respons kommer att se ut på ett givet vis. Den i grunden spektakulära kopplingen Lynton-Bennett skulle exempelvis tonas ner eller helt förtigas, vilket ger intrycket att Nordkoreas reaktion är överdriven, att de gör politik av det som inte är politik. Såhär i efterhand, oavsett vad man kan tycka om ledningen i Pyongyang, är det precis vad som hänt. Såvitt jag kunnat utröna har exempelvis varken Expressen eller Aftonbladet skrivit om kopplingen. Deras rapportering har istället följt ungefär samma mall.
Däremot vek sig Sony initialt för hoten från Guardians of Peace, något som ledde till kritik från president Obama. Obama var också snabb att peka ut Nordkorea som ansvariga för attacken mot Sony, som vanligt utan att erbjuda några underlag annat än sin i sammanhanget förtroendeingivande historik. Eventuellt riktade USA därefter ett cyberangrepp mot Nordkorea, och Sony har omvärderat sitt beslut att inte släppa filmen.
Det är kort sagt en film som hamnat i medialt och storpolitiskt fokus. Hurdan är då filmen?
The Interview
The Interview består i grunden av två delar. Inledningsvis är det en tämligen typisk Apatow-komedi, med dess starka inslag av ”bromance” (i förbigående sagt är det inte en Apatow-film, men den påminner starkt om dem). Franco och Rogen spelar två vänner, vars relation gång på gång tangerar det mer än enbart vänskapliga. Franco spelar den imbecille talk show-stjärnan Dave Skylark, Rogen hans något mer seriöse vän och producent Aaron Rapoport. Den bild av amerikansk samtidskultur filmen, sannolikt omedvetet, ger är inte smickrande. Det är en ytlig och meningslös tillvaro de båda lever.
Rapoport är missnöjd med sitt oseriösa arbete, och de får för sig att intervjua Kim Jong-un. Innan intervjun genomförs kontaktas de av CIA, och får i uppdrag att samtidigt mörda honom. Det visar sig då att Jong-un är förtjust i både lyx och amerikansk kultur, samtidigt som han är en festprisse av stora mått. Skylark charmeras därför inledningsvis av diktatorn.
Så småningom inser han att Jong-un är en galning som ljugit för honom, och han använder intervjun för att få ledaren att både bryta ihop i tårar och orena sina byxor. Därefter vidtar en orgie i våld och blod, som slutar med att Jong-un sprängs i luften och ett regimskifte. Man får vara försiktig med att psykologisera, men om detta ger en inblick i det samtida amerikanska psyket är det en farlig tid vi lever i.
Det är en tämligen generisk amerikansk komedi. Inslaget av anal, homoerotisk och koprocentrisk humor är stort. Människor gör i byxorna, människor får upprepade gånger saker i baken, et cetera. Normalt kan sådan humor passera eftersom den implicit kommer med budskapet ”jag ska inte tas på allvar” (i vad mån detta är ett realistiskt antagande i en kultur som trots allt översvämmas av den är en annan fråga). När den är ett led i en politisk kampanj blir saken en annan, detta är alltså det kulturella alternativ och den människotyp vi vill erbjuda Nordkorea. Kombinationen av politik och kiss-bajs-och bög-humor fungerar inte.
Det inslag som fungerar rent komiskt är samspelet mellan Rogen och Franco, liksom en del av deras ordlekar. Men som helhet är det en svagare komedi än de flesta andra bromancefilmer, och redan nivån på dem brukar lämna en del övrigt att önska. Man skrattar en del i början, men därefter går det snabbt utför. Vetskapen om att detta är en politisk film gör också att skrattet kan fastna i halsen. Nordkorea är en stat i behov av reformer, men det är inte en önskvärd utveckling att staters ledare gör i byxan och avrättas på film. Särskilt inte när andra staters ledning haft ett finger med i dessa filmers tillkomst.
Relaterat
Om skribenten: Joakim Andersen
