Under 1970-talet lästes Tolkien med uppskattning av många hippies och blomsterbarn, bland annat för sina kvaliteter som civilisationskritiker. Idag är relationen mellan ideologiskt ”avantgarde” och Midgård betydligt mer ansträngd. Detta märker man inte minst när man läser recensionerna i etablerad media av Peter Jacksons avslutande film i Hobbit-trilogin, Femhäraslaget. Dessa innehåller relativt lite information om filmen, och desto mer om ovidkommande saker. Detta avslöjar en del om vårt samhälle, och motsättningarna i dess kultur. Vi ska se lite närmare på två av recensionerna.

Fredrik Sahlin på svt.se

…alla personliga karakteristika uttyddes och förlänades en obscen, löjlig eller lumpen innebörd.
– Gunnar Ekelöf

Sahlin ägnar i princip halva sin recension åt att beskriva hemlighetsmakeriet på pressvisningen. Så långt handlar det alltså mer om Sahlin själv än om filmen. Därefter avslöjar han, utan att själv inse det, vad han betraktar som naturligt, vilken som är hans antropologi. Sahlin är inte kapabel att identifiera sig med en Gandalf eller en Legolas, ens som ideal att sträva mot. Istället skriver han:

Den ende något så när levande varelsen ser vi en liten biroll, en svekfull och girig människa som till och med sjunker så lågt att han klär sig i kvinnokläder för att slippa slåss med mordiska orcher. Vilket ju egentligen är en fullt naturlig reaktion.

Detta trots att Thorin är en väl så levande person, med sin inre kamp där han slits mellan lojalitet, ansvar som kung, vänskap med Bilbo och lägre drivkrafter som ha-begär och misstänksamhet (det är fascinerande, och avslöjande, att så få etablerade recensenter lyckats identifiera den fullt möjliga jämförelsen mellan den instängde Thorin och Fästning Europa. De har helt enkelt haft de ”kritiska” glasögonen på sig redan från början). Sahlin avslöjar omedvetet de sinas antropologi. Ädla karaktärer, även sådana som brottas med lägre drivkrafter och övervinner dem, är något de ser som suspekt, orealistiskt. Rentav som ”reaktionärt”. Sahlin skriver om ”på gränsen till fascistoida rättesnören” i både bok och film, och beskriver filmerna som ”den här högtravande reaktionära trilogin”.

Samtidigt är han medveten om att människor i gemen uppskattar detta, vilket borde få honom att ana att hans definition av ”fascistoid” är på tok för bred. Det vi andra ser som eftersträvansvärt, i grunden som normalt, exempelvis att stå upp för det goda trots att vi kan vara rädda, giriga eller liknande, ser Sahlin och hans gelikar som ”fascism”.

Hynek Pallas på SvD

Var han fascist och rasist eller bara en konservativ romantiker?
– Pallas summerar Tolkiendebatten

Om Sahlin ägnar halva recensionen åt sig själv, lyckas Hynek Pallas begränsa det ovidkommande till en tredjedel. Här politiseras Tolkien och filmerna, kopplas till partiet SD och ”1800-talets bagage av romantiska föreställningar om folk och blodsband, nationer och vissa gruppers rätt till territorier och rikedomar framför andras”. I likhet med Sahlin är Pallas medveten om att Tolkien tilltalar människor i gemen, han talar därför om att ”det vore skönt om både populärkultur och samhälle kunde ägna sig lite mindre åt 1900-talets folkmyter”. Politiseringen avslutas med orden:

Men vi andra – vi som inte vill att Europa ska vara Tolkiens Midgård – bör satsa på att öppna detta hem och dess rikedomar för alla folk, inte bara för ett.

Pallas recension är något bättre än Sahlins, men de är båda märkliga. Andra etablerade recensioner handlar mer om själva filmen, även om det inte går att låta bli att ta med ett ”genusperspektiv” (så beskrivs den som ”skäggig” eller ”testosteronstinn”). Med undantag för Aftonbladets Teresa Tingbrands positiva recension anar man en distans mellan filmen och recensenterna. Det är som om man själv skulle satts att recensera en barnfilm med fel politiska förtecken. Man identifierar sig inte med målgruppen och man inser att budskapet är politiskt suspekt. Detta är särskilt tydligt hos Hynek och Sahlin, samt naturligtvis hos den Arnstad som redan karaktäriserat Tolkien som ”fascistisk”.

Av detta lär vi oss mycket om den ”nya klass” och det ”avantgarde” som på många sätt är vår motståndare i kulturkampen. För det första finns här en klyfta mellan etablissemang/”avantgarde” och allmänhet, i fallet Tolkien löper den rentav genom själva avantgardet. Många av de människor som flitigt deltar i kampen mot SD på Facebook berörs av Tolkiens sagor. Få av dessa skulle betrakta sig själva som ”fascister” av detta skäl, däremot är det tyvärr så att ”den som tiger samtycker”.

Intressant är det som i neoreaktionära kretsar summerats med orden ”Cthulhu always swims left”. ”Avantgardet” rör sig ständigt längre åt ”vänster”. Igår gick det att vara hippie eller kommunist och älska Tolkien, imorgon kommer det inte att gå. Det interna konsensus i ”avantgardet” förskjuts ständigt, och lämnar både äldre generationers radikaler och realsocialismen bakom sig. Detta innebär samtidigt att ”det är aldrig nog”. Jackson har gjort flera kompromisser med den ”tidsanda” som egentligen är artificiell. Han har gjort orcherna bleka, fört in enstaka mörkhyade invånare i Sjöstaden och en stridbar kvinnlig karaktär, rentav lagt till en romans mellan alv och dvärg. Men det är inte nog. För det är aldrig nog.

Myt och ideologi

Här anar vi en potentiell achilleshäl hos ”avantgardet”. Det de flesta av oss älskar betraktar de med förakt, och vill ta ifrån oss. Det är ett faktum som inte förs fram i den offentlighet de själva kontrollerar, men det bör ändå bli allmänt känt. Och Tolkien är lämplig i sammanhanget, då han är en så omtyckt gestalt (som ovan antytts även inom delar av den nya klassen och dess wanna-bes).

Samtidigt illustrerar Sahlins och Pallas recensioner en aspekt av det post-moderna tillståndet. Eino Kaila, Magnus Stenbock och andra har identifierat en brist på djup och äkthet i det moderna samhället. Även marxisten Frederic Jameson gör en liknande analys, där han talar om förlusten av djupaspekt och historicitet. Den politisering Sahlin och Pallas är tydligast företrädare för är ett uttryck för denna förlorade djupaspekt. Myten är knuten till djupet och till det mångbottnade, ideologin till ytan. Den som endast förmår se ytan går miste om flera dimensioner, upplever inte samma sak som vi andra. Känslor som vördnad, häpnad och liknande går dem förbi. Den som endast förmår se ytan löper också en risk att förväxla tecknet med det betecknade, något vi ser i politisk korrekthet. Ytliga och i grunden ovidkommande faktorer som antalet kvinnliga huvudpersoner eller hudfärgen på en orch blir då viktigare än den egentliga och djupare meningen.

När denna process gått tillräckligt långt kan man inte ens identifiera den djupare meningen. Ett verk som Tolkiens, vilket är mångbottnat och i grunden djupt mänskligt, kan då summeras som ”fascistiskt”. Men som ovan antytts kan man även ”från vänster” hitta mycket av värde i Midgård. På många sätt är Tolkien anarkist och varnar för girighet, han var heller ingen vän av Hitler. Där finns även ett miljövänligt budskap, och försoning står på många sätt i centrum för det goda ledarskapet. Så sluter kung Elessar fred med de folk som följt Sauron, så spelar samarbetet med woserna en viktig roll för segern mot mörkret. Sådana inslag kunde 1970-talets blomsterbarn utan problem identifiera och uppskatta. De såg Saruman och Sauron som fienden och som varnande exempel, inte Gandalf och Aragorn.

Pastischparadoxen

Konflikten kring Tolkien illustrerar även något annat om det postmoderna ”avantgardet” och deras världsbild, nämligen dess oförmåga att skapa myter och överhuvudtaget kultur med djupare mening. De är därför tvungna att återanvända tidigare generationers myter, från Midgård till Cthulhu, trots den ideologiska diskrepansen. I längden är detta en ohållbar situation, ett samhälle kan inte domineras av en ideologi som omöjliggör genuint skapande, som skär av tillflödet till källorna. Ett sådant samhälle gör sig antingen av med den skadliga ideologin, eller självdör. Tolkiens verk påminner oss kanske alltför tydligt om vår egen tids kulturella underlägsenhet, och kanske är det detta som retar, och skrämmer, herrar som Pallas och Sahlin.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.