Sven Stolpe skrev bland annat en litteraturhistorisk skildring av det svenska 1700-talet. Det är en både rolig och intressant bok, som vanligt tvekar Stolpe inte att beskriva vissa litterära verk som ”outhärdliga” och ”missfoster”. Han presenterar bland annat samtida storheter som Franzén, Lenngren, Kellgren och Nordenflycht. Stolpes skildring av Bellman är högintressant på flera sätt, inte minst då han framstår som en representant för Odenarketypen. Bellman anknyter själv av historiska skäl snarare till grekisk mytologi, men kopplingen till poesi, ”Fröja” och rus gör det uppenbart vad vi här har att göra med. Så citerar Stolpe Bellman:
Jag är en hedning, hjärta, mun och krafter
dyrka vinets gud.
Fattig, försupen –
i denna strupen
finns min rikedom…
Att vara fattig och försupen torde inte vara konstruktivt, men Oden är som bekant en mångsidig gud. Stolpe anknyter inte själv till sådana resonemang men hans skildring av Bellman ger en värdefull nyckel till tolkningen både av skalden och hans popularitet.
Linné
Hans majestät av örteriket, hertig över krokodiler och havsfruar samt herre till fyrfota djur, fjäderfä och insekter…
– samtida om Linné
Intressant är att Stolpe också tar med Carl von Linne (1707-1778) i sin sammanställning av litterära storheter. Som bekant var Linné en av Sveriges mest framstående vetenskapsmän. Bland annat utvecklade han det moderna sättet att systematisera djur och växter, och gav människan hennes namn i detta system (”Homo sapiens”). Linné var sin tids ledande botaniker. Rolig kuriosa är att Linné var en tidig kryptozoolog, han var inte främmande för att inordna djur som idag ses som mytiska i sitt system. I sin indelning av människan i raser lade han till den femte kategorin, ”monstrosus”, byggd på märkliga reseberättelser. Han har ansetts föregripa både miljörörelsen och vegetarianismen, bland annat ska han ha menat att ”människans fysiologi, både den yttre och den inre, visar att frukt och grönsaker utgör hennes naturliga föda.”
Stolpe identifierar hos Linné en fascinerande inställning till naturen, en inställning som hjälper oss att spåra ännu en aspekt av det svenska folklynnet. Linné ansåg att man i naturen och dess ordning kunde se Gud. Stolpe citerar honom:
Jag är med både kropp och själ i akademiträdgården. Dagligen knoppas där och utveckla sig nya fröjder. Där beundrar jag själv och påvisar för andra den högste Skaparens vishet, som genom mångfaldiga medel läggs i dagen.
Denna syn på naturens lagar leder hos Linné inte till uppgiven determinism och avförtrollning, utan till en djup vördnad. Allt är meningsfullt, allt är på sitt sätt fantastiskt. Stolpe beskriver honom som en ”naturberusad diktare”, även i de vetenskapliga verken. Hos den unge Linné framstår kärleken, Eros, som en kraft som genomsyrar allt skapat. Han skriver om våren, då solen kommer tillbaka och väcker till liv det som legat kvävt under vintern:
Denna solen gör en sådan fröjd uti allas liv, att det är outsägligt; då syns orren och tjädern spela, fiskarna leka, ja alla djur gå i brunst. Ja, kärleken angriper själva örterna, då ibland dem både manliga och kvinnliga, ja själva hermafroditerna hålla sina bröllop.
Poeten Linné återkommer i beskrivningen av både rödporsen, ”omgiven av förgifta drakar och djur, dvs stygga paddor och grodor, vilka om våren, då de paras, blåsa vatten på henne. Hon står och lutar sitt huvud av sorg”, och Falu gruva, ”oräknelige mörker, av solen aldrig skådat, med os, damm och hetta uppfyllde.”
Linné samlade också på djur, bland annat en tvättbjörn, syrsor och en pratglad papegoja. Sammantaget är Stolpes artikel om den poetiskt lagde botanikern givande läsning. Inte minst framträder här i ovanligt tydlig form den svenska inställningen till naturen, naturen som ett under och ett skäl till vördnad.
Mer Linné
Uppsala universitet – Linné on line (särskilt intressant torde artiklarna om
Linné och ekologin vara)
Linnés Råshult – kulturreservat
Om skribenten: Joakim Andersen
