Vi har på bloggen med jämna mellanrum tagit upp den nordamerikanska strömning som kallas neoreaktionen. Det är ett intressant fenomen, inte minst då neoreaktionärer introducerar ett antal väldigt användbara begrepp och perspektiv för att förstå den moderna världen. Så talar Mencius Moldbug om de politiskt korrekta som Katedralen, och identifierar deras karaktär av pseudo-religiös sekt. Så identifierar neoreaktionärerna också ett antal konkurrerande grupper i det senmoderna samhället, vilka kort och gott beskrivs som kaster. Med dessa kaster som utgångspunkt blir många av de politiska och kulturella konflikterna mer lättbegripliga, att ”gilla olika” är exempelvis en identitetsmarkör för människor som vill tillhöra brahminkasten (notera förövrigt att det normalt är ”vi” som gillar olika, mer sällan ”jag”).
Här anar vi ytterligare en värdefull aspekt av neoreaktionen. Olika kaster har olika sensibiliteter och olika resurser. Systemkritiska perspektiv har hittills ofta haft svårt att attrahera resursstarka kaster. Neoreaktionärerna har inte sällan en bakgrund i brahminkasten, och deras intrikata textmassor och nyktra syn på samhället kan potentiellt tilltala denna kasts mer intelligenta och trendsättande medlemmar. Det finns också en överlappning mellan en diffus sfär av libertarianer, ”nördar”, datorprogrammerare et cetera å ena sidan och neoreaktionärer å den andra. Det hela har rentav uttryckts som att de senare är ”libertarians mugged by reality”. Många neoreaktionärer är före detta libertarianer och anarkokapitalister som insett bristerna i dessa ideologier.
I Sverige är den libertarianska, anarkokapitalistiska och klassiskt liberala sfären mindre än i USA, vilket gör att förutsättningarna för en neoreaktionär strömning är mer begränsade. Men man kan föreställa sig att en del kapabla individer från den med tiden kommer att intressera sig för Moldbug, Land med flera.
Popehat och kulturkriget
Culture Wars Are Fought with Memetic Bullets
– Clark Bianco
Ett intressant exempel på mer libertarianskt sinnade individer som influerats av det neoreaktionära perspektivet och dessutom vidareutvecklat det är en av herrarna bakom Popehat. Popehat är i grunden en sorts bloggportal, vars medlemmar har olika fokus. Tämligen gemensamma områden är juridik, inte minst hot mot yttrandefriheten, och ”nördkultur”. En av Popehats mer produktiva medlemmar är Clark Bianco, som kommit att analysera det amerikanska ”kulturkriget”. Han utgår här i hög grad från det historiska perspektiv Moldbug skisserat, kombinerat med det fokus på olika thedes som Theden.tv och nydwracu arbetar med (thedes är gruppidentiteter, i stil med Moldbugs kaster men närmare släkt med etniska grupper). Men Bianco vidareutvecklar det på ett spännande vis, till en politisk färgteori.
Så spårar han det i USA pågående kulturkriget tillbaka 500 år i tiden, till England. Han skriver:
The truth is that our culture war does date to the Civil War. Just not the US Civil War in 1861. It’s the English Civil War in 1640s I’m talking about.
Det fanns under det engelska inbördeskriget flera olika grupper, en del mer ”progressiva” och andra mer ”konservativa”. På den förra sidan kan nämnas Cromwell och de olika protestantiska sekterna. Det intressanta är att när britter flyttade till Nordamerika kom de ofta att bosätta sig på samma ställen som de sina. Kulturer som stått mot varandra under inbördeskriget kom att leva vidare i det som kom att bli USA. De ”scots-irish” som utgjort rojalistiska soldater bosatte sig exempelvis ofta i Södern, nära den lågadel som också stått på kungens sida. De grupper som utgjort kärnan i parlamentaristernas styrkor bosatte sig istället i Massachusetts. Och sedan dess har kampen fortsatt, idag talar man om ”röda” (republikanska) och ”blå” (demokratiska) stater. Även kriget mellan Nord och Syd kan förstås som en ny konflikt mellan de olika grupperna.
Det är ett intressant perspektiv, vilket inte minst påminner oss om det riskabla i att döma ut ”anglosaxare” och ”amerikaner” rakt av. De olika kulturerna skiljer sig åt på många sätt. Ett sätt, vilket Bianco endast berör indirekt, är att den ena sidan saknar ett hedersbegrepp. Det gör dem till dåliga vinnare.
Senmodern färgpalett
…the problem between a tolerable game and an intolerable one is whether the players shake hands as they exit the field.
– Bianco
”Röda” står alltså mot ”blå” (även om innebörden är motsatsen av vad vi svenskar är vana vid). Bianco för in ytterligare en färg, de ”grå”. Bianco definierar dem som ”techno-libertarians”, det är en mindre grupp som motsvarar den diffusa sfär av ”nördar”, libertarianer och liknande som nämndes ovan. Han för också in den grupp som getts namnet ”pink”, i USA kallas de ofta SJW, ”social justice warriors”. I Sverige kallar de sig allt från ”rasifierade kroppar” till feminister, namnet antyder ett släktskap med Marx men det är sällan klass de intresserar sig för.
Det flera hundra år gamla kulturkriget har nu fått en ny front, där de ”rosa”, ”pinkshirts” även kallade, invaderar den grå sfären och försöker politisera den. Ett uttryck för detta är konflikten inom science fiction bland annat författaren och bloggaren Theodore Beale/Vox Day beskrivit. Ett annat är det såkallade ”gamer gate”, vilket vi tidigare berört på bloggen. Den grå inställningen till de rosa tycks främst vara ”kan ni inte låta oss vara ifred, är ni tvungna att politisera allt?”
Bianco ger flera exempel på invasionen av den grå sfären, från ”Donglegate” till avskedandet av Brendan Eich. Han visar hur de använder en strategi som kombinerar entrism och ”status shaming”, ofta riktad mot individer med låg status. Det är ingen rolig läsning, men det är nyttigt att veta hur dessa ”pinkshirts” arbetar.
Biancos avslutande analys är högintressant. Han konstaterar att han i grunden varken är ”blå” eller ”röd”. Så är han exempelvis för rätten att bära vapen, men han är också för HBT-personers rätt att använda dessa vapen mot ”bögknackare”. Bianco framstår som tämligen ”grå”. Men han kan också se att de senaste åren har ”det blå laget” dominerat, och det uppvisar mycket obehagliga tendenser (sadism, hysteri och intolerans, för att sammanfatta). Bianco skriver:
The problem I have is that the blue alliance has been on a winning streak, and with recent Blue success in gay marriage, immigration of client populations, university-and-media roll-up, etc. I feel like the culture war is over and the victors are going around (metaphorically) humiliating and shooting survivors of the losing side, and conducting mop-up operations. Witness team Blue forcing bakers to bake cakes and forcing photographers to shoot photos for partnerships that they consider immoral. Witness blue team arguing that innocent people should go to jail for rape, because – and I’m quoting Ezra Klein here – we ”need to create a world where men are afraid.” Red team men, I take that to mean. Football players. Frat boys. Not nice guys like Ezra.
Vi har att göra med dåliga vinnare, i fallet ”pinkshirts” normalt med människor som inte ens är kapabla att se de segrar deras sida vunnit de senaste åren utan endast kan se ett allomfattande ”förtryck”. I detta läge väljer Bianco sida, för sådana människor är farliga. Han citerar TV-serien Firefly angående sitt val av sida: It might be the losing side, but I’m still not convinced it’s the wrong one.
Vad man också kan notera är att Bianco inte är defaitist. Det ”blåa laget” dominerar visserligen just nu och uppvisar en vilja att förnedra ”det röda laget” ända ner på mikronivå, att inte ge dess medlemmar några sfärer där de kan leva enligt sin kultur. Men det är samtidigt en uppvisning i intolerans och hysteri som stöter bort många människor och en hybris som är riskabel. Bianco skriver:
I think that over the next decade or two the Roundheads (read Harvard Yankees) are going to take a major fall. Like dwarves delving too deep or Hitler pushing too far into the East, the irrational exuberance (not to say hubris) of roaming the culture war battlefield and humiliating your downed opponents before brutally executing them can have detrimental effects.
After all, culture wars aren’t won or lost in a single century.
Sammantaget är det ett fruktbart perspektiv, som även kan användas som utgångspunkt för den som vill förstå fenomenet ”politisk korrekthet” i Sverige. Inte minst kan det ge tillförsikt att inse att ”det blå laget” och dess rosa stödtrupper genom sitt beteende stöter bort många sansade människor, inklusive herr Bianco själv. De allt tydligare försämringar av samhället, ekonomin och kulturen deras politik för med sig kommer ha en liknande effekt. Intressant är inte minst att de genom sin kampanj mot ”de grå”, genom allt från Gamer Gate till angreppet på Flashback, riskerar att politisera en tidigare ganska opolitisk men på flera sätt resursstark miljö. Att det finns en potentiell affinitet mellan libertarianer och traditionalister antyds redan av herrar som Hoppe, de Jouvenel, Korwin-Mikke och Rothbard, liksom av relationen mellan grupper som Traditional Britain Group och Libertarian Alliance. Vi lever kort sagt i spännande tider.
Biancos artiklar
Clark Bianco – Strange Seeds on Distant Shores
Clark Bianco – Gamer Gate: Three Stages to Obit
Relaterat neoreaktion
Neoreaktionen
Mencius Moldbug – en introduktion
Från kast till klass och tillbaks igen
Davis Aurini – As I Walk These Broken Roads
Om skribenten: Joakim Andersen
