Gunnar Ekelöf (1907-1968) betraktas som en av Sveriges mest betydande poeter. Vi finner hos Ekelöf många spännande sidor. Hans beskrivning av det standardiserade och överplanerade samhället, uttryckt bland annat i Till de folkhemske, är fortfarande relevant kulturkritik. Ekelöfs ambivalenta förhållande till kollektivet är typiskt svensk, hans valfrändskap med det persiska återfinner vi hos bland annat Hermelin och Widengren.
Det mänskliga zoot och det vilda
Och fast han försökte tänka sig att generation efter generation måst göra samma iakttagelse och göra den lika fruktlös förtog det ingenting av vemodet i känslan. Människan växer mot framtiden på en mark som är belamrad av ruiner från det förgångna – åtminstone stadsmänniskan är en sådan bakgårdsblomma.
– Ekelöf
Ekelöfs beskriver i sin civilisationskritik det moderna samhället som en djurpark. Intressant är den koppling han gör mellan detta, ressentimentet och kravet på likriktning. Vår egen bur ska vara ”av standardmått”, men buren gör oss ändå förkrympta och grymma (mot både djur och människor). Ekelöf skriver:
Huvudsaken är att vår egen bur är av standardmått. Då känns det inte så mycket. Men den känns ändå. Någonting inom oss är förkrympt. Det är därför det roar oss att plåga andra. Krymplingar är grymma. Djuren är bara ställföreträdande varelser. En gång kommer det kanske att roa oss att bokstavligen hålla människor i bur, andra människor, olika människor, sådana som inte motsvarar en noggrant definierad standard som bestämmer vad man får tänka och hur man får vara.
Jünger beskrev det onaturliga i det moderna samhällets icke-organiska former, hur flygplanen skär raka linjer genom himlen istället för naturens organiska. Ekelöf är inne på liknande tankegångar i Till de folkhemske, där han talar om hur ”arkitekterna gjort molnen fyrkantiga” och hur barnen, ”(aldrig berörda av människohänder)”, sköts av ”könlösa vitaminarbetare”. Kopplingen till det levande är lika bruten som bandet till förfäderna. Ekelöf beskriver sådana ”radikaler” som strävar efter dessa bands upplösning och allt ädelts reducering till det lumpna:
Det var revolutionära resonemang såtillvida som de utgick från att den mest fullständiga traditionslöshet var idealtillståndet och att en sådan traditionslöshet var en tänkbar framtida verklighet. Mot alla stämningar eller föreställningar som inte kunde upplösas i rent intellektuella beståndsdelar uppträdde man hånfullt avfärdande. Alla livsyttringar uppfattades som funktioner, alla personliga karakteristika uttyddes och förlänades en obscen, löjlig eller lumpen innebörd. Ingen har väl blivit så missbrukad som ”fader Freud.”
Ekelöf söker sig till naturen, och skriver om de stora grottor ”där befolkningen gömde sig för ryssen på sjuttonhundratalet”:
Jag gömmer mig här på nittonhundratalet, inte så mycket för ryssen som för toppsvenskhetens sågfilare och i någon mån för mig själv.
Något revolutionärt subjekt i stil med klass eller nation finner man knappast hos Ekelöf, i centrum står istället den människa som är sann mot sig själv. Han är känd för meningar som ”mig äger ingen”, ”en värld är varje människa” och ”jag tror på den ensamma människan som inte hundlikt löper efter sin vittring”. Ur detta växer möjligheten till solidaritet: ”Gå den undre och inre vägen: Det som är botten i dig är botten också i andra.” Man känner här igen både Thomas Nydahls solitär och situationisternas radikala subjektivitet, en jämförelse med Stirner kan också vara fruktbar. Hos Ekelöf knyts detta till människans artväsen, som han kallar ”det vilda”. Han är inte grön anarkist, men släktskapen blir uppenbar när han beskriver detta vilda:
Vi har från tidigare epoker, då det vilda dominerade på jorden, behållit en föreställning om det vilda som identiskt med det onda. Men det är inte så, för det vilda ligger bortom gott och ont. Det är självständighetens, självtillräcklighetens rike, där var och en bär ett eget ansvar för sitt öde och i gengäld får en slagruta av naturen. .. nej, vi har alla blivit tama och har ingen utblick över vårt öde, anar inte mer av vad som komma skall än grisen och stutarna i vår egen lagård när slaktarn kommer till gårds framåt jul…. Men redan nu är det mänskliga samhället någonting av en zoologisk trädgård… Det är det fina och skygga, det självständiga, det vilda – inte det rovgiriga vilda utan just det vilda element som kan göra en människa till sin egen unika människa och ingen annans, detta vilda som Thoreau ansåg förklara och förtydliga vad vi vill och menar då vi helt obestämt talar om ”det goda”… istället för att tro på sig själva tyr de sig till sina auktoriteter.
Sverige och svensken
På tåg brukar man kunna sitta och hata människor, avsky det lilla livet i dem, dissekera det ena ansiktet efter det andra och bara finna fel: självgodhet, inskränkthet, vulgaritet.
– Ekelöf som misantrop
Vi finner hos Ekelöf också ett antal pusselbitar när vi lägger svenskhetens och det svenska undantagets pussel. Så talar han om svenskarnas vilja att ”se världen som idyll”. Men kriget förstörde denna idyll för oss. Han återknyter också till Almqvists tankar om den svenska fattigdomens betydelse (jämför även Almqvist och Ekelöfs ”det vilda”). Men ett brott äger rum under 1900-talet. Ekelöf skriver:
Båda representerar var sin olika värld. Det är styggsvensken, Lort-Sverige och snygg-svensken, Sport-Sverige. Båda världarna kännetecknas av var sin speciella fattigdom – det är någonting fattigt med alla överdrifter. Och slagordens nya Sverige saknar något som kanske fanns i ordspråkens – där mycket som vi har saknades. Om båda kunde komplettera varann istället för att göra varandra arvlösa och urarva.
Svensken trodde sig, likt de traditionslösa radikalerna, kunna bygga något helt nytt från grunden och gjorde sig samtidigt urarva. Det moderna, amerikaniseringen, svaldes med hull och hår. Ekelöf beskriver den genuina storstaden som en ”hjärna”, där man ingår som en tanke eller cell. Så är det exempelvis i Paris. Men i Sverige är detta förhållande till staden omöjligt. Han skriver:
I Stockholm blir det mer och mer omöjligt, om man så är barnfödd här. Därtill har system-, monopol-, funkis-, polis-, och utkastarandan gjort sig för bred. Vi har på ett tyskt sätt tillgodogjort oss amerikanismen. …Sverige är något av ett förmyndarsamhälle, vilket väl hänger samman med en viss anda av provinsialism som inte är att förväxla med nationalanda eller egenart. Det är inte till småstadsobservansen man återvänder utan till platser där det luktar skog och hav och där människorna formats efter elementen och ingått i dem, på en gång fått något av deras storvulenhet och deras vilsamma enkelhet. Svensken längtar både till naturen och till den folkrika södern därför att han vill fly omvärldens tryck.
Sverige som provinsiellt förmyndarsamhälle torde inte vara en alldeles ofruktbar beskrivning. Viljan att fly detta, ”omvärldens tryck”, kan också delvis förklara svenskens dubbla relation till kollektivet. Mötet med invandraren kan upplevas som mer opersonligt och därmed paradoxalt nog som mindre krävande. Detta antyds av Ekelöfs egen ambivalens, tydlig i Non Serviam. Han skriver där att han är ”en främling i detta land”, och identifierar sig med ”juden, lappen, konstnären i mig”, ”Vilde! Neger! Jude!, ”utanför lagen och under lagen: fången i deras, de vitas”. Idag skulle detta tolkas som exotisering och andrafiering, där Ekelöf generaliserar ”negrer” och ”judar” och reducerar dem till företrädare för egenskaper han saknar i det svenska. Någon särskilt fruktbar väg är det heller inte att gå, men det kan förklara en del av motiven bakom mångkultur- och massinvandringsprojekten, särskilt i deras inledningsfas. De eftersträvade egenskaperna finns dock även i det svenska, för den som med Almqvists ord har ett fint gehör. Det finns inga genvägar till det autentiska. Ekelöf fortsätter Non Serviam med orden:
En gång, i de korta, milda
de fattiga stundernas vilda Sverige
där var mitt land! Det var överallt!
Diwantrilogin
Kvar står gallret. Men den som inte skakar i det, honom är det synd om.
– Ekelöf
Poetiskt är heller inte Ekelöfs exotism ofruktbar, vilket märks i hans Diwan-trilogi. Dess placering i ett bysantinsk-kurdiskt 1000-tal bidrar till en viss poetisk distans vilken möjliggör en skildring av det djupast mänskliga. Dikterna om fursten av Emgión är de jag finner mest givande. Ekelöf skildrar där en akrit, en gränsfurste som förlorat allt. Tillfångatagen, bländad, kastrerad, ”en kurdisk furste, hund kallad, såväl av romäer som seldjuker”. Han har sett ”slaget och förräderiet”, han har sett människans ”smutsiga lust efter makt”. Nu reflekterar han kring vad det innebär att vara människa, och söker tröst hos Jungfrun, ”den stora främreasiatiska jungfrumodern som har alla till barn och inte någon särskild”.
Ekelöf påminner här om både Rilke och Adonis. Däremot blir det aldrig något steg till traditionen, och civilisationskritiken slår inte över i något positivt projekt. Den enskildes ansvar mot sig själv och andra är centralt, men vi har också ett ansvar att erbjuda alternativ till det som gått fel. Oavsett vilket, som kultur- och civilisationskritiker är Ekelöf fortsatt värdefull.
Politikermentaliteten är för gammal, teknokratmentaliteten för ny. Man vet inte om politikerna och ämbetsmännen är i händerna på teknikerna eller teknikerna på politikerna eller omvänt… kommer det till kritan finns inga ansvariga, bara ansvaringar…
– Ekelöf
Om skribenten: Joakim Andersen
