En framgångsrik politisk rörelse åtföljs normalt av motsvarigheter på det kulturella området. Det exakta förhållandet varierar, men man kan till exempel ta relationen mellan de konstnärer som kallade sig futurister å ena sidan och Mussolinis politiska rörelse å den andra, eller de många kulturella och andliga initiativ som idag sammanfattas som Völkischrörelsen å ena sidan och det Tredje Riket å den andra. Mindre dramatiska exempel kan hämtas från 68-rörelserna, där den politiska sidan av det hela kompletterades, populariserades och förstärktes av bland annat hippies och senare punkmusik. Den nyliberala epoken åtföljdes sedan av en opolitisk tendens i kulturen, medan Europas första gryende reaktioner mot massinvandringen ackompanjerades av skinheadskultur och vikingarock. Vår tids politiskt korrekta konsensus åtföljs å sin sida av det som kallats ”popvänster”, en sällsynt andefattig samling musiker som upprepar floskler de lärt sig redan i förskolan.

The situation… may therefore be unconditionally bleak, but in that hour when everything risks being lost… a final opportunity for renaissance will present itself.

In this vein, he predicts that the dominant musical theme of the twenty-first century will be neither an orchestral ode to joy nor the doggerel of an urban savage, but rather a solemn military march based on ancient hymns. Europeans on both sides of the Atlantic, he advises, would do well to keep step with its strong, marked rhythm.

– Michael O’Meara

Neofolk

Det kan därför vara intressant att försöka identifiera den kulturella tendens som kan kopplas till den kommande europeiska renässansen. Många menar att det här rör sig om den musikaliska genre som går under namnet neofolk. Anledningarna till detta är flera. Dels genrens känsla för det disciplinerade, tidvis det rent militärt marschbetonade ljudet, med dess ödesmättade inslag (ett bra exempel på detta skulle kunna vara H.E.R.R.s The Fall of Constantinople). Dels att de teman som är återkommande passar som hand i handske med det traditionellt europeiska, det må sedan vara känslan för naturen, det organiska och det hedniska (som hos Forseti), eller ett intresse för Europas historia och den tragiska sidan av denna. Samtidigt finns det ofta ett elitistiskt etos och estetik, som innebär att den enkla propagandan undviks och att det hela istället präglas av ambivalens (något som betyder att genren ofta kan tilltala även de individer som har svårt för alltför uppenbar gruppsolidaritet). Figurer och symboler som är välkända för traditionalister dyker också flitigt upp, från Julius Evola, ”den svarta solen” och skandinaviska asagudar till Codreanus Järngarde och idén om Imperium Europa. Visserligen ofta med den ambivalens som gör att man inte kan vara säker på om det är en lekfull provokation, eller ett genuint ställningstagande. Där populärkulturen präglas av en vilja att ”skaka rumpa” och vinna extremt kortvarig ”ryktbarhet”, präglas istället neofolk av värdighet och allvar.

Von Thronstahl

I was searching for a way to express the European identity in a musical way. That’s how Von Thronstahl came into being… The prefix “von" indicates aristocratic nobility when put in front of a name. And “Thronstahl" translates “the steel of which the throne is made". The whole name stands for being untouched or irremovable by the constant change of the world.

– Josef Klumb, Von Thronstahl, i en intressant intervju med Heathen Harvest

Ett av de mer intressanta neofolkbanden är det tyska Von Thronstahl (om det sedan egentligen ska klassificeras som neofolk, neoklassiskt eller någon annan subgenre är ointressant för tillfället). Det är också ett av de mer ”politiska”, med låtar som The Age of Decay and Democrazy och tributer till det rumänska Järngardet som Hail You Captain and Thy Guard. Det är också ett av de mer lättlyssnade banden i genren, och rekommenderas överhuvudtaget varmt.

Några favoriter från Youtube nedan (vissa av videorna håller mer tveksam kvalitet då de är gjorda av glada amatörer):

Adoration to Europa

Dressed in Black Uniforms

Äldre inlägg:

Johan Björnsson – Von Thronstahl

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.