Tage Lindbom (1909-2001) var en på många sätt inspirerande och intressant människa. Han utsågs 1938 till chef för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, men kom med åren att ifrågasätta socialismen. Lindbom lärde känna traditionalister som Frithiof Schuon, och konverterade till islam. Han är en av de svenska företrädarna för traditionalism och konservatism, och har påverkat och inspirerat många människor.
Efter Atlantis
En bok som författades innan Lindbom bröt med socialismen är Efter Atlantis, från 1951. Det är samtidigt en av de bästa studierna av socialismens och arbetarrörelsens historia jag läst, en studie som kan rekommenderas både socialister och icke-socialister.
Lindbom beskriver flera av de viktiga företrädarna, från ”utopiska” socialister som More och Saint-Simon till mer sentida namn som Marx, Proudhon, Bernstein och Lenin. Han ger prov på omfattande kunskaper, jag visste exempelvis inte att Proudhon var så puritansk eller att tidiga utopister ofta pekade på klosterväsendet som bekräftelse på att det gick att leva som i Utopia eller Solstaten. Samtidigt för Lindbom in nya, intressanta kategorier i sin idéhistoria. De flesta torde känna till att Lenin var revolutionär och Bernstein reformist, eller att Marx och Proudhon var för respektive mot att använda staten som instrument i kampen, men i Efter Atlantis arbetas med andra dikotomier och på så vis ges idéhistorien fler dimensioner. Det hela bidrar till att göra socialismens idéhistoria betydligt mer komplex och spännande.
Så studerar Lindbom hur olika socialister ställt sig till lyx och överflöd. De för-industriella, som More och Campanella, var negativa till lyx och föreställde sig bland annat en regim där klädseln var likriktad. En senare socialist som Fourier var däremot positiv till lyxlivet. Lindbom studerar också arbetsmoralismen hos olika socialister, och den viktiga skillnaden mellan socialism som bygger på naturrätt och sådan som bygger på framstegs- och utvecklingstankar. Han visar hur socialismen på många vis är ett barn av liberalismen.
En viktig dikotomi rör inställningen till det storskaliga respektive det partikulära. Hos Marx är det storskaliga idealet, han åser med välbehag hur de stora företagen slår ut de mindre. Lindbom skriver:
Marx dolde inte sitt förakt för det som var smått. Med tydlig triumf talade han om hur de väldiga produktivkrafterna, de välorganiserade arbetarmassorna, de billiga massartiklarna, de stora städerna skulle segra. Framtiden tillhörde det stora, det snabba, det effektiva.
I jämförelse med Marx kvantitativa synsätt citeras Bernstein, som skrev: ”I friheten utvecklar sig sinnet för det särpräglade.” Nära knuten till denna dikotomi är synen på centralism och federalism, där Marx framstår som centralist medan exempelvis Proudhon och Bakunin är federalister. Lindbom ger en rättvis och god introduktion till deras federala ideal.
En annan viktig dikotomi rör synen på staten. De tidiga socialisterna och liberalerna utgick från att staten snart skulle vittra bort, något även Marx, Engels och Lenin antog. Dessa tre var dock öppna för att erövra staten och en tid använda den som instrument i klasskampen. Mot detta finner vi Proudhon och Bakunin, tidiga anarkister. Särskilt Proudhon är här av intresse. Han varnar för den politiska revolutionen, och vill istället se en ekonomisk. Med ekonomiska medel ska det nya samhället byggas i det existerandes mitt, tills staten och storkapitalet konkurrerats ut av arbetarnas egna organisationer och initiativ.
-Proudhon
Liknande tankar finner Lindbom hos Louis Blanc, som ville att staten genom kreditgivning skulle möjliggöra för proletariatet att bilda associationer, ”samhällsverkstäder” (liknande tankar finner vi hos Marx konkurrent Lasalle, honom fördjupar sig Lindbom inte i). Associationen var något som ofta förenade socialister och liberaler under denna tid, Lindbom tar upp kooperationens tyske fader Schulze-Delitzsch som var liberal. Det fanns för honom ingen motsättning mellan en liberal, rentav manchesterliberal, ekonomi och arbetarnas ömsesidiga hjälp i form av sjukkassor, begravningskassor, försäkringssystem, ”folkbanker” och konsumentkooperationer.
En annan dikotomi rör synen på klasserna. Marx framstår där som fokuserad på proletariatet, medan Proudhon förespråkade en allians mellan arbetare, bönder och medelklass mot ”den nya feodalismen” som statens allians med storkapitalet innebär. Proudhons perspektiv påminner här om senare libertarianer och, delvis, om det socialdemokratiska folkhemmets praktik. Saint-Simon uppställde istället en distinktion mellan producenter och parasiter, och samlade arbetare och företagare i den förra kategorin. Företagarna framstod för honom som producenternas naturliga ledare. Saint-Simons perspektiv återkommer, som Henning Eichberg visat, även i vår tid, riktat mot bland annat bidragstagare. Intressant är att Proudhon ibland slets mellan sin småborgerliga och proletära bakgrund, och kunde uttrycka förakt för massorna och beundran för entreprenörer.
Sammantaget är det alltså intressanta dikotomier Lindbom studerar, definitivt av värde för den non-konforme socialisten som vill precisera på vilket sätt hans eller hennes perspektiv skiljer sig från stalinismen. Proudhon presenteras som den mångsidige och spännande tänkare han var, för vilken friheten alltid hade en central plats.
Hat eller trygghet
Var Marx hatets profet, blev Lenin hatets verkställare.
– Lindbom
Lindboms analys av arbetarrörelsens historia bygger på två begrepp. Å ena sidan konstaterar han att hatet är en stark drivkraft, och att det var föga överraskande att många proletärer hatade borgarna. Detta är också förklaringen till att det var Marx och inte Proudhon eller någon annan som blev arbetarrörelsens teoretiker. Hos Marx står hatet i centrum, legitimeras och ges en tillsynes vetenskaplig underbyggnad. Den konstruktiva sociala fantasi som Fourier eller Proudhon representerade, och det ansvar de lade på människor att själva bygga ett bättre samhälle, stod sig i jämförelse slätt.
Lindbom finner dock att Marx missade arbetarrörelsens dubbla ansikte. Den andra sidan av den proletära erfarenheten är otryggheten, som växte när det patriarkaliska samhället monterades ner. Genom reformer och genom associationer strävade man efter att minska denna otrygghet. Och här knöts arbetarrörelsen genom kampen för diverse reformer oundvikligen till staten, en stat som inte visade några tecken på att vilja vittra bort. Socialdemokraterna ingick i samlingsregeringar, kommunisterna i Sovjet kom att bli statsbärande efter en blodig revolution. Men resultatet var i båda fallen att arbetarrörelsen knöts till staten och till nationen, och att hatet som motiverande kraft minskade. Vilket enligt Lindbom var oundvikligt. Hans resonemang är här kärnfulla. Om man exempelvis uppfattar klasskampen som ett krig är det ofrånkomligt att arbetarnas härskaror behöver ledas av en generalstab, och en auktoritär socialism blir följden. Om man söker trygghet är det lika svårundvikligt att man vänder sig till staten, och på sikt blir en del av den. På sikt finns det en konflikt mellan trygghet och hat, om man prioriterar det senare och söker revolution eller omfattande socialisering riskerar man det förra. Det fanns kort sagt en logik i arbetarrörelsens historiska utveckling.
Vi har statssocialiserat vår ångest. Det är den enda socialisering, som vi hittills har genomfört med verklig framgång.
– Lindbom
Lindbom identifierar både positiva och negativa sidor i denna utveckling. Arbetarrörelsen, folkrörelserna, den kommunala politiken, allt detta fungerar som skolor i demokrati. Men med tiden utkristalliseras en stab som på heltid ägnar sig åt politiken, vilket enligt Lindbom är ofrånkomligt med tanke på hur komplexa frågor det numera handlar om (Michels ”oligarkins järnlag”). Risken är då att medlemmarna passiviseras, ”den västerländska demokratin befinner sig i en mycket kritisk situation”.
Samtidigt har staten vuxit till aldrig tidigare skådade proportioner, och ingått symbios med ekonomin. Lindbom talar om ”den stora koalitionen” mellan tidigare motståndare. När arbetarrörelse och kapital försonats är risken stor att staten riktar aggressionerna utåt (Lindbom skriver under en era då kolonialismen ännu fanns och då krig mellan Öst och Väst var en hotfull möjlighet). Lindbom tar också upp den maktcentralism som växer fram, och som gör att tidigare friheter hotas. Idag ser vi detta genom sådant som NSA och FRA, liksom yttrandefrihetens ständiga inskränkningar.
Det hela är skrivet för ett halvt sekel sedan, men i den avslutande analysen av socialismens problem äger Lindbom fortfarande relevans. Han konstaterar att ”socialismen endast innebär lösningen av ett delproblem”, för ”kapitalismens skuldkonto är… ofantligt mycket större än vad den marxistiskt-socialistiskt-kommunistiska samhällskritiken ger vid handen”. Här anar vi den betydligt radikalare civilisationskritik Lindbom senare skulle uttrycka. Han tar där upp hur kapitalismen brutit ner gemenskaper utan att ersätta dem med något nytt, hur den fostrat en anda av karriärism, konkurrensmentalitet och aggressivitet (en mentalitet marxismen anammat, även om det här gällt klasser snarare än individer). Kapitalismen har samlat människomassorna i de stora städerna, utarmat det estetiska och ignorerat det själsliga. Socialismen har anammat många av kapitalismens perspektiv, från materialismen till framstegstron. I praktiken befinner socialismen sig i en ”babylonisk fångenskap” i den moderna staten.
Som synes påminner Lindbom här om den nya vänster som försiktigt började göra sig hörd under 1950-talet men på allvar slog igenom först 1968. Post-materialism, miljöfrågor, själen, estetiken, vantrivseln i kulturen, sådana frågor kom då att hamna på agendan. Men Lindbom visar genom sitt exempel att en sådan inom-socialistisk kritik lika gärna kunde leda vidare till ett ifrågasättande av socialismens själva grunder, och bli en kritik av moderniteten. Fullt så radikal var han dock inte i Efter Atlantis, där står kritik av socialismens babyloniska fångenskap snarare i centrum.
Mot detta ställer Lindbom en socialism som bygger på de mindre gemenskaperna. Bara så tycks friheten kunna garanteras. Han framstår inte som alltför optimistisk, ”mina förhoppningar är mycket små” skriver han, men den som vill identifiera krisens orsaker och finna fragment av en annan socialism finner mycket av värde i hans studie. För min del är det inte minst Blancs, Schulze-Delitzschs och Proudhons associationer som är av värde, liksom Bernsteins och Proudhons intresse för det småskaliga och ”särpräglade”. Proudhons fokus på frihet och den federala principen är också av intresse, liksom den väg bort från klasshatet både Proudhon och reformisterna antyder. Proudhons syn på familjen som samhällets kärna är också positiv. Sammantaget är detta en bok som rekommenderas varmt. Lindbom står med ena benet kvar i socialismen, vilket gör att en socialistisk läsare kan få ut mycket av den. Beskrivningen av Marx som en ”hatets profet” torde samtidigt vara av intresse för den anti-kommunistiske läsaren (de hederliga skildringarna av bland annat Proudhon och Bernstein balanserar samtidigt detta).
Relaterat
Ferdinand Lasalle och den andra socialismen
Charles Fourier och hans idévärld
Paradoxen Proudhon
Quiding och kommunalsocialismen
Distributism, mutualism, solidarism
Om skribenten: Joakim Andersen
