Vår tid präglas av att allt ständigt går snabbare och snabbare. Detta är ingen ny insikt, redan futuristerna hyllade och bejakade denna konstant ökade hastighet. En samhällsfilosof, och utbildad stadsplanerare, som analyserat hastighetens och rörlighetens betydelse för den moderna världen är Paul Virilio (f. 1932). Han kallar denna vetenskap om hastighetens betydelse och förändringar för dromologi. I serien med inlägg om intressanta nutida filosofer har turen idag kommit till Virilio.
Historien enligt Virilio
… history progresses at the speed of its weapon systems.
Virilio påminner om Marx i sin historieskrivning genom den betydelse han ger materiella faktorer. Dock beskriver han historien mer i militära termer än i ekonomiska, och är mer intresserad av hur militära innovationer påverkat politiska och sociala förhållanden. Exempelvis visar han hur krutets militära användning i Europa ledde till stadsstatens/kommunens undergång, eftersom hennes murar då blev betydligt mindre svårintagliga.
Den faktor som påverkar historien mest i Virilios modell är hastigheten, som ständigt ökar. Rörelsen och hastigheten står i ett komplext samband med sådant som naturliga och politiska gränser, städer, vägar och militärvetenskap. Virilio ger ett nytt och spännande perspektiv på detta, och visar bland annat hur makthavarnas syn på geografi förändrats historiskt. Inte minst kom synsätt från kampen om världshaven att tillämpas på land. Målet var hela tiden att reducera geografin till något som påminner om det öppna havets fria ytor, där man kan manövrera trupper utan att behöva ta hänsyn till sådant som floder, städer, skogar eller berg (han påminner här om Deleuzes distinktion mellan ”smooth” och ”striated space”, och om Jüngers reflektioner kring stridsflygets oroande raka bana genom rymden). Genom att bygga motorvägar kom man ett steg på vägen mot detta mål, genom att bomba sönder hela regioner och föra in stridsvagnen, ”landskeppet”, under Första världskriget kom man ytterligare ett steg, och med kärnvapenbestyckade missiler har man enligt Virilio i praktiken upphävt det fysiska rummet och avståndet.
Klasskampen och den politiska kampen ses också av Virilio som något som är kopplat till rörlighet och hastighet. Classes dangereuses, de farliga klasserna, utmärktes då av sin vana att driva runt på gatorna, där ordningsmakten försökte att genom polis och stadsplanering få dem under kontroll men där de när som helst kunde samlas till upplopp. Virilio ger exempel på hur politiska ledare satt dessa rörliga grupper i rörelse, och återger bland annat Goebbels reflektioner inför erövringen av Berlins gator. När huvudstadens gator erövrats satte både Goebbels, och på sin tid Franska revolutionens Saint Just massorna i rörelse ut ur den, i fälttåg på annat håll (exempelvis ”helveteskolonnerna” som massakrerade det konservativa Vendée). Virilio ser också bilens roll i försöken att pacifisera de farliga klasserna, ett motoriserat samhälle är både mer individualiserat och mindre oroligt än ett samhälle där människor driver omkring till fots. Han ger här exempel både från USA och Tyskland, och överhuvudtaget ser han snarare likheterna mellan de tre dominerande ideologiska svaren på moderniteten (liberalism, fascism och kommunism) än några avgörande skillnader. Detta är befriande, då man därmed slipper den implicita hyllning av anglo-saxisk kapitalism som demoniseringen av ”undantagen” Tyskland och Sovjet leder till.
Virilios tankar kring relationen mellan stadsplanering och rörelsemöjligheter påminner här om de gamla situationisternas reflektioner kring detournement och psykogeografi. Vissa delar av staden är exempelvis stängda för vanliga flanörer (med ”gated communities” som idealtypiskt exempel), medan andra är uppbyggda på ett sådant vis att man inte kan stanna i dem.
Dromokraterna
… in the final account the West’s so-called revolutions have never been made by the people, but by the military institution.
Kontrollen över massornas rörelse kopplas hos Virilio till en originell syn på klassbegreppet. Han talar återkommande om både det militära proletariatet och det klassiska. Här visar han hur galärslavar och sjömän redan tidigt tvångsrekryterades bland de allra fattigaste, och hur militären länge var ett rättslöst och fattigt skikt. Virilio studerar sedan de skiftande relationerna mellan vanligt proletariat, militärt proletariat, militära herrar, och borgarklass. Han visar bland annat hur den moderna eran präglades av det totala kriget, där herrarna satte en hel nation i rörelse (här anknyter han återigen till Jünger, och dennes nihilistiska ”der Arbeiter”-gestalt).
Denna totala mobilisering återkom också i alla de tre svaren på modernitetens utmaningar, även om den kunde kallas olika saker (”militär socialism” et cetera). Efter det totala kriget ser han dock hur strategin förändrats igen, särskilt i den ledande nationen; USA. Istället för extensiv expansion (erövring av territorier) erövrar man världen genom ett utbyte av varor. Detta omfattande system är dock inte mindre totalt än det totala kriget, eftersom man nu i praktiken kontrollerar hastigheten och rörligheten hos ett otal aktörer, varor, turister, et cetera.
… the utopia of a national wealth invested in automobiles, travel, movies, performances… A capitalism that has become one of jet-sets and instant-information banks, actually a whole social illusion subordinated to the strategies of the cold war. Let’s make no mistake: whether it’s the drop-outs, the beat generation, automobile drivers, migrant workers, tourists, olympic champions or travel agents, the military-industrial democracies have made every social category, without distinction, into unknown soldiers of the order of speeds – speeds whose hierarchy is controlled more and more each day by the State…
Virilio ger flera intressanta exempel på hur rörlighet varit en källa till makt och militär överlägsenhet. Så beskriver han det tidiga medeltida samhället som uppdelat mellan en rörlig och militär härskarkast, och en bondekast knuten till jorden genom ägandet.
Man kan också tillämpa hans teorier kring den ständigt ökade rörligheten på problemet med massmigration, som möjliggjorts just genom de nya transportsätt Virilio beskriver. Här blir då återigen politiska ingrepp för att kontrollera rörligheten nödvändiga, i varje fall om man inte önskar att européerna som folk i framtiden ska försvinna.
Virilios betydelse för en radikal rörelse
Att Virilio har en poäng i sin beskrivning av den ökade hastighetens roll som en central del av moderniteten torde vara uppenbart. Frågan är dock hur man ska ställa sig till detta. Virilio själv ska vara influerad av både katolicism och anarkism i sitt samhällsideal, och erkänner flera gånger sin intellektuella skuld till Heideggers insikter i den moderna teknologins nihilistiska väsen, men nöjer sig normalt med att beskriva verkligheten snarare än att ge några alternativ till den. Ytligt betraktat finns det två svar på dromokratin. Man kan antingen ta avstånd från det hela, och sträva efter att ”sänka farten”. Eller så kan man bejaka det hela, som Marinetti och futuristerna gjorde.
Att alltid reducera antalet lösningar, kombattanter, eller liknande, till två, är dock ett återkommande misstag i vår civilisation. Det bör även gå att identifiera en tredje väg, där man låter dromokratin underordnas högre mål, och där man anstränger sig att genomsyras av rätt mentalitet även när man rör sig med ljusets hastighet. Detta skulle kunna vara ett arkeofuturistiskt svar på utmaningen.
Om skribenten: Joakim Andersen
