För några veckor sedan tog vi upp den franske samhällsfilosofen och antirasisten Pierre-André Taguieff på bloggen. Hans analys av den samtida antirasismen visade att denna befinner sig i en djup kris. Man kan misstänka att denna kris kommer fördjupas av Nicholas Wades nyligen utgivna A Troublesome Inheritance, vilken underminerar det vanemässiga avfärdandet av geners och rasers/genetiska populationers betydelse. Wades bok, och nya vetenskapliga rön mer generellt, kommer gradvis att få den etablerade ideologin att framstå som det den är – liberal kreationism utan grund i forskningen.
Demonisering
Taguieff har gjort en intressant analys av demoniseringens roll i politiken och det han kallar ”hatets cirkel”, i boken Du diable en politique. Réflexions sur l’antilepénisme ordinaire. Han studerar där dels Front National, dels ”antilepenismen”.
Taguieff menar att i nationalismens logik ingår ett inslag av demonisering, där olika grupper framställs som fiender och hot. Vad gäller Front National har det rört sig om allt från etablissemanget till invandrare. Detta torde överensstämma ganska väl med den etablerade bilden av nationalistiska partier, Taguieff tillför inget nytt här (även om man som nationalist och invandringskritiker, både för sin egen och för övriga samhällets skull, regelbundet bör skärskåda den bild man har av bland annat invandrare, muslimer och andra grupper).
Mer intressant blir det när Taguieff studerar de grupper som vänder sig mot Front National. Han finner nämligen att dessa förfaller till samma demonisering, och att resultatet blir det Girard skulle kalla mimetisk rivalitet, det Anatole Leroy-Beaulieu summerade med orden ”intolerans föder intolerans”.
Samtidigt noterar han att för ett parti som Front National fyller demoniseringen en politisk funktion. Det finns ett samband mellan att vara demonisk och att vara karismatisk, demoniseringen väcker nyfikenhet och bryter också den mediatystnad som annars är fallet. Detta gör att ett parti som Front National måste uföra en balansakt. Å ena sidan får man inte bli för demoniska, å andra sidan skulle man också förlora på att helt ”avdemoniseras”.
Demoniseringen har några problematiska inslag enligt Taguieff. Dels bygger den på att den demoniserade, oavsett om det rör sig om invandrargrupper eller invandringskritiker, avhumaniseras. Samtidigt är den kopplad till en konspiratorisk världsbild, där flertalet muslimer ljuger om sina mål och påstår att de inte alls vill ta över när de blivit många nog, invandringskritiska partier ljuger om sina egentliga åsikter, och så vidare. En följd av detta blir att demoniseringen är antipolitisk, och närmare kopplad till moralismen. Politiken bygger på diskussioner och kompromisser, men diskussioner är inte möjliga med den som ljuger om sina mål. Taguieff citerar här Julien Freund: ”freden är oundvikligen en kompromiss, annars är den inte annat än en illusion och en utopi”. Denna förmåga till kompromisser är det som gör att inbördeskrig inte uppstår, men en demoniserad grupp vill man varken lyssna på eller kompromissa med, inte heller tillerkänna legitima intressen.
Taguieffs analys är intressant även i ett svenskt sammanhang. Det finns i invandringskritiska kretsar inslag av demonisering, där allt från muslimer till judar avhumaniseras och utmålas som hot på ett sätt som varken är sant eller sunt. Självkritik är därför alltid nyttigt. Men det finns också en omfattande och etablissemangsstödd demonisering av invandrings- och etablissemangskritiker, som Taguieffs analys fångar väl. Det är därför vuxna människor upplever det vara oproblematiskt att störa politiska möten, att sparka människor på grund av deras åsikter, et cetera. Det är också därför egentliga analyser av varför människor röstar på SD och SvP lyser med sin frånvaro, förutsättningen för en sådan analys är att man tillerkänner dem legitima intressen och detta vill man ogärna göra.
Följden av detta kan emellertid, som Taguieff låter antyda, vara dels att man som antirasist genom mimetisk rivalitet förvandlas till en kopia inte bara av SD-väljaren, utan av den mediala bilden av honom/henne. Man stirrar kort sagt in i avgrunden lite väl länge. Följden är också en växande polarisering, där en betydande grupp av befolkningen inte får sina legitima intressen erkända. Vad det på sikt kan leda till får var och en själv fundera på, det rör sig inte om någon särskilt önskvärd framtid.
Utdrag ur Taguieffs bok återfinns här: Diaboliser et être diabolisé, le cercle de la haine
Mer Taguieff
Om skribenten: Joakim Andersen
