Ett länge omhuldat framtidsprojekt för webblogg Oskorei har varit den noologiska manualen. I korthet skulle detta vara en manual i noologi, läran om tankarna, de mentala kategorierna, och konsten att tänka på rätt sätt. Planen var att med utgångspunkt i den mest avancerade moderna filosofin, och traditionell hedendom, identifiera de många fallgropar som finns i våra samtidas tänkande och gör att de inte ser verkligheten som den verkligen är. Detta skulle också visa hur avancerad hedendom och traditionalism faktiskt är, och hur mycket av den mest avancerade moderna filosofin hittar tillbaka till en hednisk världsbild.
Detta planerade projekt har tidvis gett avtryck i bloggen. Exempelvis kan nämnas artikeln om Max Stirner och individualanarkismen, där deras kopplingar till hednisk världsåskådning togs upp. Även artiklarna om Nibelungen och germansk ödestro, med deras kopplingar till det som i brist på bättre kallades heroisk nihilism. Så även kritiken av det dualistiska tänkandet i samband med årsdagen av 9-11, och texten om Sun Tzu och krigets konst.
Den noologiska manualen skulle alltså identifiera några fallgropar, som exempel kan nämnas tendensen till dualism, moralism, egalitarianism och statiskt tänkande. Begrepp som kritiskt skulle analyseras är Människan, Individen, Utvecklingen och Historien. Dagens inlägg blir ett första, något kaotiskt, utkast till en sådan manual. Denna kaotiska form behöver dock inte nödvändigtvis vara av ondo, om man ska tro Nietzsche.
You need chaos in your soul to give birth to a dancing star. – Nietzsche
Värt att notera är dock att om man tidigare ansett webblogg Oskorei vara svårläslig, ideologiskt suspekt eller på annat vis otäck bör man inte läsa dagens inlägg. Dessa tendenser tas idag till sin spets, känsliga läsare är härmed varnade och vi tar inte ansvar för eventuella fall av vanmaktshat.
Autenticitet – Bortom existentialism och essentialism
Vem är jag? Det är ett av de första frågor man, åtminstone som det Julius Evola kallar differentierad person, ställer sig (detta är Evolas motsats till massmänniskan, kan man kanske säga). Genom både modern filosofi och indo-europeiska myter kan man ana ett svar på detta som är tillfredsställande. Sådana myter berör ofta en hjälte som till en början flyr sitt ursprung och sin identitet, som tvingas gå i landsflykt, tjäna hos främmande furstar eller leva som fredlös. Detta leder dock så gott som alltid vidare till att han/hon återvänder hem, till sin egentliga identitet. Borta bra men hemma bäst. Afrikansk dans och reggae i all ära, men när man passerat 30 föredrar man riktig musik.
På samma vis är det för den differentierade personen i vår tid. Identiteten är samtidigt något givet och verkligt, och något man väljer. Inte sällan efter att man under en ungdomsperiod vänt den ryggen och gjort uppror mot den. Men förr eller senare inser man att man är den man är, och att man inte kan vara annat, och inser att detta är en dygd (”frihet är att göra det som är nödvändigt” har liknande insikter också uttryckts, begreppet autenticitet kan också användas). Detta val har en existentialistisk och decisionalistisk innebörd, då det är så avgörande för ens livsprojekt. Som Nietzsche skulle ha uttryckt det så är det också ytterst en fråga om smak. Vissa människor blir aldrig vuxna, och dessa kan mycket väl fly från sin identitet hela livet.
Detta överskridande av existentialism och essentialism har tidigare behandlats i artikeln Kulturhjälten som antiliberal livsmodell.
Ontologisk anarkism och reifiering
Den moderna postmoderna filosofin har dekonstruerat ett flertal begrepp som byggde upp det traditionella Europa. Frågan är då hur man ska ställa sig till detta. Å ena sidan bör man inse att bara för att postmodernisterna beskrivit tecknets historia och relationer till andra tecken, innebär detta inte nödvändigtvis att det inte finns en verklighet (att någon studerar mitt namn och hur det förändrats genom historien, är trots allt inte ett hållbart argument mot min existens). Man bör å andra sidan utsätta samtidens mer omhuldade ideal och begrepp för samma dekonstruktion. Om det inte finns några svenskar bör man fråga sig om det egentligen finns några människor. Om ”Gud är död” kan man fråga sig vem det är som envisas med att ge ”mänskliga rättigheter” konstgjord andning.
Anarkisten Hakim Bey har här ett värdefullt mentalt redskap, kallat ontologisk anarkism. Kort uttryckt innebär detta att han undrar varför så många anarkister gnäller oavbrutet på Staten, som om detta vore en metafysisk gudomlighet som är kapabel att kontrollera allt de gör. Bey påminner här om att den moderna ”staten” varken är metafysisk eller allvetande. Det är en organisation uppbyggd av ett antal människor, och är man bara medveten om det så kan man göra en hel del. ”Du är fri att göra allt du kan komma undan med”, uttrycker Bey i princip detta, ”staten är en grupp beväpnade män” har det också uttryckts.
Anarkisterna har alltså enligt Bey reifierat den moderna staten, och tagit dess påståenden om allmakt på lite för stort allvar. Liknande tankesätt kan med fördel appliceras på de flesta andra centrala begrepp och företeelser i det moderna samhället, om inte annat är det nyttiga tankeexperiment. ”Finns” exempelvis mänskliga rättigheter, lagar, rösträtt och egendom, egentligen?
(Att de kan vara praktiska att bevara, och ibland överensstämmer med ens egna ideal är en annan sak i sammanhanget.)
Bortom individualismen
Den borgerliga epoken utmärks inte minst av den centrala roll Individen intar i vårt tänkande. Detta missar både att individen är en del av större sammanhang (som dessutom format honom/henne, något bland annat Piccone och personalisterna gått in mer på), och att individen kan delas upp i diverse beståndsdelar.
I traditionell världsåskådning uttrycktes detta dels genom synen på samhället som en kropp, och samhället som indelat i kaster. Dels genom den pluralistiska själaläran, där människan ansågs ha flera olika själar (detta har tagits upp i artiklar om den organiska samhällstanken och indo-europeisk syn på kropp och själ). Detta synsätt påminner uppenbarligen en del om de autonoma marxisternas ständiga tal om människan som bestående av små ”maskiner” och ingående i ”mängden”, problemet här är att dessa saknar förmågan att skilja mellan högre och lägre. Att med uppenbart nöje ständigt återkomma till anala göromål, som Deleuze och Guattari gör i Anti-Oedipus, är ett exempel på detta. Detta innebär att vi har begränsad användning av autonom marxism, trots att de också angriper tron på ”individen” (och att det, som Evola skrivit, är att föredra den borgerliga individualismen i jämförelse med ännu lägre ideologier).
Eller som Lovecraft uttryckte ”mängdens” arketypiska förehavanden:
The time would be easy to know, for then mankind would have become as the Great Old Ones; free and wild and beyond good and evil, with laws and morals thrown aside and all men shouting and killing and revelling in joy.
Humanismen och Mänskligheten
Kopplat till individualismen är humanismen, alltså tron på Mänskligheten (det är trots allt som bärare av en liten dos ”mänsklighet” som Individen kan göra anspråk på sina många ”rättigheter”). Om denna sociala konstruktion, och hjärnspöke, har tidigare skrivits följande i artikeln om Stirner:
Det torde vara ganska uppenbart att Stirner ser Gud som ett sådant hjärnspöke, eller “hjul i huvudet". Han motiverar aldrig detta med argument, utan utgår från att det är självklart att hans läsare är materialister (en illvillig läsare skulle kunna hävda att materialismen är Stirners eget hjärnspöke). Mer intressant är då att han ser ett sådant begrepp som Mänskligheten som ett hjärnspöke av religiös natur, faktiskt än mer krävande än de gamla religionerna. Detta innebär att även liberaler, konservativa och kommunister är religiösa, eller “besatta", enligt Stirner. Det är här han blir som mest användbar för oss idag, för han hjälper oss att identifiera de hjärnspöken som ligger bakom massinvandring och radikalfeminism som just en sorts religioner. För “Mänskligheten" har i den liberala ideologin ersatt Gud, och är ett abstrakt väsen som styr allt från vår invandringspolitik till vår socialpolitik. Konkreta människors väl och ve är ofta rätt ointressanta för den som tjänar abstraktionen “Mänskligheten". Han påminner oss också om att en människa kan bli fri rent juridiskt, men att det inte hjälper mycket om han/hon fortfarande bär med sig sin slavdrivare i huvudet.
Stirner går dock längre än så, han ser även Moralen, Lagarna, Nationen, Familjen och Äganderätten som sådana hjärnspöken. Idag skulle man kanske använda uttrycket “sociala konstruktioner". Stirner är här dock mer kluven. Å ena sidan kan man ha känslor för sin familj, och då är de konkreta. Eller så kan man underkasta sig familjen, trots att man egentligen inte vill, och i det fallet är den ett hjärnspöke.
Värt att notera är att det även i traditionell världsbild finns begrepp som påminner om liberalismens ”Mänsklighet”, men då normalt med en explicit koppling till det heliga.
Kopplat till Mänskligheten och Individen är Egalitarismen, alltså jämlikhetsideologin som dominerar vårt samhälle. Kritiken av denna, och framhävandet av Rätten till skillnad som alternativ, torde dock vara välkända vid det här laget (annars rekommenderas Nietzsche, de Benoist och Stirner).
One law for lion and ox is oppression – Blake
Dualism och moralism
Den moderna epoken utmärks inte minst av det dualistiska tänkandet. Saker och ting är antingen Goda eller Onda, och är de Onda så måste de bekämpas (”Ondskans axelmakter” et cetera). Detta är ett tänkande som är främmande för både traditionell hedendom och modern filosofi. Det hedniska tänkandet kände istället flera olika uppdelningar, såsom Vackert och Fult, Starkt och Svagt, et cetera. Vi känner igen detta hos Carl Schmitt, som skiljer mellan den politiska distinktionen Vän och Fiende och den moraliska distinktionen Gott och Ont.
Att komma bortom det dualistiska tänkandet torde vara av betydande vikt för att man ska kunna se verkligheten mer sådan den egentligen är. Only the Sith think in absolutes, så att säga (även om våra samtida oftare är konformt apatiska än sith-lorder).
Kopplad till dualismen är moralismen, där man identifierar ett stort antal handlingar, symboler, ord, och så vidare såsom i sig själva onda. Boten på detta är inte att man hänger sig åt alla dessa beteenden, utan att man inser att det beror på vem som utför dem, varför, och i vilken sinnesstämning. Ofta finns det dock goda skäl till att de beskrivits som onda och förbjudna av diverse figurer. Man kan som ett exempel ta användandet av droger. Det finns en uppenbar skillnad mellan en shaman som nyttjar droger av religiösa skäl, och en försupen förlorare som dricker upp sin familjs pengar. Trots detta kan det ha varit så att det historiskt visat sig vara så riskabelt att tillåta individen att själv avgöra vilken kategori han/hon tillhör, att många samhällen valt att förbjuda dem helt och hållet. Detta uttrycks i indisk tradition utan större inslag av moralism, och på ett sätt som närmast påminner om Max Stirner.
”Du gör egentligen vad du vill, men vissa beteenden leder till att samhället för att skydda sig självt straffar eller förintar dig”.
Värt att påpeka är att detta perspektiv varken innebär att man planlöst hänger sig åt sin småskurna egoism eller att ”ändamålet helgar medlen”. Handlingar definierar vem man är, och vissa handlingar förvandlar en, mer eller mindre omgående, till en undermänniska. Detta är en del av innebörden i det nordiska hedersbegreppet. Olika filosofier passar olika typer av människor, och är man en undermänniska kan moralismen vara en nödvändighet för att man ska få ett lyckligt liv och inte förstöra för sin omgivning till den grad att den tvingas ingripa.
To Ride, Shoot Straight and Speak the Truth – indo-iranskt ordstäv i nytolkning
Essentiellt-nominalistiskt tänkande
Ett problem i vårt tänkande är dess essentialism och dragning åt nominalism. Vi anser gärna att saker och människor ”är” olika saker, oföränderliga etiketter som tydligen säger oss allt om dem (han är ”nazist”, kristendomen är ”judisk”). Människan är förvisso det djur som gärna ger sin omgivning namn, men det kan bli ett handikapp.
En viss grad av essentiellt tänkande är ofta nödvändigt, men det blir ett handikapp när man inte inser att det just är ett redskap, och när man saknar ett dialektiskt tänkande. Företeelser är i ständig förändring, påverkar varandra, och kan ofta slå över i sin motsats. Radikalt tänkande kan stelna och bli ett skadligt, tomt skal, och positiva ting kan komma ur de mest skadliga sammanhang. Detta är skillnaden mellan ett subversivt-politiskt tänkande och ett primitivt-religiöst.
Som exempel på denna fallgrop kan nämnas de som menar att ”kristendomen är judisk”, utan att analysera de vitt skilda former av kristendom som funnits, och finns, historiskt, och hur dessa påverkats av indo-europeiskt tänkande. Man kan också nämna konservativa som fortfarande röstar på KD eller M, utan att inse att de inte längre är det de varit och kallar sig. Kort sagt blir det nominalistiska tänkandet ett tydligt handikapp när det saknar en historiskt dimension.
Deleuze utgår från Nietzsche i en kritik av detta. Enligt Deleuzes tolkning anser vi ofta att politik handlar om partier, som likt kroppar möts på ett biljardbord. Detta är förvisso ett nyttigt synsätt att ta till sig, men det måste kompletteras. För Deleuze handlar det snarare om energifält, som påverkar ”bollarna”, ett synsätt han delar med metapolitiken (detta har tagits upp mer i artikeln om Deleuzes Nietzsche).
Kopplat till detta är åtskillnaden mellan kvantitativt och kvalitativt tänkande (som tagits upp i artikeln om Sun Tzu). Präglade av naturvetenskapen som vi är tänker vi ofta i kvantitativa termer. Vi räknar således soldater, väljare, pengar och annat. Lika centralt torde dock vara att avgöra deras kvalitativa egenskaper.
Dialektik och ständig förändring
Centralt torde här vara att man kan identifiera det i tillvaron som är i ständig förändring. Här har man nytta av dialektiskt tänkande, som bland annat innebär att man använder termerna tes – antites – syntes, men också att man inser att förändringar ofta gror i det fördolda innan de plötsligt tar revolutionär form (Marx använde den liknelsen för att beskriva klasskonflikter, den kan också användas på allt från etnisk konflikt till antimoderna stämningars tillväxt).
Mytos och logos – myten som ett annat språk
Många överdrivna rationalister avfärdar myter som vidskepelse och lögner. Mot detta kan man fråga sig om ”ägande”, ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter” inte är väl så absurda exempel på vidskepelse. Man kan också konstatera att dessa rationalister ställer fel frågor. Myten är nämligen snarare ett annat språk, ägnat att uttrycka sammanhang och sanningar som förnuftet inte är kapabelt att fånga.
Mytens roll har i vår tid återupptäckts av allt från massans psykologer till ”vanliga” psykologer, statsvetare till författare.
Ett exempel på mytens förmåga att uttrycka saker som man då instinktivt inser är den gamla distinktionen mellan Kaos och Kosmos, där Kaos är både kreativt och hotfullt. Myten om Ragnarök kan också appliceras på vår nutida situation.
Det kan alltså vara värt att notera att en fungerande världsbild inte kan vara byggd enbart på förnuftet, utan även kräver inslag av myt (blod och vilja, som Autonom uttryckt det).
När det gäller det mytiska kommer vi in på en annan fråga, nämligen traditionalismens övermänskliga sidor. Detta kan inte tas upp i en text om modern filosofi, men man bör vara medveten om att vår tids långt gångna materialism inte nödvändigtvis är annat än en viss periods vidskepliga övertygelse.
Historiskt tänkande – för- och nackdelar
Marxismen är på många vis en bristfällig världsåskådning. Den har dock två starka sidor, och detta är inte minst förmågan till ett historiskt tänkande. Detta slår lätt över i en primitiv historicism med tydligt religiösa övertoner, där man tror att Historien är förutbestämd och rör sig i riktning mot det utopiska, klasslösa samhället.
Ett historiskt tänkande utan historicism (utan stort H kort sagt, utan metafysisk tro på sådant som Framsteget, Historien och Utvecklingen) är däremot en styrka. Då är man ständigt medveten om att man lever i en historisk verklighet, och försöker att identifiera vilka trender, lagar, tidsanda och cykliska mönster denna företer just nu. Detta för att man ska få optimala förutsättningar att påverka den. Man inser då vilka attribut och strategier som just nu är oanvändbara, och vilka som håller på att bli cutting-edge (detta historiska tänkande tas i viss mån upp i artikeln om väpnad kamp och revolutionära situationer).
Marxismens andra starka sidor, som också de övertagits från Hegel, är tankarna kring totalitet, övergången från klass-i-sig till klass-för-sig, och det dialektiska tänkandet.
Ett liknande, genuint historiskt och politiskt, tänkande hittar vi förövrigt hos Carl Schmitt.
Nihilism
Den noologiska manualen kunde lika gärna ha kallats en manual i nihilism, och det är definitivt så att en differentierad person tenderar att genomskåda samhällets olika lögner om sig självt. Frågan man bör ställa sig själv, när man ämnar påverka detta samhälle, är naturligtvis i vilken mån man bör dela med sig av dessa subversiva insikter och i vilken mån man bör ge läpparnas bekännelse till konformismen.
Om skribenten: Joakim Andersen
