Vi har tidigare på bloggen stiftat bekantskap med den italienske marxisten Antonio Gramsci och hans teorier om hur överheten behärskar folket genom allt från skola och kyrka till media och språk. Gramsci hade dock ytterligare teorier som är av värde för varje oliktänkande och revolutionär minoritet, teorier som kan vara av värde för att klassificera det skede den etniska kampen befinner sig i i vårt land, och Europa som helhet.
Gramsci utgår från militärhistoria, närmare bestämt den indiska frihetskampen mot britterna. Han menar att man kan urskilja tre former av ”krig” i denna politiska kamp; rörlig krigföring, ställningskrigföring, och underjordisk krigföring. Han definierar dem på följande vis:
Boycotts are a form of war of position, strikes of war of movement, the secret preparation of weapons and combat troops belongs to underground warfare. A kind of commando tactics is also to be found, but it can only be utilised with great circumspection.
In political struggle, there also exist other forms of warfare – apart from the war of movement and siege warfare or the war of position. True, ie. modern, commandos belong to the war of position, in its 1914-1918 form. The war of movement and siege warfare of the preceeding periods also had their commandos, in a certain sense.
Samtidigt varnar han för att stirra sig blind på likheterna med den militära sfären, och att överdriva rent militär kamp (exempelvis infantila fantasier om ”revolution” i en situation som avgjort inte är revolutionär, och där man ofta inte ens vet vilka faktorer som krävs för att en situation ska kunna definieras som sådan).
Another point to be kept in mind is that in political struggle one should not ape the methods of the ruling classes, or one will fall into easy ambushes. In the current struggles this phenomenon often appears.
Detta beror inte minst på skilda sociala gruppers olika förutsättningar. Överheten har stora möjligheter att sätta upp mer eller mindre officiella militära grupper, medan folkets stora massa på grund av tvånget att arbeta och tjäna pengar till sin försörjning har betydligt större begränsningar på det området:
For certain classes a war of movement and manoeuvre is necessary – because it is the form of war which belongs to them; and this, in the case of political struggle, may include a valuable and perhaps indispensable use of commando tactics. But to fix one’s mind on the military model is the mark of a fool: politics, here too, must have priority over its military aspect, and only politics creates the possibility for manoeuvre and movement.
Intressant är Gramscis åtskillnad mellan den ryska och den västeuropeiska situationen, där Ryssland 1917 lämpade sig väl för den typ av rörligt krig som innebar att bolsjevikerna stormade statsapparaten och övertog den med våld.
In Russia the State was everything, civil society was primordial and gelatinous; in the West, there was a proper relation between State and civil society, and when the State trembled a sturdy structure of civil society was at once revealed. The State was only an outer ditch, behind which there stood a powerful system of fortresses and earthworks: more or less numerous from one state to the next, it goes without saying – but this precisely necessitated an accurate reconnaisance of each individual country.
Gramsci menar alltså att i Västeuropa räckte det inte att störta staten, utan den stabiliserades av ett otal institutioner som gav den en form av foklig ”legitimitet”. Det skulle därför krävas ett långt ställningskrig, där man steg för steg trängde tillbaka överheten och fråntog den dess legitimitet i folkets ögon. Detta skulle inte vara enkelt, insåg Gramsci:
…then one passes over to siege warfare; this is concentrated, difficult, and requires exceptional qualities of patience and inventiveness.
Samtidigt menade han att detta var skäl till en viss optimism:
In politics, the siege is a reciprocal one, despite all appearances, and the mere fact that the ruler has to muster all his resources demonstrates how seriously he takes his adversary.
Sverige i Gramscis modell
Ska man tillämpa Gramscis modell på Sverige blir det uppenbart att överheten här försäkrat sig om både legitimitet och massornas passivitet genom ett så intrikat och omfattande system att det på sitt sätt är imponerande. Indoktrineringen börjar redan på dagis, och fortsätter sedan genom hela utbildningssystemet (vilket förklarar att de som genomgått högre utbildning ofta är mindre oppositionella än andra. Antingen har de medvetet sökt sig dit för att de uppskattat smaken av hjärntvätt redan tidigare, eller så har den längre och mer intensiva kontakten med utbildningssystemets subtila och inte alltid så dolda budskap spelat in). Media, ett statssubventionerat (och därmed även -kontrollerat) föreningsliv, et cetera kan också nämnas som ideologiska ”skyttegravar” som omger det överhetskontrollerade ”palatset”.
I det läget kan man enbart fantisera om väpnad revolution (och liknande former av rörlig krigföring), istället är det ett långt och, som Gramsci uttrycker det, tålmodigt och uppfinningsrikt, ställningskrig som väntar. Det rör sig kort sagt om den dubbla strategin där man dels bygger folkrörelse och ett ”samhälle i samhället”, dels utmanar överhetens ideologiska hegemoni genom metapolitisk, kulturell och intellektuell verksamhet. Hur man kan tolka Gramscis begrepp kommandoattacker, som framhävs som ett komplement till det rena skyttegravskriget, kan man också diskutera, sannolikt skulle det i vår era röra sig om spektakulära men ständigt mer populära manifestationer, noga utvalda för att uppnå maximal effekt.
Om detta sedan leder till att man står tillräckligt stark för att utmana överheten den dag en större kris underminerar dess hegemoni, eller om man gradvis kommer att påverka dess dominerande värderingar åt sitt eget håll på samma vis som 1968-vänstern gjorde, återstår att se. Sannolikheten är stor att en större kris är det som hinner först, och om man då vill undvika att det blir en sektion av överheten som ”radikaliserar” sig och vinner folkets stöd (på samma vis som Folkpartiet till och från lockat till sig potentiella SD-väljare genom olika utspel) är det viktigt att man då redan vunnit en viss hegemoni.
Om skribenten: Joakim Andersen
