Situationen i Sydafrika får för det mesta väldigt begränsat utrymme i svensk media. Förenklat kan man säga att landet spelat ut sin roll i den officiella ”antirasistiska” diskursen efter att apartheid avskaffades och ANC tog över. De onda hade nu förlorat och de goda tagit över, och alla levde lyckliga i alla sina dar (att den politiskt korrekta världsbilden är så infantil att den kan jämföras med en barnsaga är kort sagt ett faktum). Historien har dock inte tagit slut, och det finns ett flertal aspekter av utvecklingen i Sydafrika som kan vara av intresse att närmare studera, bland annat då de bekräftar kritiken mot den politiskt korrekta liberalismen.
”Det var bättre förr”
Overall, the polls showed that about 60 percent of South Africans felt the country was better run under apartheid, with both blacks and whites rating the current government less trustworthy, more corrupt, less able to enforce the law and less able to deliver government services than its white predecessor.
– IOL News
HDI, Human Development Index, är ett mätinstrument som utvecklats för att mäta faktisk välfärd i olika länder. Sydafrikas HDI var relativt hög under apartheideran, men har sjunkit efter att ANC tog över. Landets HDI var exempelvis högre 1975 än 2005, och denna negativa utveckling har ägt rum trots att apartheideran också präglades av tilltagande sanktioner mot landet, sanktioner som sedan avskaffats.
Man kan också notera att det finns en utbredd ”apartheid-nostalgi” i landet, där en majoritet, både svarta och vita, i opinionsundersökningar uttryckt att det var bättre under apartheid, både vad gäller korruption och brottslighet.
En liknande nostalgi kan identifieras i de gamla östblocksländer som chockliberaliserats, denna likhet antyder varför apartheid avskaffades. Men mer om det nedan.
Vad man kan konstatera är att Sydafrika är en stat där det lever ett flertal grupper, där både ”vita” och ”svarta” i verkligheten utgörs av och lever sida vid sida med ett stort antal etniska grupper. En del av dessa, som khoi och sanfolken, hade exempelvis sådana relationer med boerna att ett flertal hybridfolk uppstod, bland annat rehobotherna och griquas. En sådan mångetnisk stat kan styras på flera vis. Inför man västerländsk parlamentarism enligt principen ”en person, en röst” är risken stor att företrädare för den största gruppen tar över staten och använder den för att tillskansa sig fördelar. Detta är exakt det som skett i Sydafrika, där ANC-ledare använder en rasistisk retorik men samtidigt utvecklats till en svart överklass. Som antyds av HDI och nostalgi är de dessutom en sämre överklass än den vita överklassen var.
Det andra alternativet baseras på rätten till skillnad och erkännande av grupper. Apartheid är ett möjligt uttryck för en sådan lösning, med bland annat egna hemländer för olika grupper. I Sydafrika tycks denna i grunden sunda princip dock ha kombinerats med ett antal andra logiker, som protestantism och kapitalism, vilket gjorde genomförandet svårt. Men det förklarar varför bland annat zulutraditionalister och rehobotherbastarder samarbetade med en regim vars ideologi var något mer komplex än enbart ”rasistisk”, och varför icke-svarta och/eller icke-xhosaminoriteter som bland annat just ”basters”, ”coloreds” och khoi sanfolk på olika vis missgynnats i det mer demokratiska Sydafrika och grannländer.
Att ANC visat sig vara så dåliga ledare kan bland annat bero på partiets kommunistiska rötter, men som vi ska se nedan kan det även ha andra, tämligen oväntade, orsaker.
Vidare läsning
Meng Hu´s Blog – Black South Africans Lived Better Under Apartheid
Uhuru Guru
Geopolitik – Godahoppsuddens nya Europa
The ruling class in South Africa, though fronted by black faces, continues to work in the service of Western finance capital and the neoliberal agenda, lining their own pockets while the streets, mines, and slums ring with the cries of the workers and the poor demanding justice.
– Eric Draitser
Den europeiske geopolitikern Jordis von Lohausen beskrev Sydafrika som ”Godahoppsuddens nya Europa”, och gav det en central roll för Europas geopolitiska intressen. De mest infantila ”antirasisterna” lever i en värld där vita rasister i Sydafrika, USA och Europa samarbetade för att behandla svarta illa, men verkligheten tycks ha varit mer komplicerad än så.
Detta blir tydligt när man följer utvecklingen i Sydafrika på Global Research, en sida som knappast kan beskyllas för rasism. Vi finner då att viktiga kapitalintressen långt innan apartheid avskaffades började knyta kontakter med ANC och att övergången från vitt till svart styre inte var så revolutionerande som man kan anta. Finian Cunningham skriver på Global Research:
Contrary to popular myth, the handover of power was not so much a surrender by a discredited regime buckling under the weight of international opinion and internal dissent. It was rather more of a choreographed changing of the guard in which the white rulers dutifully stood aside to let the ANC leaders take their place. But the tacit understanding was that nothing of substantive change in terms of economic policy and wealth distribution in that country would take place.
Key players in this choreographed, political musical chairs were US and British mining companies, with the blessing of their respective governments. As early as the 1980s, mining giants such as De Beers, Anglo-American Mining Corporation and Rio Tinto, were grooming leaders within the ANC for the eventual handover of government… Three factors moved the US and British to engage with the ANC. Firstly, since independence from Britain in 1961, the white South African government had proved to be something of a recalcitrant client for Washington and London. It had begun courting trade in minerals with other nations such as Japan, Germany, France and South Korea. Secondly, the Soviet Union was then the major patron of the ANC. The US and Britain could not risk the mineral wealth of South Africa falling into Russian hands, so they had to hedge their bets. Thirdly, as Molyneaux points out, “the ANC leaders lacked political experience to thwart globalist plans so they made good servants to the super wealthy elite".
Av detta kan man dels dra slutsatsen att Sydafrika var en relativt oberoende aktör, med en ideologi som inte rakt av överensstämde med den amerikanska (man kan jämföra med Israel och Saudiarabien). Om Cunninghams analys stämmer kan man anta att efter apartheids fall skulle landet inordnas tydligare i den amerikanska intressesfären, samtidigt som de berömda produktionsförhållandena inte i grunden skulle ändras. Så är också fallet. Det nya Sydafrika deltar i militärövningar tillsammans med NATO, bojkottar iransk olja i strid med sina egna intressen, och massakrerar strejkande gruvarbetare. Samtidigt använder man sig av rasistisk, anti-vit, retorik för att behålla stöd av sina väljargrupper, väljargrupper man egentligen svek när man sålde sig till diverse kapitalintressen.
Relaterat
Eurafrika som koncept
Heinrich Jordis von Lohausen och kriget mot Europa
Global Research
South Africa: When Liberation Means Enslavement
How Will Increased Iranian Sanctions Affect South Africa
http://www.globalresearch.ca/workers-rights-in-south-africa-does-the-ruling-anc-party-represent-the-people/5317057
En annan syn på boerna
The Boer ideal was maatskappy, “a society of free and independent men."… The Boers were united as maatskappy, a loose community of individual proprietors, the commando, a volunteer military arm of their society, and as co-religionists. More supervision than this they did not want. A Boer patriarch, sovereign on his own plek (place) with his wife, children, and retainers, and armed for defence of his family and property, corresponded quite well—like the AngloCeltic Southerner—to the ideal citizen of classical republican theory.
– Stromberg
Den som enbart följt officiell media ”vet” att de sydafrikanska vita var rasister, och att boerna var de mest rasistiska av dem alla. Den som istället följt alternativ media vet att de hotas av folkmord, och utsätts för ett flertal olika former av diskriminering och brott. Men det är också ett fascinerande folk i sin egen rätt, som under århundraden interagerat både med den afrikanska naturen, andra stammar, och utländska intressen. En intressant introduktion ger Joseph R. Stromberg i artikeln Maatskappy, State and Empire – A Pro-Boer Revision. Strombergs artikel återfinns på libertarianska mises.org, vilket antyder att han betraktar frihet som ett positivt värde. Den bild av boerna som framträder är också förenlig med en aristokratisk anarkism. Den kultur som utvecklades i det ofta laglösa och farliga södra Afrika kombinerade oberoende med en förmåga att samarbeta vid behov, inte minst genom ett militärt kommando och en delad religion. De var också på många sätt en bland flera afrikanska stammar, och hade många kontakter med de andra stammarna (det fanns exempelvis boer som hellre levde under afrikanska hövdingar än under den brittiska kronan).
Stromberg låter oss ana att det politiska tillstånd dessa aristokrater och anarkister strävade mot hade gett oss ett ”polycentric, pluralistic, and decentralized southern Africa” men att det brittiska imperiet ville annorlunda. Den stat dessa lämnade efter sig, som senare togs över av boerna, utvecklades enligt Stromberg till en sklerotisk koloss, och idag har den istället tagits över av ANC.
Sammantaget kan vi alltså konstatera att den anglo-saxiska hydran även i södra Afrika varit av ondo, och att även där ”liberalism” och ”kommunism” spelat en negativ roll. Men vi kan också inspireras av boernas rika historia, och visa dem solidaritet i den situation de nu befinner sig.
Strombergs artikel
Maatskappy, State and Empire – A Pro-Boer Revision
Om skribenten: Joakim Andersen
