Igår togs den svenska relationen till naturen upp, och det nämndes då kort att denna kan spåras åtminstone tillbaka till vikingatiden. Dagens inlägg kommer att gå närmare in på detta, och samtidigt recensera Jakob Grimms Germanic Mythology.
Jakob Grimm och den germanska mytologin
Jakob Grimm (1785-1863) är idag mest känd som en av ”bröderna Grimm”, vilka av sin kärlek till det tyska folket och dess historia drevs att samla in ett stort antal gamla folksagor. Han var även en framstående akademiker, och studerade tyskarnas språk, lagar och mytologi. I Deutsche Mythologie studerade han tyskarnas förkristna myter och religion. Det finns inte lika mycket bevarat av denna mytologi som det finns av den nordiska, vilket gör att Grimms arbete vid en första anblick kan verka tröstlöst. Grimm visste dock att det fanns ett historiskt släktskap mellan de kontinentala germanerfolken, och de nordiska. Han hade även en djup kunskap vad gällde lokala folksagor och folktro, och insåg att detta ofta var spår av den förkristna tron. Detta gjorde att han kunde skapa trovärdiga hypoteser om många sidor av sina förfäders världsbild.
Grimms bok har snart 200 år på nacken, men är trots detta ett spännande och intressant litet verk. Han tar upp sådant som hur de gamla gudarna förvandlades till hjältar eller demoner i det kristna samhället, exempelvis hur Oden fortsatte att leda den Vilda Jakten hundratals år efter kristnandet eller hur man fortsatte att lämna delar av skörden till de gamla gudarna. Dessa stycken är fascinerande läsning, och ger ofta ny information om den forna seden. Mycket spännande är också styckena där Grimm beskriver olika väsen i folktron, såsom näcken och de olika småfolken.
Växter och djur
Grimm skriver att växter och djur spelade en viktig roll i de germanska folkens mytologi. I likhet med traditionalisten Nasr påpekar han dock även att när dessa folk dyrkade i en helig lund, så rörde det sig inte om primitiv avgudadyrkan. Man dyrkade alltså snarare det som det heliga trädet representerade.
Grimm skriver att de germanska folken trodde att både gudar och människor kunde ta formen av träd, och att de ofta dyrkade sina gudar i heliga lundar. Sådana lundar fick inte beträdas av de profana, och man fortsatte ofta att placera ljus och gåvor under dem även efter kristnandet. Det fanns också många olika växter som var heliga eller hade olika helande eller mystiska krafter. Grimm nämner bland annat att näckrosen sågs som helig av friserna, och att deras vapen var sju näckrosor.
Även djuren spelade en central roll i den hedniska världsåskådningen. Olika gudar hade olika heliga djur, vi känner ju till att vildsvinet var helgat åt Frej, katten åt Freja och korpen åt Oden. Gudarnas namn kunde variera något, men detta tycks i huvudsak ha varit fallet även bland de kontinentala germanerfolken.
Grimm skriver att hästen sågs som ett nobelt djur. Hjältar kunde få sitt namn efter den (såsom Hengist och Horsa), och hästar hade ofta personliga namn. De hade också viktiga religiösa funktioner, både i offer, i spådomskonst, och som rid- och dragdjur åt gudarna. Vita hästar ansågs särskilt heliga.
Katter och vesslor sågs som listiga djur med kunskap om magi, och det ansågs oklokt att skada dem. Katter drog också Frejas vagn, och deras koppling till magikunniga kvinnor kom att få obehagliga konsekvenser i samband med häxförföljelserna då katter inte sällan brändes och torterades ihjäl.
Grimm nämner också att hunden sågs som ett klokt och lojalt djur, men även att det fanns något vagt orent hos detta djur som gjorde att dess namn också kunde användas som en förolämpning.
Fåflar spelade också en central roll i våra förfäders världsbild. Gudar och jättar kunde ofta förvandla sig till fåglar, och svanmöer är välkända i nordeuropeiska sagor långt in på medeltiden. Gudar och jättar tycks företrädesvis skifta hamn till örnar, gudinnor till falkar. Genom att äta en vit orm kunde man enligt en tysk myt få gåvan att förstå fåglarnas språk, detta tema återfinner vi även i andra myter. Siegfried får efter att ha druckit draken Fafners blod råd av svalor, och svalan var en fågel som det bringade otur att skada.
Göken sågs också som en fågel med profetiska gåvor, och barn kunde exempelvis få svar på frågan om hur länge de skulle leva genom att fråga en gök. Göken sågs samtidigt som en mörkare gestalt, som lade sina ägg i andra fåglars bon, och ibland kunde ”göken” vara ett noaord för Djävulen.
Talgoxen sågs som det listigaste djuret av dem alla, och som rävens kusin.
Ormar och paddor sågs som mystiska väsen, och Grimm menar att man under hednisk tid sannolikt dyrkade vänligt sinnade ormar. Ännu under hans egen tid trodde man på landbygden att det fanns sådana vänligt sinnade husormar. Grimm tar också upp skalbaggar och bin, och deras betydelse. Det är alltså en fascinerande beskrivning av hur våra förfäder såg på djur och växter, och hur spår av detta ofta levt kvar långt in i modern tid. Idag har vi förvisso fått ytterligare information om ämnet genom sådana indo-europeiska giganter som Georges Dumezil, och vi känner exempelvis kopplingen mellan hästen och de två guddomliga tvillingarna, men Grimms bok har ändå ett stort värde och många av hans insikter står orubbade än idag.
Äldre inlägg om olika djur i europeisk världsåskådning:
Om skribenten: Joakim Andersen
