För några dagar sedan kommenterades på bloggen turerna kring de tre SD-politikerna Almqvist, Ekeroth och Westling, och de filmklipp från deras äventyr i stockholmsnatten 2012 som Expressen släppt. Efter detta har bland annat JN i kommentarstråden skrivit att försvaret av de tre riskerar att karaktäriseras av sekttänk. Detta är en psykologiskt viktig iakttagelse, eftersom SD är ett parti som utsätts för en hög grad av negativ behandling riskerar man som SD-sympatisör alltid att överkompensera i sitt försvar och på så vis bidra till den polarisering kring partiet som finns i svensk politik. Man kan då reagera så snabbt att man exempelvis missar att JN:s kommentar bygger på att han tar även SD-sympatisörer på sådant allvar att han vill varna dem när de börjar utveckla självskadliga beteenden.
Överhuvudtaget är balansgången mellan mer allmän samhällsanalys och ren SD-apologetik alltid svår, både för att behandlingen av SD ofta säger mycket om vår tid och eftersom undertecknad sympatiserar med den etablissemangskritik som är själva utgångspunkten för många SD-sympatisörer. Ibland misslyckas därför balansgången, och apologeten visar sitt bräkande ansikte även på denna blogg.
Händelserna kring de tre SD-topparna visar dock viktiga saker om hur media idag förvandlats till en aktiv politisk aktör, och hur gränsen mellan privat och offentligt brutit samman. Detta är ett större problem för vårt samhälle och vår demokrati än vad tre sverigedemokrater gör på fyllan, och idealet vore att vi förde en offentlig diskussion om det. Så kommer dock inte att ske, den gordiska knuten är att debatt om media måste medieras av media. Det har exempelvis föreslagits att Ekeroth skulle släppa hela filmklippet för att allmänheten skulle kunna bedöma trions uttalanden i sitt sammanhang. Problemet är här bara att media aldrig skulle mediera något sådant, och den bredare allmänhet som inte redan sympatiserar med SD eller alternativ media skulle därför inte ens känna till dess existens. På liknande vis kan man notera hur media gärna rapporterar om Sverigedemokrater som hoppar av sina uppdrag eller spårar ur, men inte lika gärna om den hotbild det ofta beror på. I vad mån Petzälls missbruk och död berodde på de hot han upplevde är exempelvis svårt att bedöma, men detta selektiva beteende från medias sida framstår som direkt osmakligt.
Medias utveckling och monopolisering av det offentliga samtalet är alltså ett problem, och det drabbar inte enbart sverigedemokrater. På denna blogg har vi genom åren tagit upp medias drev mot Patrik Sjöberg och ett antal andra idrottsmän som ska ha använt kokain, Håkan Juholt, och Mohamed Omar. Vi har också något berört hur media låter bli att starta drev mot mäktiga medlemmar av den egna sfären, och hur vi således aldrig får veta att Robert Aschberg startat företag ihop med dömda våldsbrottslingar eller vänskapsbanden som förklarar varför Expo inte betraktade Gert Fylkings serb-uttalande som problematiskt. Ytterst handlar det alltså om mediakritik, men det är svårt att bedriva sådan utan att beröra medias behandling av partiet SD.
Samtidigt bör vi notera att framtiden för mediakritik förefaller ljus. Journalister är i undersökningar en av de yrkesgrupper som allmänheten känner allra minst förtroende för. Att medlemmar av den egna sfären vänder sig mot dreven är därför bara en tidsfråga, man kan misstänka att det då kommer röra sig om tunga personer med större förtroendekapital och behov av oberoende än journaliskollektivet i stort (exempelvis Guillou, GW eller Josefsson).
Exempel
Ett folk i förfall
Reflektioner kring Juholt
Sympati för Mohamed Omar
Solguru – Nytt spännande bolag – Piscatus
Gertgate
Om skribenten: Joakim Andersen
