Det senmoderna samhället är till sitt väsen paradoxalt. Å ena sidan är det en nihilism, på så vis att inga värden egentligen erkänns. Alla människor är då lika lite värda, närmare bestämt ingenting alls. Å andra sidan är det genomsyrat av en politiskt korrekt grundsyn, en form av utopism som mycket väl skulle kunna studeras av religionspsykologer. Tidvis bildar dessa senmodernitetens båda element en potent och schizofren giftbrygd, som när den historiska marxismen haft utopin som mål, men nihilismen som medel (när man kort sagt kunnat utrota hur många konkreta individer som helst, för att kunna skapa ett samhälle man trott skulle vara bra för just konkreta individer).
Tidvis innebär denna paradox istället en desintegrerande kraft i det senmoderna samhällets mitt. Detta blir inte minst tydligt i konsumtionssamhällets Skådespel, som bygger på anammandet av starkt laddade symboler för att sälja varor. De flesta symboler har i vår tid dock kommit att förlora sin laddning, genom upprepning, detta gäller allt från Satan till gruppsex. Även en blodbesudlad revolutionär med mycket specifika ideal som Che Guevara har kommit att reduceras till något som 14-åringar med väldigt diffusa ideal har på tröjan. Men även ”Che” håller på att förvandlas till en i mängden av skäggiga farbröder i reklamvärldens meningslösa massa.
Vad man därför kan ana, är att nästa steg i Skådespelets invasion av samhällets symbolvärld kommer att röra den kanske mest laddade figuren av dem alla. Närmare bestämt Adolf Hitler. Det finns fyra skäl till detta. För det första Skådespelets behov av ständigt nya bilder, eftersom de gamla bilderna så snabbt förlorar sin laddning och genomskådas som konsumtionskapitalets meningslösa försök att sälja varor. För det andra Tredje Världens ökade kontakt med moderniteten, genom migration och industrialisering. I Tredje Världen är synen på Europas historia ofta mindre politiserad, och många folk har egna erfarenheter av de europeiska 30-talsrörelserna som lierade i kampen mot den anglo-saxiska imperialismen. Detta innebär att den tyske ”Führern” påverkat många lokala politikers namn, allt från den zimbabwiske krigsherren ”Hitler” Hunzvei till den indiske Hitler Marak. För det tredje den rena tidsfaktorn, det normala är att historiska politiker efter en tid lämnar partistridernas sfär och tar sin plats i historien (ingen blir idag åtalad för att citera Napoleon, för att ta ett exempel). Dagens situation är alltså inte normal, men tidsfaktorn torde här ändå ha en nedbrytande effekt på ideologiska vakthundars makt. För det fjärde det faktum att det hela är en av få kvarvarande representationer av en historiskt sett central europeisk arketyp. Eftersom denna arketyp är förbjuden koncentreras en betydande laddning både symboliskt och psykologiskt till de få uttryck den idag har, även när de återges i negativ form genom dramadokumentärer eller subkulturer.
Vi har redan sett Hitler-öl, Hitler-restauranger, Hitler-teman i karnevaler, och Hitler-hotellsviter. Varje gång detta uppmärksammats i media har det lett till mer eller mindre upprörda reaktioner, men trenden är trots detta tydlig. Det finns en laddning i symbolen Adolf, och hela hans era, som i längden Skådespelets entreprenörer inte kommer att kunna avhålla sig från att exploatera. På sikt är det inte otroligt att vi kommer att få se reklamfilmer på teman som ”Mein Cola”, och liknande. En annan sida av detta är medias fixering vid allt som kan knytas till ”nazism”. Detta kan å ena sidan ses som ren moralpanik, men i likhet med medias rapporter om märkliga sexuella beteenden så anar man också andra psykologiska mekanismer bakom fascinationen.
Oavsett vilket är hela fenomenet väldigt intressant, även om man inte är nationalsocialist överhuvudtaget, eftersom det illustrerar flera av Skådespelets inbyggda motsättningar och funktionssätt. I detta fallet konflikten mellan ekonomiska och ideologiska intressen, och hur mer dolda arketyper gör sig gällande genom detta.
Om skribenten: Joakim Andersen
