Med anledning av Expressens artiklar, där man lyckats avslöja viktiga saker som att en halv handfull sverigedemokrater på lägre nivå i partiet köpt någon bok av NSF:s förlag, eller skänkt en hundralapp till den nationalistiska fånghjälpsorganisationen Gula Korset, så har de bistra herrarna bakom Webblogg Oskorei idag det stora nöjet att kunna avslöja ett antal Jehovas Vittnen, en känd kristen organisation. Gemensamt för dessa herrar är att de alla arbetar på kommunen i Lönneboda, och vi har därför konfronterat kommunchef Glenn-Åke Åkesson med uppgifterna. Till skillnad från Expressenjournalisten David Baas så ser vi heller inga problem vad gäller att öppet berätta hur vi genom grävande journalistik grävt fram de häpnadsväckande uppgifterna.
Åkesson vill först inte kännas vid att Jehovas Vittnen arbetar under honom, och påstår helt fräckt att han inte kan hålla koll på vad alla hans anställda gör på fritiden. Vi trycker därför upp ett polaroidfoto i det trotsiga ansiktet på Åkesson, där man tydligt ser en korpulent farbror med begynnande flint som i ett tämligen alldagligt vardagsrum sitter och surfar på nätet.
– Öööh, vad är detta, stammar Åkesson besvärat.
– Det är bildbevis för vaktmästaren på Lönnebodaskolan, Nisse Nilssons, förehavanden på internet! Se där, www.watchtower .org! En känd Jehovassida!
Jag pekar med en kloliknande nagel på kortet. Åkesson skruvar besvärat på sig, känner igen webadressen till Jehovas Vittnen på bildskärmen på kortet.
– Hur fick ni tag på domma bilderna, klämmer han ur sig medan han torkar svetten ur pannan.
– Jag bröt mig in i hans lägenhet och levde på vatten och bröd gömd bakom hans soffa i tre dygn såklart. Men det är ointressant. Vad har du att säga om Nisse Nilssons tydliga Jehovaskopplingar egentligen?
– Det här är ju inte bra… är allt Åkesson får ur sig. Det är uppenbart att situationen är obehaglig för honom.
Jag sliter fram en solkig pappersremsa och håller fram den så att Åkesson kan läsa.
– Är detta ett telefonräkningsutdrag?
– Korrekt, min bäste Åkesson. Ett telefonräkningsutdrag där det klart och tydligt framgår att en annan av era anställda, närmare bestämt Gurleif Assarsson, den 9/12 och 11/1 varit i telefonkontakt med en känd Jehovasaktivist, nämligen Nisse Nilsson.
– Alltså, jag måste prata med dom häringa människerna, stönar Åkesson, men jag kan garangtera att något kommer att hända. Alltså, jag kunde ju inte veta detta… Hur fick du tag på denna remsan förresten?
– Nöj dig du med att det knappast var lagligt, försåvitt man inte har laga rätt att idka dumpster diving i andras soptunnor för att avslöja folk med en religion man ogillar, men det spelar ingen roll, för det är jag som kommer skriva artikeln i Expressen, svarar jag hätskt. Och det är du som har att svara för att du har ledande Jehovas Vittnen anställda.
Jag kväver motvilligt ett ilsket ”allt mot fienden” och en knuten Röd Front-näve.
– Ibland undrar man om man lever i ett land eller ett skämt, tycks Åkesson mumla, men jag spänner snabbt ögonen i honom. Åkesson bryter ihop, tårarna rinner. Man anar att detta är en bruten man. Han kurar ihop sig som en strykrädd fyraåring. Det är för bra för att vara sant.
– Men alltså, måste ni hänga ut vanliga små medborgare med namn och adress för att dom vart inne på en Jehovassida? Jehovas är välan också människer förresten? Sa inte dom ha några rättigheter?
Jag bevärdigar inte Åkessons förvirrade och samhällsfientliga svammel med ett svar, utan slår honom i ansiktet med en Bibel istället.
– Ajaj, skriker Åkesson, vad gör ni människa?
– Denna hatlitteratur med tydliga kopplingar till Jehovas Vittnen hittade jag i brevlådan hemma hos Bengt Gurra Söder så sent som igår! Hur förklarar ni detta, Åkesson? Har ni någon sorts pervers anställningspolitik där ni med ljus och lykta tävlar i vem som kan hitta flest Jehovas att anställa?
– Nej.. nej.. Jag ska tillsätta en utredning… kalla in facket… sparka dom… vad som helst… bara ni slutar slå mig…
Jag klappar till den gråtande pampen i bakhuvudet en extra gång för att understryka vikten i det hela. Rotar runt i hans papper medan han hulkar förtvivlat, och avslutar med att bära med mig hans dator och gå därifrån. Jag tycker mig höra ett kvävt ”det är inte journalistik dom där sysslar med, det är fan åsiktsregistrering och trakasseri av privatperson” från ett kontor jämte Åkessons, och springer in med kameran i högsta hugg för att kunna avslöja en antidemokrat. Det är ännu en härlig dag i Sverige 2008.
Om skribenten: Joakim Andersen
