Ibland besöker de bistra herrarna bakom webblogg Oskorei biografen, senast för att se Iron Sky. Filmen är intressant av flera skäl, främst som samtidshistoriskt fenomen.
Handlingen bygger på den i vissa kretsar spridda föreställningen att höga dignitärer från Tredje riket överlevde krigsslutet genom att ta sig till Antarktis eller Månen. Detta är en bärande tanke i Miguel Serranos esoteriska hitlerism och i Wilhelm Landigs tankar om att UFO:s i själva verket är dessa gömda ariers överlägsna högteknologi. Vi bevittnar idag mer allmänt hur teman från det som igår var marginella subkulturer anammas av en alltmer anemisk mainstream, vampyrtrenden är ett exempel på detta men Iron Sky är ett annat. Filmen är något av en sameuropeisk produktion, och det är tveksamt om den hade kunnat göras i Hollywood.
Det månbaserade Fjärde riket och de samhällen som vuxit fram på Jorden efter 1945 får åter kontakt med varandra, och en ödesdiger serie händelser tar sin början. Tredje riket har i den moderna mytologin en unik roll, denna roll kan närmast beskrivas som demonisk. Å ena sidan det yttersta onda, å andra sidan en estetik, en arkitektur och en antropologi som inte är helt utan lockelser i jämförelse med den liberala modernitetens nivellerade och ganska osköna massamhälle. De flesta har någon gång konstaterat att ”nazisterna hade i alla fall snygga uniformer”.
Denna samtidsmytologiska potential utnyttjar filmskaparna inte till fullo. I jämförelse med Landigs högteknologi för det månbaserade riket snarare tankarna till steampunk (ålderstigen men kraftfull), arkitekturen är också ganska torftig.
Däremot är filmen intressant såtillvida att den representerar, och bidrar till, den tendens där Andra världskriget äntligen börjar framstå som en historisk episod bland andra historiska episoder. Hitler dog för snart 70 år sedan, och fixeringen vid hans person har numera en uppenbart ideologisk funktion. Besattheten av sedan länge döda makthavares ondska förblindar oss för dagens maktrelationer och de många bristerna hos det system vi faktiskt lever i.
Här är det positivt att Iron Sky är en de facto relativisering av Tredje riket. Jämförelsen mellan amerikanska ledare och deras månnazistiska motsvarigheter utfaller inte till de förras fördel, tvärtom finns det en underton av identitet mellan dem som i filmen uttrycks genom en komisk sekvens om vilken alltför mycket inte kan ordas här. Slutet är också minst sagt oväntat, men dess implicita budskap förstör också filmupplevelsen om det avslöjas.
Hur fungerar då Iron Sky som film? Här tvingas man konstatera att även om den som samtidshistoriskt fenomen är av intresse är den som film en bagatell som inte vet vilket ben den ska stå på eller vilken genre den tillhör. Bitvis är det komedi, bitvis satir, och bitvis djupt allvarligt. Inte heller utnyttjar man den fulla potentialen hos det nationalsocialistiska experimentet som arketyp och som mytologi, utan här har vi snarare att göra med experimentet som populärkulturellt gods. Filmen riktar sig inte minst till en särskild kategori av referenslystna nördar, vilka skrattar på de ställen där det är meningen att de ska skratta. Tillhör man inte denna nördkategori kommer man inte att finna filmen särskilt lyckad som komedi betraktad, och de stycken som faktiskt uttrycker en samhällskritisk satir eller en intressant arketyp är alltför få. När döende dignitärer konstaterar att ”vi ses i Valhall” och när det dödsbringande moderskeppet Götterdämmerung lyfter är det ett stycke kontrafaktisk historia och låter oss ana ”the road not taken”, en väg som också var behäftad med många brister men samtidigt belyser några av bristerna i den ordning som tog dess plats i historien. Men dessa bitar är alltför få och drunknar i det mindre lyckade.
Sammantaget är det alltså en film man kan se eller låta bli att se, och den får tre indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga. Ett skäl att se den kan annars vara att man då stödjer europeiska filmskapare snarare än Hollywood.
Om skribenten: Joakim Andersen
