En del av den Nya Högerns metapolitiska projekt går ut på att delta i den samtida debatten, att kommentera vetenskapliga framsteg ur sitt eget perspektiv, och även att kommentera vår tids tänkare och dominerande idéer. Ibland innebär detta intellektuell och filosofisk subversion, att man kan vända vissa av dessa dominerande idéer mot systemet, som när den antikolonialistiska principen om alla folks rätt till självbestämmande även utsträcktes till att gälla européer (förmodligen till många etnomasochistiska antikolonialisters huvudbry och förtvivlan). Det är hur som helst en sund grundtanke, och minskar också risken för att man hamnar i sekterismens självvalda ghettotillvaro.
Det finns ett flertal samtida tänkare och tendenser som man kan använda i sådan subversion, allt från feministiska studier av den moderne mannens kris till socialantropologiska studier om mytens och könsrollernas funktion i fungerande samhällen. En intressant filosof i sammanhanget är fransmannen Jean Baudrillard (1929-2007). Baudrillard betraktas gärna som en vänsterman, men man kan rimligen fråga sig varför så skulle vara fallet.
Baudrillard är förmodligen mest känd för sin analys av det senmoderna samhället, som tar vid där situationisternas slutade (det har trots allt gått närmare 40 år sedan deras dagar, och en del torde ha hänt sedan dess). Mycket förenklat kan man säga att om situationisterna beskrev samhället som ett Skådespel, där vi förvandlas till passiva konsumenter av diverse bilder, budskap och roller från TV, reklam och så vidare, så menade Baudrillard att Skådespelets tid var över. Istället lever vi nu i en virtuell era, där vi är interaktivt medskyldiga snarare än oskuldsfulla iakttagare. Intressant är dock Baudrillards beskrivning av eländets roll i ett samhälle som avskaffat både Gott och Ont, och här utgår han snarare från Marcel Mauss och Nietzsche än från situationisterna.
Eländets demokratisering
Baudrillard utvecklar i The Intelligence of Evil or the Lucidity Pact en beskrivning av det senmoderna samhället som inte kan kallas vare sig marxistisk eller vänstersinnad, utan snarare utgår från Mauss och Nietzsche (och med tydliga beröringspunkter till traditionalister som Evola). Han slår först fast att det moderna samhället avskaffat Gud, och med Gud även begreppen Gott och Ont. Men deras plats har istället tagits av begreppen Lycklig och Olycklig. Från Mauss hämtar Baudrillard tanken om gåvans roll, en gåva skapar alltid en relation, kräver alltid en motprestation.
The death of God is, in fact, the deliverance from all responsibility to another world. But our responsibility for this world then becomes total, and there is no longer any possible redemption.
Or, rather, redemption changes meaning: it is no longer the redemption of man and his sin, but the redemption of the death of God. That death has to be redeemed by a compulsive effort to transform the world… for the purposes of a definitive realization of the world under the banner of happiness.
Baudrillard menar alltså att den traditionella människan ansåg sig ha fått livet och världen som en ”gåva” från Gud eller gudarna, och från förfäderna, och därför stod i skuld till dessa. Men den moderna människan har avskaffat alla dessa metafysiska ”rentierer”/givare, och står ensam och isolerad. En gåva kräver alltid dock en motprestation, vilket leder till en existentiell drift att på något vis betala tillbaka, om så bara för att man ”dödat Gud” (för att låna Nietzsches uttryck). Och det enda sättet man kan betala tillbaka, när man avskaffat Gott och Ont, är att sprida ”Lyckan” i världen (det är egentligen den liberala och den socialistiska utilitarismen som Baudrillard beskriver här: gör så många som möjligt så lyckliga som möjligt, målet med livet är att slippa lidande). Att detta är en reduktion av människan till det rent biologiska behöver inte ens noteras, inte heller kopplingen till Nietzsches ”last men”. Det torde dock vara en logisk följd av att man avskaffat det som är högre än det rent mänskliga.
Detta leder dock inte till en situation av universell lycka, menar Baudrillard, utan det leder istället till en demokratisering av olycka. Han beskriver denna paradoxala utveckling med följande ord, och hur den skapar en kultur av offer:
We have here all the Ressentiment that comes from the depths of a genealogy of morals and calls within us for reparation of our own lives. This retrospective compassion, this conversion of evil into misfortune, is the twentieth century’s finest industry.
First as a mental blackmailing operation, to which we are all victims, even in our actions, from which we may hope only for a lesser evil – keep a low profile, decriminalise your existence! – this as a source of a tidy profit, since misfortune (in all its forms, from suffering to insecurity, from oppression to depression) represents a symbolic capital, the exploitation of which, even more than the exploitation of happiness, is endlessly profitable… Contrary to received opinion, misfortune is easier to manage than happiness… so the ideal of happiness leads to a whole culture of misfortune, of recrimination, repentence, compassion and victimhood.
Vad Baudrillard här tycks mena är att i ett samhälle som ser ”lyckan” (frånvaron av lidande) som det högsta goda, så kommer det vara mer lönsamt att kunna peka på sig själv som ett offer, och den vägen kräva av de lyckligt lottade att de ska gottgöra sin skuld till en. Och då det alltid finns olikheter mellan människor så kan man alltid hitta skäl till varför man är ett offer, och lyckans civilisation blir istället en civilisation av krävande offer. Det blir kort sagt lönsamt, och det blir därför väldigt viktigt vems lidande som ses som legitimt (att få sitt lidande och sin offerstatus godkänt av det globala samhället kan leda till allt från miljardtals kronor i rena gåvor, till bomber vinande över ens konkurrenters huvuden). Mängder av teorier om förtryck kommer också att spridas av nitiska intellektuella, från teorier om patriarkatet, rasismen och kapitalismen till ”ableismen” som drabbar funktionshindrade och ”ungförtrycket”.
Baudrillard menar också att detta är orsaken till det tvångsmässiga behovet att ”gottgöra” historiska brutaliteter, såsom de många ”ursäkter” för allt från slaveriet till korstågen som idag oavbrutet krävs. Han är här tämligen rak på sak, och inte direkt politiskt korrekt:
For justice to be done, all privilege must disappear; everyone is called on to shed any specific qualities and to become once again an elementary particle – collective happiness being that of the lowest common denominator. This is like potlatch in reverse, each outbidding the other in insignificance…
The rectification of the past in terms of our new humanitarian awareness. Or, in other words, in the purest colonial tradition, the imperialism of repentance! The idea is to allow the ”populations concerned” to carry out their mourning and draw a line under this page of their history in order to enter fully upon the path of modern history. Perhaps the Africans will even be able to turn this moral acknowledgement into damage claims on the same terms that have been granted to survivors of the Shoa.
Jag kan personligen tycka att Baudrillard här missar det faktum att kraven på ursäkter och ersättningar hela tiden ökar, och att det alltså inte tycks vara något som är tänkt att vi ska lägga bakom oss.
Intressant är hur som helst att när Baudrillard ska beskriva ett alternativ till offertänkandet, så rör han sig mycket nära det förmoderna ödestänkandet. Han menar att när man ser någon som ett offer så saknar man respekt för den människan, och när man ser sig själv som ett offer saknar man ofta både självrespekt och självinsikt (detta då många former av ”otur” som man drabbas av mer eller mindre beror på ens egna val).
Samtidigt bör man vara medveten om att Baudrillard är en av de infamösa franska filosoferna, och att hans språk därför är tämligen tungt och invecklat. Han uttrycker sig också ständigt i kategoriska termer (”Verkligheten finns inte mer!”, ”Konsten finns inte mer, nu finns bara det Virtuella!” och liknande), som kan upplevas något överdrivna. Sådana är dock villkoren för franska intellektuella, om man inte uttrycker sig obegripligt får man knappast gurustatus i den miljön. Detta är olyckligt, då det innebär att Baudrillards intressanta samtidsanalys bara kommer att läsas av människor som dels är ganska få, dels sällan förstår hur radikal den ofta är.
Baudrillards tankar om vår tids kamp mellan Gott och Ont, där både nationalister och traditionalister spelar en viktig roll (förvisso som företrädare för det Ondas återkomst i det globaliserande och atomiserande tidevarvet, men Baudrillard har å andra sidan ett mycket svagt öga för just den formen av ondska), kommer att bli ämnet för ett framtida inlägg.
Om skribenten: Joakim Andersen
