Vår tids ödesfråga är den etniska, och den globala kapitalismens angrepp på alla former av organisk och historisk identitet och gemenskap. Detta leder både till dysfunktionella individer som reducerats till föga mer än djur, och till etniska konflikter i land efter land. Den moderna vänstern har inte förstått detta, utan understödjer tvärtom den globala kapitalismens frammarsch genom allt från massinvandringspolitik till olika former av repression riktad mot oliktänkande. Den moderna vänstern är alltså inte en del av lösningen, utan tvärtom en del av problemet. Det har dock inte alltid varit så, utan historiskt har det funnits många intressanta riktningar även inom vänstern. En del av tanken bakom webblogg Oskorei har varit att ta upp dessa tänkare, och idag har turen kommit till Gustav Landauer (1867-1919).
Landauer har tidvis nämnts i förbigående som ”völkischanarkist”, bland annat i anslutning till internetresursen Synthesis. Uttrycket ”völkischanarkist” framstår vid första anblicken som ett både språkligt och begreppsligt missfoster, då Völkischrörelsen var en bred tysk rörelse, som strävade efter en återgång till naturen, och till en organisk tysk folklig kultur (i förbigående kan nämnas att likheterna mellan Völkischrörelsen och den nutida identitära strömningen är betydande). Völkischrörelsen föregick den tyska nationalsocialismen, och det finns flera kopplingar mellan dem. Att det skulle kunna finnas kopplingar mellan en sådan rörelse och anarkismen kan alltså tyckas osannolikt, och än mer osannolikt förefaller det då Landauer själv var tysk-judisk.
Man missar då Völkischrörelsens bredd. Det fanns mycket riktigt ett inslag av antisemitism, men det fanns också riktningar som fann sin inspiration i ett mer frihetligt och organiskt medeltida Tyskland. Det var i denna mer vänster-kommunitära Völkisch-miljö Landauer rörde sig. Detta var naturligt, då han identifierade sig med den svabiska landsbygd och småstadsmiljö där han vuxit upp. I likhet med Proudhon kunde han se likheterna mellan denna organiska miljö med dess många självägande bönder och hantverkare, och det anarkistiska idealet. Han var därför kluven till Franska revolutionen, som inneburit dödsstöten för denna decentraliserade verklighet. Den unge Landauer påverkades av Wagner och Schopenhauer, och de völkischideal som genomsyrade undervisningen. I dessa ingick bland annat en kritisk syn på moderniteten och en syn på den tyska nationen som en nation med en särskild uppgift. Landauer vann under skoltiden bland annat ett pris för en uppsats om kejsar Barbarossa. Senare kom hans romantiska världsbild att influeras av Nietzsche och Ibsen, och en mer radikal individualism.
När han flyttat till storstaden upptäckte han den sociala frågan, och var en tid marxist. Hans marxism var dock alltid heterodox, och snart reagerade han mot den byråkratiska och statsfixerade koloss som var det tyska socialdemokratiska partiet. Landauer kom att bli anarkist. Han lärde bland annat känna Kropotkin och Buber, och påverkade Silvio Gesell. Landauer översatte också verk av bland annat Shakespeare, Wilde och Whitman. Han kom senare att övergå från ungdomens ateism till en mer mystisk världsåskådning och antropologi.
På sin ålders höst kom Landauer att dras in i de politiska striderna i Bayern efter Första världskriget, och deltog i försöket att göra Bayern till en sovjetrepublik. Försöket blev kortvarigt, och Landauer dödades av de soldater som avbröt det. Hans grav förstördes 1933 av nationalsocialisterna, och hans inflytande på den anarkistiska rörelsen har varit relativt begränsat. Men det finns många intressanta och värdefulla inslag i hans världsåskådning, som förenar romantikens strävan efter gemenskap och kontinuitet med anarkismens strävan efter frihet.
Landauer och folket som ett organiskt och historiskt kollektiv
My house, my front garden, my wife and children my world! On this feeling, on this exclusive solidarity, this voluntary union, this small and natural community, all larger organisms arise.
Det finns två sätt att se på, exempelvis, det svenska folket. Antingen ser man det som något påhittat, som inte finns i verkligheten, och som bara är till för att förtrycka. Detta är en inte alltför ovanlig inställning i den moderna vänstern, och genomsyrar exempelvis rörelsen Race Traitor som önskar ”avskaffa den vita rasen”. Det kan också uttryckas i slagord som ”vi vill se Sverige falla”, som delar av den svenska vänstern skanderar på nationaldagen. Mot denna inställning står en mer realistisk syn på det hela, där man istället ser folket som en historisk och organisk realitet, förvisso mer komplex än ett ekonomiskt fenomen som en klass men lika reell för det. Detta synsätt kan spåras hos anarkister som Krapotkin (särskilt i Om staten och Inbördes hjälp) och Bakunin, och ligger implicit till grund även för Proudhons franska patriotism. I modern tid företräddes det bland annat av Paul Piccone och Christopher Lasch.
Mankind does not mean equality; rather it means the federation of various peoples and nations.
Det är ett synsätt som också Landauer står för. Han var intresserad av både sitt tyska och judiska arv, och skrev bland annat om Hölderlin och Mäster Eckhart, men fann även inspiration hos Buber och de hassidiska mystikerna. Detta innebar också att marxismens klasskamp var främmande för Landauer. Han såg inte butiksinnehavare och bönder som ”klassfiender”, utan stod närmare en vision av samhället byggt på en organisk folkgemenskap (utan de rasbiologiska konnotationer som ofta hör till ordet). Hans ideal var samtidigt frihetligt, och han kunde i likhet med Proudhon acceptera individuellt ägande, dock inte av jorden.
Landauer och staten som samhällets död
States are natural enemies, nations are not.
Landauer såg staten som samhällets fiende. Ju mer byråkrati, desto sämre och mindre gemenskap. Han studerade de medeltida tyska sociala och politiska relationerna noga, och identifierade statens tillväxt som undergången för de levande och decentraliserade sociala former som då funnits. Han var därför heller ingen anhängare av framstegstron, utan menade att historien snarare rör sig i cykler.
Intressant är att han även såg alltför långt gångna abstraktioner som en negativ faktor. En sådan abstraktion är när historiematerialister reducerar människor av kött och blod till ”klassfiender” eller ”reaktionärer” som måste ”krossas”. Han varnade också för den auktoritära socialismen, med dess förenklade syn på historien och dess naiva tro att man kunde ta över staten och därefter låta den ”vittra bort”. Landauers insikter kring hur staten är ett hot mot organiska gemenskaper är i varje fall av stort värde, han påminner här både om Piccone och Nietzsche.
Landauer och de organiska gemenskaperna som samhällets revitaliserande kraft
The State is a condition, a certain relationship among human beings, a mode of behavior, we destroy it by contracting other relationships, by behaving differently toward one and other… We are the State and continue to be the State until we have created the institutions that form a real community…
Landauer menade att en rörelse som använder våld för att uppnå sina mål, inte kan skapa ett bättre samhälle. Han var därför en motståndare till politiskt våld, och tog avstånd från Första världskriget. Centralt i hans världsbild var att det är en avgörande skillnad mellan en politisk revolution och en social revolution. En politisk revolution byter ut en regim mot en annan, men en social revolution förändrar samhället i grunden. Man kan därför se det som en paradox, en bristande konsekvens, när han deltog som minister i den bayerska sovjetrepubliken.
Den sociala revolutionen skulle äga rum genom att nya former av gemenskap växte fram inne i men oberoende av staten, och att staten blev av allt mindre relevans. Landauer var bland annat intresserad av kooperativ, och av möjligheten att bilda kolonier på landsbygden. Dessa skulle sedan ingå i samarbeten med varandra, och växa tills staten var överspelad. Om detta var ett realistiskt projekt är osäkert, men under perioden fanns det ett flertal sådana projekt som var framgångsrika, bland annat konsumentkooperationerna och sjukkassorna. Landauer var också intresserad av försöken att bygga ett liknande samhälle genom de israeliska kibbutzerna (i vad mån han insåg att detta skedde på palestiniernas bekostnad är oklart).
Hans perspektiv är här i varje fall mer realistiskt än många anarkister och liberaler som reifierar och objektifierar staten till något utomstående, något som kan ”krossas”. Staten är i själva verket minst lika mycket ett antal mellanmänskliga relationer, och alltså betydligt svårare att krossa.
Landauer idag
Landauers positiva inställning till folk och nationer, och till organiska gemenskaper (Tönnies Gemeinschaft) kan ses som en värdefull motvikt till de rent etnomasochistiska tendenserna i den anarkistiska miljön. Den moderna anarkismen kan beundra svarta pantrar, men den reagerar med irrationell avsky vid blotta tanken på vita tigrar. Landauer visar då att den funnits en alternativ strömning, med namn som Illich, Piccone, Camatte och Lasch. Inte minst ersätter man i denna strömning klassen med samhället eller nationen, vilket gör behovet av en fientlig dualism mindre.
Han kan också vara en motvikt till etniska och antiliberala visioner som bygger på moderna fixeringar kring behovet av statlig detaljkontroll, och för då tankarna till Julius Evolas tankar kring den organiska staten. Landauer kan här också inspirera de grupper som planerar att bygga ”en stat i staten” eller andra former av småskaliga gemenskaper. Samtidigt bör man vara medveten om att han var ett barn av sin tid, och att samhället är i ständig förändring.
Mer Landauer
FOR COMMUNITY – The Communitarian Anarchism Of Gustav Landauer
Yassour, Avraham. “Topos and Utopia in Landauer’s and Buber’s Social Philosophy."
GUSTAV LANDAUER – THE MAN, THE JEW AND THE ANARCHIST
Anarkism och etnicitet
Towards a Vibrant & Broad African-Based Anarchism
The Legacy of the Lodges: Mutual Aid and Consumer Society
Rank-and-file Radicalism within the KKK during the 1920’s
Relaterat
Introduktion till nationalanarkismen
Svarta pantrar och vita vargar
Edward Abbey – Desert Solitaire
Bakunin och den nationella frågan
William Morris – News from Nowhere
Hedendom och tysk arbetarrörelse
Om skribenten: Joakim Andersen
