Johannes Nilsson torde vara ett välbekant namn för de flesta människor med självaktning. Han har skrivit flera böcker, drivit bloggen Minimalismen, gett ut en tillsynes munter antologi med det bästa av de gamla ”sexistbloggarna”, et cetera. Bland hans senaste alster återfinner vi boken Hövding. Nilsson uttrycker själv en viss besvikelse över hur Hövding tagits emot, och beskriver det hela som sitt ”livs största fiasko”. Detta är tråkigt, eftersom boken har uppenbara kvaliteter, kvaliteter som gör att det är något tidigt att avgöra vilket avtryck den kommer göra i den svenska litteraturhistorien.
Hövding
Från öst kommer havets
Svallande vågor
Från väst kommer floden
Forsande fram
– Hövding
Nilsson förlägger handlingen till en relativt generell stenåldersmiljö, som har mycket gemensamt med Skandinavien. Miljön och handlingen är realistiskt beskrivna, och även trovärdiga (detta är också ett litterärt grepp som gör det mytiska inslag som förs in mot slutet verkligt effektivt, men mer om det nedan). Man anar ekona både av stenåldern som paradisisk guldålder och av Altlands undergång i vågorna, men dessa inslag spelar ingen större roll. Den kultur vi lär känna har hyperboreanska drag. Självbehärskning är ett centralt värde för den lilla stammen, något Nilsson också låter influera deras språk och tankar.
Stammen praktiserar också en form av culling där åldrade hövdingar dödas av stammens prästinna, Valan, med spjutet. Samtidigt är det en hierarkisk stam, där hövdingen, valan och sedvanorna har en betydande auktoritet. När vi möter stammen och dess hövding har de hamnat i en bekymmersam och hotfull situation, där sedvanorna inte tycks erbjuda tydliga råd. På hövdingens axlar vilar då ett tungt ansvar, och i centrum för mycket av handlingen står hans existentiella reflektioner kring sådant som makt, ansvar, generationers växlingar, behovet av att hålla stammen vid gott mod kontra behovet av ärlighet, et cetera. Litterärt och psykologiskt är det skickligt genomfört, hövdingens grubblerier engagerar under läsningen.
För mycket ska inte sägas om skeendet, men stammen tvingas ut på en farofylld folkvandring in i okända territorier. Det litterära hantverket är gediget genomfört, Nilsson använder bland annat språket för att förmedla den lite karga, behärskade mentalitet som genomsyrar stammen. Likaså illustrerar han hövdingens kval genom hans sexualitet. Samtidigt antyds mytiska och historiska kopplingar man som läsare kan ha stort utbyte av att identifiera.
Men bokens styrka, det som gör att läsningen får en dimension utöver det vanliga, sparar Nilsson till slutet. Olyckligtvis förstör det läsningen om det avslöjas, men det är en aha-upplevelse av rang som dessutom ställer två vitt skilda världsåskådningar mot varandra på ett sätt som tar Nietzsches beskrivning av slavmoralens uppkomst och historia och ger den en oväntad twist. Oavsett om recensenterna på Bibliotekstjänst kan inse det eller inte så är det en avslutning som gör hela boken till en filosofisk roman med få konkurrenter i dagens litterära landskap, och dessutom en avslutning som gav undertecknad gåshud.
För den som vill läsa en språkligt gedigen och bitvis innovativ, psykologiskt trovärdig, stenåldersroman med filosofiska och mytiska övertoner rekommenderas Hövding varmt.
Om skribenten: Joakim Andersen
