Edgar Rice Burroughs är idag mest känd som författare av Tarzanhistorierna. Dessa knyter an till ett populärt indo-europeiskt tema, myten om aristokraten eller halvguden som uppfostras av djur (normalt vargar, men här istället stora apor) och därefter återtar sin naturliga position som härskare över människor. Man kan också jämföra med den nietzscheanska arketypen blonde bestie, då Tarzan är mer kraftfull än både apor och infödingar. Samtidigt skiljer han sig från Nietzsches övermänniskofantasier genom att vara naturligt ädel och hjälpsam, Burroughs förde här in ett primitivistiskt och civilisationskritiskt budskap som bland annat inspirerade en ung Jane Goodall.
Burroughs skrev också romanerna om John Carter, krigsherre av Mars. Dessa påminner om Tarzanböckerna på flera vis, likt Tarzan är han en främling i en främmande miljö där han kommer att spela en central roll. Tydliga likheter finns också med Howards Conan, även om Carters Mars/Barsoom snarast kan beskrivas som Hyborien på syra (vid denna tid var det ännu inte uteslutet att Mars kunde ha intelligent liv). Både Howards och Burroughs världar präglas av en närmast spengleriansk insikt i civilisationers liv och död, men hos Burroughs är det inte bara civilisationer utan även planeter som dör. Barsoom är döende. För många tusen år sedan var planeten täckt av liv och stora hav, men numera är större delen av Mars livlös öken. Där Howard befolkar Hyborien med en del märkliga väsen är också den barsoomska faunan annorlunda än vår världs. Där finns flera humanoida raser (ras spelar förövrigt en central roll i handlingen), och mer eller mindre bisarra djur och monster med olika många armar och ben. De mest avancerade raserna har utvecklat högtstående teknologi som bland annat låter dem bygga flygande farkoster och märkliga vapen. Burroughs förde också in ett tema med falska gudar i den genre han skapade, en genre som förts vidare av bland annat Lin Carter och John Norman (den senare inte minst känd för sin med feminismen inte alldeles lättförenliga skönlitteratur).
Det är därför positivt att John Carter nu filmatiserats, i en tillsynes påkostad film av Disney. Manus är relativt troget den första boken, och visuellt är det en läcker skildring av Barsoom. Skådespelarinsatserna utmärker sig varken positivt eller negativt, däremot är filmen ofta komisk (här inte minst tack vare en marsiansk monsterhund).
I dessa postmoderna tider är det populärt med diverse tolkningar och läsningar av filmer, och något som då framstår ännu tydligare i filmen än i boken är kopplingen till det amerikanska inbördeskriget. John Carter är en veteran från kriget, och har kämpat på den förlorande sydstatssidan. Detta förklarar hans aristokratiska gentlemannanatur, liksom att han i början är desillusionerad. Carter är en krigare som förlorat en sak att kämpa för. Det krig han hamnar mitt i på Barsoom är en spegelbild av kriget mellan Nord och Syd. Det aristokratiska Helium, med prinsessan Dejah Thoris, motsvarar sydstaterna medan det exploaterande Zodanga snarast motsvarar de kapitalistiska nordstaterna. Burroughs beundrade de nordamerikanska indianerna, och dessa motsvaras av de gröna tharkernas horder. I verkligheten förekom ett omfattande samarbete mellan sydstaterna och vissa indianstammar, men på Barsoom utvecklas kriget på ett något annorlunda vis. Om man har i åtanke att kapitalism är ekologisk död och att nordstaterna representerade industrikapitalismen ger det i varje fall en ny dimension till filmen. Filmen ger också en tydligare ekologisk dimension till handlingen än boken.
Sammantaget är det i varje fall en mycket trevlig liten film. Disneys John Carter får därför tre stora indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga.
Relaterat
Robert E. Howard och hans världsbild
Feral children i indo-europeisk myt