I veckan som gått inträffade en tragisk massaker i vårt östra grannland, i samhället Jokela, där en 18-årig pojke sköt ihjäl åtta personer på sin skola och därefter avslutade sitt eget liv. AUTONOM har skrivit insiktsfullt om det inträffade på sin blogg i artikeln Sturmgeist89 – Den Europeiske tragediens ansikt och publicerat 18-åringens testamente och manifest i inlägget Natural Selector’s manifesto, och tycks främst se det inträffade som en följd av Västerlandets andliga kris. Detta är en analys jag delar, och i grunden är jag benägen att även se gärningsmannen, Pekka-Eric Auvinen, som ett offer.
Då det finns individer som sympatiserar med gärningsmannens ideal, vilket är en politisk och mänsklig återvändsgränd, kan det dock även vara på sin plats att närmare analysera den världsåskådning som låg till grund för skolmassakern (en världsåskådning jag själv till stor del delat för ett antal år sedan). Detta är nämligen en världsåskådning med uppenbara självmotsägelser, och så många ”genvägar” att den kan karaktäriseras som ett uttryck för samma modernitet som den delvis angriper.
Den mest uppenbara motsättningen är den mellan teori och praktik. Auvinen uttrycker upprepade gånger sitt förakt för den mänskliga rasen, liksom tanken att de intelligenta ska styra. Men man blir inte automatiskt en övermänniska för att man säger att alla andra är idioter, och det finns en motsättning mellan teori och praktik här. För man kan fråga sig vad som var intelligent med skolmassakern, som istället kommer att leda till hårdare vapenlagar och mindre frihet i vårt östra grannland. Ett intelligent val hade alltså snarare varit att engagera sig politiskt eller (meta-)kulturellt, och det är inte omöjligt att Auvinen på sikt hade haft potential inom de sfärerna. Det kommer vi dock aldrig att få veta.
”Nihilists don’t kill people. Idealists kill people”
Likaså finns det en motsättning mellan explicit nihilism och förtäckt idealism i Auvinens program. Ena stunden uttrycker han att livet är meningslöst, att ”Life is just a meaningless coincidence… result of long process of evolution and many several factors, causes and effects”, och han uttrycker en tro på evolutionen och ”naturality”. Men man behöver inte leta särskilt noga för att hitta den besvikne post-kristne idealisten bakom manifesten. Han skriver till exempel: ”Some time ago, I used to believe in humanity and I wanted to live a long and happy life… but then I woke up. I started to think deeper and realized things. But it was not easy to become existential… knowing as much as I know has made me unhappy, frustrated and angry.”
Detta är en giftig mix av nihilism och idealism. För trots allt det imponerande talet om att ”livet är bara en slump”, och ”jämlikhet är en myt” och liknande, som kan få en att tro att vi här har att göra med en individ som lämnat diverse ideologier bakom sig, så visar han både i ord och handling att så inte alls är fallet. Tvärtom, vi har här en individ som vill straffa världen för att den inte visade sig vara som man hade hoppats/som man blivit lovad på Kyrkans Barntimmar, och som den ”borde” vara. En sann nihilist har inget behov av att ”straffa” världen, blir inte besviken över att andra människor är ”dumma”. En sann nihilist inser att världen är som den är, människor är som dom är (inser kanske rentav att det också är en form av ”fitness” när ”de alltför många” utnyttjar sitt antal och vår medkänsla för att försörjas, och att det i varje fall inte är något att bli arg för oavsett om man väljer att försöka förändra det eller inte). Det är bara när man har en massa idealistisk bråte kvar i systemet som man får för sig att ”straffa” andra människor. Nietzsche kallade liknande former av bitterhet och besvikelse för ressentiment.
Här har Auvinen alltså även en hel del gemensamt med kommunismens blandning av nihilism och idealism. Å ena sidan ger nihilismen dem ”rätt” att använda vilka medel som helst i sin kamp, men bakom detta finns en idealism av närmast religiöst slag. Alltså: antingen är människoliv värdelösa, och då ska man inte gnälla om hur ”orättvist” allt är. Eller så har människoliv ett visst värde, och då ska man ha väldigt goda skäl, och vara väldigt insatt, för att avsluta andras liv. Jag betvivlar att Auvinen hade vare sig de skäl eller de kunskaper som i så fall kunde ha legitimerat att han tog sina skolkamraters liv.
När vi ser nyktert på det inträffade tvingas vi alltså dra slutsatsen att det inte handlar om en socialdarwinismens ”martyr”, utan snarare om en ung kille som hade blivit mobbad och tydligen även avvisad av en flicka, och som reagerade på ett väldigt ogenomtänkt och oansvarigt sätt. Att han valde att klä detta i vackra ord, som råkar påminna om Nietzsches ideal, är mer en slump, och den som eventuellt kan ha imponerats av det inträffade bör påminna sig själv att han aldrig hade gjort detta dåd om han inte varit i puberteten. En insikt som torde få det hela att framstå som betydligt mindre imponerande. Faktum är att den mer imponerande personen i det hela i så fall är hans rektor, som tydligen gick för att tala med honom och miste livet på kuppen. Hon visade i den stunden mer prov på europeiska ideal som mod och offervilja, än vad hennes baneman gjorde.
Avslutningsvis kan alltså noteras att vägen ut ur Europas andliga kris inte kommer att gå genom skolmassakrer, utan genom en målmedveten politisk och kulturell kamp. Den förvirrade världsåskådning som Auvinen gav uttryck för kan i många fall vara ett steg som många av oss går igenom innan vi når fram till en traditionellt europeisk världsbild, detta då den kan vara nödvändig för att man ska bryta med den politiskt korrekta ideologin, men det bör understrykas att det i så fall rör sig om ett steg, inget annat. Detta är också Auvinens tragedi, för det blev det sista steget han tog.
Om skribenten: Joakim Andersen
