Bland de främsta bedömarna av det senmoderna samhället återfinns Christopher Lasch, känd för klassiska verk som Culture of Narcissism och Revolt of the Elites. Lasch var i grunden en demokratisk vänsterman, men kom i sin analys av den senmoderna kapitalismen att anknyta till konservativa teman som familjens betydelse och kris, lokalsamhälle kontra transnationella eliter, et cetera. På så vis utvecklar han i likhet med Paul Piccone teman som ligger latenta inom den kritiska teorin, men som där aldrig ges tillfälle att fungera som annat än aptitretare för läsglad ungdom. Lasch rekommenderas varmt för den som betraktar den strikta distinktionen mellan ”vänster” och ”höger” som otidsenlig.
Ett intressant tema hos Lasch, som han utvecklar i Culture of Narcissism, är hur terapeutiska tankemodeller och begrepp invaderar den politiska sfären (något snarlikt gör Paul Edward Gottfried med sin analys av hur välfärdsstaten muterar till en terapeutisk stat). Vi har inte minst sett denna utveckling, bland amerikanska konservativa känd som ”psycho-babble”, i efterdyningarna av Breivik och Utöya. Många etablerade och mindre etablerade kommentatorer har varit snabba att förklara allt från invandringskritik till hätska bloggkommentarer med ”hat”, och mot detta ställa ett synsätt präglat av ”kärlek”.
Denna tendens, där politiska motståndare stämplas som mentalsjuka eller känslomässigt avvikande, har rötter åtminstone tillbaka till Theodor Adornos The Authoritarian Personality, och dess konsekvenser kunde bevittnas i Sovjetunionen. Lasch beskriver i ett intressant stycke hur ett terapeutiskt synsätt invaderar den politiska sfären:
Having displaced religion as the organizing framework of American culture, the therapeutic outlook threatens to displace politics as well, the last refuge of ideology. Bureaucracy transforms collective grievances into personal problems amenable to therapeutic intervention; in clarifying this process, this trivialization of political conflict, the new left of the sixties made one of its most important contributions to political understanding. In the seventies, however, many former radicals have themselves embraced the therapeutic sensibility.
Lasch skrev detta under 1970-talet, och syftade mer på tendensen inom den nya vänstern att vända politiken ryggen för att istället ”hitta sig själva” genom olika terapier. Men perspektivet är värdefullt även idag, inte minst insikten i hur det terapeutiska synsättet trivialiserar politiska konflikter och därmed även demokratin som sådan. Om alla som kritiserar massinvandring eller samkönade adoptioner i själva verket är mentalt störda och drivs av hat kan de utan samvetskval tigas ihjäl, och man kan börja skissera sociala terapier i stil med Exit för att neutralisera dem. Att det i grunden rör sig om en politisk konflikt, om opinioner som har olika åsikter och olika intressen som måste ställas mot varandra, kan man då ignorera. Det terapeutiska perspektivet blir alltså synnerligen användbart för ett senmodernt etablissemang med en allt mindre demokratisk praktik.
Avslutningsvis kan man naturligtvis notera att om definitionen på psykisk störning är att någon ”uppfattar omvärlden till sådan grad och omfattning annorlunda att detta orsakar ett signifikant lidande för personen själv och andra i dennes omgivning”, är det kanske inte i första hand motståndarna till den extrema svenska invandringspolitiken som behöver terapi. Men det får bli ämnet för ett framtida inlägg, idag nöjer vi oss med att konstatera att den som förklarar politisk opposition med ”hat” istället borde läsa sin Lasch.
Relaterat
Christopher Lasch The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy
Christopher Lasch om demokrati och folkgemenskap
Christopher Lasch och familjens kris
Kravallturism som narcissism
Om skribenten: Joakim Andersen
